Norsk riddare

Det sägs att Norge aldrig haft någon adel. Men idag mötte jag en sann riddare.

Storhandlade inför kärt besök imorgon, men när jag skulle betala fungerade inte kortet. "Medges ej" dyker upp gång på gång på displayen, trots dubbelkoll med båda MasterCard-korten och säkerhetscheck via mobilappen att kontot inte är tömt.

Känner kinder blossa och tankar snurra.

Har du inget betalkort? frågar killen i kassan. Känner mig urdum - trodde att det var vad jag hade. Och det har fungerat ända tills nu.

Då säger en djup, varm röst plötsligt på klingande norska:
Jag kan betala. Så för du över till mitt konto senare.

En lång man i svart kostym drar då upp sitt norska betalkort och betalar min storhandling. Utan att blinka.

Jag stammar fram; men jag har inte min bankdosa med mig, och jag kommer inte hem på några veckor än. Han svarar lugnt; stressa icke. Du kan ta det då.

Men tänk om det inte fungerar, och om banken behöver speciella koder och nummer för utlandsbetalning? Då ringer du mig så löser det sig, säger mannen utan att tveka.

Och vad händer om jag glömmer? Mannen ler. Helt utan baktankar, ironi eller misstänksamhet.
Då är det sånt som händer, säger han.

Jag är innerligt tacksam. Med samlat lugn och ogrumlad godhet har han räddat mig ur allt; både förbi själva problemet och från min generade reaktion.

Vi slår följe. Jag vill veta var han bor så jag kan lägga pengar i hans brevlåda så snart jag funnit en uttagsautomat och kontakten med banken fungerar. Han är oerhört trevlig, bildad och gentlemanna-aktig. Allt känns bra och vi skakar hand efter att ha bytt telefonnummer.

Jag har tackat ännu en gång och dessutom hunnit bjuda honom till min föreställning.

Förresten, skrev jag det?
Att på vägen erbjöd han sig att bära mina matkassar.

På väg (en process)

Det finns droppar och det finns bägare. Det finns tålamod, väntan och kompromisser. Och ibland finns det ögonblick när gränsen är nådd.

Då, där vid den skarpa linjen, blir allt tydligt.

Det behöver inte vara en konflikt. Inte ett problem. Inte heller ett hinder. Bara ett rakt och ärligt konstaterande, lugnt och värdigt: hit men inte längre.

Upp och ner (aldrig lagom)

Jag släpper spänningar i kropp och själ med gråt. Jag räcker ut handen och säger: hjälp mig.

Jag håller inte emot när tvivel bubblar upp. Jag klamrar mig inte fast vid principer. Försöker inte hålla masken.

Jag säger inte att jag vet hur det är. Jag bara släpper taget. Och jag viskar, frågar, önskar; står du kvar? Var inte rädd för att jag faller - bara ta emot med din värme och ömhet. Håll om mig.

När jag är glad och stark och glittrande, tycker du om mig?

När jag är som mest ynklig, med svullna ögon och mörka tankar, tycker du då om mig?

Två dagar med koreograf

Vi arbetar med att få sångarna att öppna upp sina kroppar. Låta andning och puls forsa. Släppa spärrar. Låsa upp runt hjärtat. Det är ett nödvändigt arbete - men också smärtsamt. En spänd muskel är en rustning. Människan omsluter sin sårbarhet genom fysisk distans och misstänksamhet.

Jag undrar om det är därför jag är så öm överallt, efter fem timmars repetition. Kroppen värker. Själen flämtar. Det har ett pris att öppna upp och släppa ut.

Men det är värt det.
Och nödvändigt.

Musik är närvaro och flöde.
Musik har inget skydd.

Mirror, mirror

Det står en kvinna vid ett bord på Arlanda och frågar var och en som passerar med gäll och Stockholms-ball röst: "Flyger du med Norwegian?"

Jag kunde svara ja. Men jag förmår inte. Jag skulle aldrig kunna prata med henne; det enda jag skulle se var de enormt förstorade läpparna, de alldeles för tunga lösögonfransarna och det rödfärgade håret fyllt av diverse produkter.

Jag vet att hon anses vara skitsnygg. Hon har alla rätt på en slags Paradise Hotel-skala, inklusive en utsvulten look där kindben och halssenor träder fram bakom solariebrun hud. Jag anar att männen står i kö. Att hon är omåttligt populär.

Men jag försår inte.
Det ser ut som hon fått getingstick på munnen, knytnävsslag mot ögonlocken och en burk bottenfärg hälld över huvudet.

Och så tänker jag hur jobbigt hon måste ha det. Att inte bara titta ut på omvärlden genom nyfikna ögon, utan att liksom alltid låta blicken studsa tillbaka på sitt eget jag. Sitt yttre. Som kräver tid och pengar. Och som säkert inte håller måttet en sömnig morgon eller feberfylld natt - med egna mått mätt.

Jag passerar. Låtsas inte förstå att det var mig hon skrek till.

Och tänker att på 1600-talet hade jag ansetts vara en skönhet med rund, svällande kropp. Eller att jag kunnat vara en kort och gullig stumfilms-stjärna omsvärmad av beundrare för 100 år sedan.

Jag tänker också att jag är glad att jag är jag, här och nu idag. Oavsett vad idealen vill att jag ska tycka när jag ser mig själv i spegeln.

Snabba puckar

Vänta nu, gick det lite fort?

Flög hem i fredags, la pannan i rynkor för det konstiga ljudet från bilen i lördags, hyrde pålitlig bil i söndags, körde 35 mil, var värdinna och förberedde arbetsmöte, ringde bilverkstad tidigt i måndags, hade stor projektgenomgång före lunch och träffade press efter, körde tillbaka 35 mil, återlämnade den hyrda och googlade "köpa bil" på nätet till kvällsteet.

Idag hade jag köpt en splitter ny Mitsubishi innan klockan var 12:30.
Och hämtat min nyss sjösatta båt.
Och tittat till stugan på ön efter dess vintersömn.

Jag har inte bestämt mig för om detta kallas Handlingskraft eller ren Dumhet. Men som av en slump fick jag nyss följande citat i mitt media-flöde:

"Courage is the discovery that you may not win, and trying when you know you can lose."

Söndagsauktion!

Bortskänkes helt gratis, alternativt till högstbjudande:

Två stycken gäddhäng
Dubbelhaka
Stort antal extrakilon
Celluliter (i lösvikt)
Antydan till mustasch
Samt lite annat smått och gott i fyndlådan

Vid snabb affär kan även blå tå, krassligt knä och trasig hälsena ingå.

Intresserad?
Svara till "vacker själ".
;-)

En dags ledigt, mitt i alltihop

Jag tycker om att vara hemma.

Surret från tvättmaskinen gör mig lugn. Kaffet smakar bäst bryggt i min Gaggia. I kylen äkta parmesan (förlåt pappa, glömde ta med så att du skulle få smaka häromsistens ...) som blir min frukost.

Lodar runt i stor kofta, städar, plockar, vattnar på min balkong trots regntunga moln, svarar på mail, gör ett repschema och betar metodiskt av jobb-to-do-listan. Sen skapar jag en film till min kusin som fyller år, lagar mat och betalar räkningar.

Jag är ledig.
Typ.

Rapport från en teatersalong

Jag är klar för idag.
Jag får gå hem.
Allra helst skulle jag gå ut i ljuset. Andas frisk luft. Ta en lång promenad. Se lite av stan. Upptäcka var jag egentligen befinner mig.

Men jag kommer ingenstans. Jag bara sitter ensam i en röd mjuk stol nedanför den rymliga svarta scenen. Dimmern surrar. Rekvisitan ligger lite här och där. Repetitionsborden har snart gjort sitt; jag längtar efter de riktiga som jag sett stå klara uppe i verstan.

Tänker på mina sångare. Att jag tycker om dem. Att jag hoppas jag kan hjälpa, lyfta, utmana - på riktigt. Jag tänker på berättelserna. Att jag måste slita mig ur de båda verk jag levt med så länge, och se med ofärgade ögon vad vi egentligen gör.

Jag tänker på att jag varken har prestige eller vassa armbågar. Att jag kan allt litegrann och ingenting ordentligt. Att om jag vill vidare riskerar jag att falla mellan stolarna. Det är inte både och. Utan antingen eller.

Och jag vet, ur djupet av mitt hjärta: det är på en teater jag vill vara.

AV - enligt mig

Egentligen är det inte svårt.
Det känns i hela kroppen när det blir rätt.
Magen är stilla, ryggen rak, pannan slät och tanken lätt och luftig.

Så vill jag leva.
Dit vill jag komma.
Riktiga och värdiga Aktiva Val som ger mig känsla av lugn och klarhet.

Allt annat är grumligt.
Det är val - eller aldrig gjorda val - baserade på fåfänga, rädsla eller revansch.

Gul räddare i nöden

Sådärja.

Nu är jag nedsjunken i den ena läderstolen igen. Fötterna högt uppe på diskbänken denna gång. Trötta ben, blåmärken på låret, rejält kurrande mage. Litet av ett surrande getingbo mellan öronen.

Solen har strålat hela dan men där inne i mörkret har vi balanserat på bord, förtrollats av armband, fäktats och sist bäddat ett kärleksnäste. Den ena pusselbiten läggs till den andra, musiken klingar och ibland uppstår verklig magi fast vi ännu har långt kvar till målet.

Nu är dagen slut. Och jag med.
Jag frågar mig hur jag nånsin ska orka ut ur mitt rum, ner för trapporna och iväg till affären. Öppnar kylen. Den är tom. Eller nej ... Vänta. Där längst in ligger något jag glömt.

Med sann lycka läser jag på den lilla påsen: "Mini gullrot. Vasket og spiseklar."

Tack.

Att vara hel

Man måste pussla ihop sig själv. Smälta samman barnet, ungdomen och den vuxna.

Ta den lilla i handen, omfamna all den troskyldiga godhet, lekfullhet och känslighet som alltid funnits  kvar där inne. Trots slitage, tyngd och törnar.

Vara stolt över den unga, modiga och rättrådiga som visste precis hur allt var. Den pågående verkligheten har lärt ut nyanser, men inget är utsuddat, bara lite tilltufsat.

Man måste vara styrkan i sitt eget liv.
Hel.

Compact living

Det står två sängar intill varandra. Spisen har två plattor och jag har två små läderfotöljer att vräka mig i. Eller, jag ligger djupt nersjunken i den ena med fötterna på den andra. (Nyligen, när jag satt upp och åt min sallad spillde jag mindre än förra gången. Jag verkar ha lärt mig balansera tallriken i knät.)

Det är 15 kvadrat och riktigt trevligt. Det tog inte lång tid innan jag satt min vanliga personliga prägel på stället: svarta kläder drällandes här och där och fullt av böcker, pärmar och noter i sängen. Den del jag inte sover i alltså.

Det tar mig max tio minuter att gå till teatern. Där är det rymligt. Högt i tak. Stora öppna ytor. En ljusmästare frågar mig vad jag behöver, en rekvisitör undrar om hon ska ta fram något. Scengolvet är nytorkat, flygeln blänker.

Jag repeterar med lyhörda, skärpta, motiverade sångstudenter. Jag lunchar i kantinen och tränar mina språkkunskaper med den franska kocken.

Jag går tillbaka till min lilla studio. Ensam. Tyst. Känner ingen här, pratar inte med någon utanför arbetet. Det enda jag hör är tickandet från timern på spisen som ännu inte slagit av efter det att jag kokade mig lite tevatten. Och mina tankar.
Summering av dagen som var.
Funderingar på den kommande.

Som jag längtat efter detta; EN uppgift, ETT projekt, fördjupning. Fem veckor till får jag ha det så här. Sedan är det 100 bollar i luften igen.

Det är bra det också.

Oui, c'est ça

Saknar din värme vid min sida.
Dina lugna andetag.
Din stillhet.

Saknar ditt fniss, liksom alla kloka tankar.
Fingertopparna på min överarm.
Enkelheten.

Bara så.

Tre ben att stå på

Det finns ett enkelt sätt att leva:

Att tänka mer på det du ger, än det du får.
Att vara mer nyfiken på andra, än på dig själv.
Att våga ge sig hän - trots risk för förlust, misslyckande, smärta.

Jag vill ge, men inte om det jag erbjuder åker ner i soporna.
Jag vill berätta, fråga och lära känna, men bara om det sprakar till i ledningarna så att kontakt uppstår.
Jag vill öppna mig, men det blir väldigt tomt om ingen kliver in.

Så tänker jag en stilla eftermiddag.
Själv men inte ensam.

Mitt hem är där jag ställer mina skor

Främmande stad, utanförskap och gästspel. Ändå är jag på hemmaplan; jag kan spelet, formen, reglerna.

Första natten sov jag uselt. Andra djupt och fridfullt som ett barn. Och nu, en natt fylld av drömmar. Oro och tillförsikt. Vågor och stillhet. Frågor och insikter.

Ikväll åker jag hem.
Nomaden i mig erkänner att det är gott med en trygg fast punkt. Även om jag inte riktigt vet vad det betyder idag, eller vad det kommer att innebära i framtiden.