Apokalyps

Vi dövar oss med socker och beroendeframkallande skärmar. Stänger av lyssnandet. Suddar blicken. Jaget blir det enda perspektivet; jag och det jag håller i min hand, guden som talar till mig, roar mig, utmanar mig, belönar mig och bedövar mig.

Ändå är det som om jag hör suckarna.
Hela planeten darrar lite i sin utandning.

Och om jag ställer in min skärpa rätt ser jag tecknen. Inte bara den hotande värmen och vinden med sin desperation. Utan i vattnet; växterna som tagit över. På marken; alla mindre varelser som börjar visa sig. I mitt hem; de som flyttar in.

Kanske har människan gjort sitt.
Kanske är det dags för planeten att skaka av sig henne som en hund skakar bort sina loppor.

Eller också börjar vi, med omedelbar verkan, att leva som Greta.

Närkontakt

Nej, det här har jag inte berättat för den jag lever med. Så nu kommer jag märka om han läser min blogg ... ;-)

Men en morgon kände jag närvaron.
En skugga i ögonvrån.
Ett fjäderlätt rasp.

Snabb flykt.
Den var rädd. Inte jag.

Vi fortsatte som vanligt. Fil och flingor, kaffe, småsömnigt prat. Radion på.

Då såg jag den.
Liten.
Rörande.
Där, i ett hörn.
Fast.
Rakt in i ögonen.
Två stora knappar, blänkande, bedjande, undrande.

En lång stund såg vi på varandra.
Den rörde sig inte.
Inte jag heller.

Men jag förstod att den behövde hjälp.
Och jag kände mig alldeles lugn.
Jag hade förstått.
Inga ord behövdes.

Så jag sa: "Kom, vi går ut i solen".
Och vi flyttade ut våra kroppar och koppar.

Försiktigt öppnade jag flyktvägen och satte mig strax utanför dörren.



Strax därefter var den försvunnen.
Musen.

Island living part two

Lämnade ön för att möta helt nya människor från en annan ö. Längre bort. Över ett hav. Annat språk.

Det sa klick.
Omedelbart.
Skratt, lek, allvar, delaktighet.

Och jag funderade för mig själv; är det för att vi är släkt? Om än avlägset och på ett spännande, lite gammaldags roman-artat. Eller för att vi alla är öbor? Även om deras ö är betydligt större och indelad i klaner, regioner, ja till och med länder?

Havet formar klippan mjuk.

Island living part one

Jag vet inte om det är tröttheten, åldern som kryper in under skinnet eller bara ett uppstannande. Men jag tittar bakåt.

Fastnar på bilder från det som passerat.
Läser gamla texter om det som var.
Ägnar mig åt facebook-minnen, påminnelser; publicerat för 2 år sen, för 4 år sen, 6 år sen, 10 år sen, 11 ...

En människa jag mötte sa en gång; det är nödvändigt att med jämna mellanrum i livet stå alldeles still på en "ö av tvivel". Minns att jag tyckte om bilden.

Ett stopp. Ett 360 graders synfält.
Var är jag? Vad vill jag? Vart är jag på väg?

Där är jag nu.
På min ö.

O captain, my captain!

Det är som att hantera ett stort kryssningsfartyg.

Jag tar emot när de kliver ombord.
Ser till att alla har det bra.
Sovplatser, säkerhet, information om resan.
Förväntningar i luften. Lite nerver.

Sen lägger vi ut.
Jag är kapten, navigatör och styrman.
Har utmärkt besättning.

Ändå: huvudansvaret är mitt.
Vi får inte gå på grund.
Vi får inte hamna fel.

Vi kryssar på öppet hav.
Gästerna ska underhållas, omhändertas, aktiveras.
Blir någon sjösjuk behöver hjälp finnas.
Liksom om hemlängtan eller klaustrofobi uppstår.
Konflikter måste lösas omedelbart.
Ingen kan lämna skeppet; vi är utlämnade till varandra.

Ansvaret är mitt.
Det spelar ingen roll att jag ibland är ledig och kan gå till min hytt. Det spelar ingen roll att mina närmaste är med på båten. Min kropp och min hjärna befinner sig i jourläge, dygnet runt.

Sex veckor senare angör vi hamn.
Gästerna lämnar.
Besättningen tackas.

Jag slappnar av och känner den stora tröttheten äntligen ta plats.

Och kanske, kanske har mina relationer överlevt ännu en kryssning.
Det är mitt hopp.
Och min innersta önskan.

Om ett år ger vi oss ut igen.