Jag tror att man med jämna mellanrum måste omdefiniera sig själv. Det är så lätt att ånga vidare; "jag är sån och sån, min uppväxt gjorde mig si och så". Ja visst, mina inre förutsättningar må vara desamma, men situationerna jag befinner mig i skiftar.
När jag studerade pedagogik läste jag Piagets teorier om att barnet utvecklas kognitivt med hjälp av sina två grundreflexer, suga och greppa, i oavbrutet samspel med världen det fötts till. Kanske är det så även för oss vuxna? Fast det är hela själen (vår personlighet, vårt genetiska arv, våra minnen, sår, rädslor & lustar, vårt abstrakta tänkande, vårt känsloliv och våra instinkter) som möter omgivningen, inte bara reflexerna.
Rollerna i livet varierar. Resurser växlar. De yttre kraven och förväntningarna förändras. Jag utvecklas inte i samspelet med livet om jag inte också håller kontakt med mitt jag och vågar omdefiniera mig själv. Tänk: jag till och med förvånar mig själv ibland!
Sedan var det det här med försoning... Men det får vi ta en annan dag.
4 kommentarer:
Bra skrivet, Catarina!
Tänk att vårt renaste jag finns någonstans längst där inne bakom minnen, rädslor, längtan också vidare. Och att vi är värda att bli älskade för de vi är trots allt.
Vilken upplevelse det var att komma underfund med det.
Ruskigt, eller hur. Jag menar tanken på att omdefiniera sig. Det är nog så jobbigt att försöka definiera sig. Vad är jag? Bara detta att man ska ange sin "identitet" här till höger. Vilken är min identitet? Vem definierar den? Är mitt jag samma som i går? Är jag densamma ensam som med dig? Med henne? Hunden?
Det går helt enkelt inte att definiera någon. (Det beror ytterst på Heisenbergs osäkerhetsrelation). Man kan kanske beskriva personen, men vem kollar upp beskrivningen?
Verkligheten är riktigt ruskig ibland! (Men det vet du.)
Själv har jag skyltat med min mobbingbakgrund under tidig vuxendom, men bestämde mig till sist att helt enkelt lägga av med det. (Själen hör.) Jag "omdefinierade mig". Nu känner jag mig helt befriad från den tyngd ettiketten "mobboffer" var att bära.
Men jag håller med dig. Människor är betydligt större än definitioner. Jag är den förste att bejaka allt som går förbi kategorisering och rubricering.
Så; tack för din kommentar!
Autopilot på!
Hjärnan hämtar upp data från ryggmärgen. Öronen hör det man vill höra. Ögonen registrerar det man vill se. Kroppen rör sig som den brukar. Tankarna känns bekanta. Vad är det som säger att allt är som förut? Styra med närvaro och känsla är konsten!
/S
Skicka en kommentar