Om jag kunde skulle jag ställa mig mellan dig och smärtan, ta skottet i mitt eget bröst, hindra slaget med min egen kropp.
För jag vet hur det är att slitas sönder. Jag minns krampen, den förtvivlat brinnande pulsen, skriket rakt ut i tomheten, frossan i en sammankrupen kropp mot ett kallt golv.
Jag vet hur livet plötsligt brister.
Jag vet också att det återvänder.
Och jag vet att allt detta måste du gå igenom ensam.
3 kommentarer:
ibland önskar man att smärtan var ens egen.
Det gör så ont att se någon man älskar lida.
Minns hur jävla ont det gjorde.
Och visst var man ensam.
Catarina, jag vet exakt vad du talar om. När jag läste det du skrivit gick det rakt in i mitt hjärta och tårar föll över mina kinder. För den smärtan är så tung att se för en maktlös mor. Men att finnas är allt vi behöver.....
Skicka en kommentar