Vi människor är vanedjur.
Vi tar den väg vi känner till. Köper den apparat vi redan kan hantera. Väljer det som är oss bekant. Det finns en trygghet i detta. Och ett skyddsnät; känner jag vägen behöver jag aldrig undra om den håller för mina steg.
Men när någon ny möter oss, tar sig in i våra invanda mönster, utmanar våra livets lärdomar och förutfattade förväntningar, det är då det händer.
Det är då blodet pulserar lite snabbare. Det är då syret känns friskare och huden mer mottaglig för smekande vind. Det är då värmen lägger sig som en filt över mage och bröst och det är då huvudet fylls av klara, pigga tankegångar.
Så ruska om mig. Putta mig ur min trånga omloppsbana. Locka mig att sträcka mig lite längre, flyga aningen högre, dyka en droppe djupare.
Låt mig växa vid din sida och jag ska slå ut med mer prakt än nånsin förr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar