Det kanske är för att jag är söderifrån.
Att jag inte vant mig.
Hos oss är detta en bristvara.
Det kan också vara för att jag har växt upp med sagor & myter och en mamma som skapade förtrollande fantasilandskap i flera dimensioner. Eller för att jag alltid vill vandra intill naturens under.
Men pirret som fyller varje cell, och ruset som tar mina sinnen i besittning, det går inte att beskriva.
Jag fick uppleva det häromkvällen.
En kort, samtidigt oändligt lång, stund.
Lågor i rörelse. I mjuk, innerlig böj.
Varmt, lysande grönt mot mörk bakgrund.
Föreställning i direktsändning.
Just då.
När jag var där.
Som vore jag utvald.
*
Och på andra sidan älven de som rest halva jorden runt för just det här.
Norrsken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar