Jag förstår inte hur jag nånsin kunnat passera en gränskontroll. Begriper inte att jag inte för länge sen haffats och kastats in i ett avskalat förhörsrum med vitt ljus och tonad fönsterruta. Det är ofattbart att jag faktiskt inte sitter inne, misstänkt för människorov, seriemord eller i alla fall lite tung droghandel.
För jag ser brutal ut.
På passfotot.
Så äntligen, efter att ha levt med bilden av mig själv som ett monster, är det dags för förnyelse. Vad jag har längtat!
Laddar länge. Dusch, hårtvätt, lite täckstift på nån blemma, försiktigt puder och lagom med mascara. Se där! En rätt trevlig femtioplusare som möjligen slår ihjäl en och annan kackerlacka på semestern, men inte mer än så.
- Får jag le? frågar jag den glada polisen i luckan.
- Ja, lite som Mona Lisa går bra, svarar hon vänligt.
Maskin, skarpt ljus, lins, bort med hår i pannan och så Mona Lisa. Det här blir fint, tänker jag, hon är fin hon, Mona. Sekunder går. Polisen tittar på sin skärm. Ler.
- Och här kommer din bild.
Ridå.
Drömmen om Da Vinci pulvriseras och försvinner i expeditionsrummet, och jag drar en lätt suck, tänker på Therons fenomenala rollporträtt i Monster och stänger sakta jackan.
- Den blir bra, säger jag. Den tar vi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar