Han har helt rätt, professorn som ser ut som en rockstjärna, och som utstrålar ödmjuk klokskap lik en indisk guru. Livet är som att läsa en bok.
Jag har kastat mig in i kapitel efter kapitel. Ibland slarvläst, ivrig att få veta hur det ska gå. Vissa partier har jag läst om och om igen, eftersom jag inte begripit hur det kunde blivit som det blev.
När jag var yngre fantiserade jag om slutet, skrev det själv i gränslandet mellan dag och natt när jag skulle somna. Eller, om något stort pågick, fullt vaken mitt i natten. Scenario efter scenario målade jag upp. Så att jag skulle vara beredd.
Jag har också försökt vara logisk. Orsak och verkan. Samband. Förklaringar. Jag har mött människor som jag försökt nå och situationer som jag trott mig kunna hantera, om och om igen, istället för att bara låta saker och ting vara.
Professorn skriver: ditt liv kan vara en krimbok, eller en roman. I krimboken är storyn: nån död (du) och resten handlar bara om hur. I romanen är det: saker händer (livet). Det finns inget facit. Allt går alltså inte ut på att få svar på gåtan i slutet.
Livet pågår, du fyller sidorna i romanen av egen kraft. Skumma inte, för det är det som pågår nu som är grejen.
Och nu ska jag börja läsa, nej leva, ord för ord. En sida i taget.
Jag börjar med ett morgondopp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar