En timmes 'nästandagsljus' mitt på dan, sen faller mörkret.
Och ögonlocken.
Och liksom hela livskraften.
Den makten har mörkret.
Tänk då när den är inuti. När hålet gapar tomt, ödsligt, iskallt. När det svarta, likt tjära, långsamt rinner genom dina sinnen. Kletande, klibbigt. Och hämmande. När leran gör dina steg tunga och vingliga.
Jag tänder ett ljus.
Tänker på det som är bra.
Väljer att se det som gör mig glad.
Sen tar jag på mig kängor och ger mig ut i minusgraderna. Om jag inte kan få ljus, ska jag åtminstone få lite rörelse ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar