Jag har en på-knapp som vissa människor har omedelbar access till.
En kram.
Ett ord.
Ett leende.
En fråga.
Eller en berättelse.
Och jag är igång.
Känner ljuset, klarheten, lusten. Homo ludens vaknar, och allt som tyngt mina axlar, min nacke, mina mungipor är borta.
"Jag vill omge mig med människor som får mig att glittra" har jag skrivit här en gång.
Det gäller än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar