Going IRL

Jag river pussel.
Bit efter bit.
Ner i kartong efter kartong.
Tusen och åter tusen.

Så har en ung människa pusslat sig frisk.

Hon skulle inte försvinna från oss.
Hon skulle återhämta sig.
Pusselbit för pusselbit.
Över sanddynor, genom blåa himlar och gröna skogar.
Guidad av Jan van Haastereen och impressionister.

Nu packar jag ihop.
Nu börjar ett pusselfritt liv.

Far from the shallow now

Kärlek när den är enkel och självklar.
Hans huvud mot mitt bröst.
Värmen.
Respekten.
Viljan att alltid komma vidare.

Ett par år - eller ett liv.
Vi vägrar följa minsta motståndets lag, och blir starkare för varje dag.

Och så kom den tillbaka igen ...

Längtan.
När ivern att uttrycka sig, springer förbi önskan att ta in.

Kanske också hungern ...

Bekräftelsebehovet skuttar fram ur 'tänk-inte-på-mig-vrån' och hoppar lite upp och ner. Det är som att ha gjort hela sig själv i slöjden.

Jo, jag vet att det är en slags bacill som fått fäste. Kanske för att applåderna inte varit tillräckligt starka, avslag bitit i yrkesfåfängan eller för att spegelbilden saknar förskönings-filter.

Ja, då börjar hungern.
Bara en liten tummen upp ...
Eller ett hjärta ....

Se mig!
Säg att jag är bra, intressant, värd att lägga tid på!

*

Hej bloggen.
Hej läsare.
Jag skriver igen.

Men jag tror inte att det är 'likes' jag jagar.

Nu får det bli så här ett tag ...

Att skriva, berätta, filosofera, välja ord, måla uttryck - det är min glädje, min mentala träning och mitt sätt att vara människa bland människor.

Men ibland tar den slut. Orken. Lusten. Motivationen.
När allt det återvänder, då skriver jag här igen. Tills dess:

Bill och Bull

Jag har en på-knapp som vissa människor har omedelbar access till.

En kram.
Ett ord.
Ett leende.
En fråga.
Eller en berättelse.

Och jag är igång.

Känner ljuset, klarheten, lusten. Homo ludens vaknar, och allt som tyngt mina axlar, min nacke, mina mungipor är borta.

"Jag vill omge mig med människor som får mig att glittra" har jag skrivit här en gång.

Det gäller än.

Little things mean a lot

De där korta stunderna.

Tiden i bilen på väg till brevlådan som ännu inte är tömd. Minuten det tar att gå in i affären. Det korta ögonblick när jag lutar mig mot ryggstödet innan jag startar motorn.

De är otroligt värdefulla.

Ett snabbt möte med mig själv;

Hej Catarina. 
Du finns också. 
Du är inte bara din verksamhet och dina göromål

Missförstå mig inte; jag deltar, stöttar, ansvarar med glädje.
Men jag älskar också ensamheten.

Eftersom den numera är guldkanten i tillvaron.

Livet i norr

I huset där jag bor ibland finns det lampor som rör sig; olika färger som virvlar i taket. Det finns ett antal riggade musikinstrument och mikrofoner, om lusten faller in. Plus en bastu, en crock pot och en miljon värmeljus.

Utanför fanns idag 30 sekundmeters vind, snödrivor som rörde sig och en skyffel vilken blev mitt lördagsgym-redskap.

Torr luft ger stripigt hår.
Sömnbrist ger huvudvärk.
Men det rosa ljuset och allt det vita är vackert.

Om precis en vecka är jag i ett annat hus, där jag också bor ibland. Och utanför det huset finns blommor, ljum havsbris och duvor som ropar.

Fly in, fly out

I ständig rörelse.
Vill gymnastisera mina muskler, mina tankar, min blick.

"Riktning och kraft" fick jag höra, efter en lunch. Glad; riktning har jag alltid uppskattat, i mig själv, i andra. Kraft vet jag inte, men kanske ...? Om det är kraft att också gråta, tvivla, leva sig in.

Fram och tillbaka.
Hit och dit.
Nya människor, nya möten.
Kända människor, fördjupande möten.

Jag packar, på nytt.
För en resa dit, en annan åt andra hållet, en tredje åt norr och en mycket längre. Snusmumriken i mig spelar lätt rusig på munharmonikan. Beduinen känner vinden fläkta. Nomaden bär inte mer än nödvändigt.

Puls och flöde.
Kraft och riktning.

Men mina blommor sloknar, allt mer ...

O ljuvliga synd!

Jag har ett segt, på ytan torrt och knastrande stenugnsbakat bröd hemma. Det ligger där, doftande. Skruvat, lite mjöligt, brungräddat och lockande. (Jag ska inte äta bröd, jag ska inte äta bröd, jag ska inte äta bröd ...)

Jag ser framför mig en gryta mitt på bordet, fylld av rinnande, krämig ostfondue. Det vattnas i min mun - jösses vad länge sen det var! (jag ska inte äta bröd, jag ska inte äta bröd ...)

Jag tänker mig hur jag doppar brödet i osten, hur det ångar, hur jag snurrar på fonduegaffeln. Strängen av ost som sakta lindas upp, och sen hur jag öppnar munnen (jag ska inte äta bröd!) och blundar av vällust medan emmentaler och kirsch smeker min tunga ...

Sen går jag till bänken.
Bryter en bit bröd och bred smör på.

Suckar.


Satan vad gott.

Vit vinter

Det är så vansinnigt vackert, när snön smeker trädgrenarna till ödmjukhet. När lätta flingor leker över mjuka former. När vithet lyser upp hela synfältet.

Narnia i norr, minus 28. Torrt knaster. Torrt hår. Trasmattan på bilrutan skakas lätt, och sikten är klar.

Elsa Beskow i söder, minus 4. Snöbollar far genom luften. Skorna blir genomvåta, för här plogas ingen gångväg.

Gräver fram bilen.
Fastnar i en uppförsbacke.
Slirar som på Gröna Lund varenda gång jag rullar igång vid ett trafikljus.

Men skönheten ...
Den skönheten.
Allt är förlåtet.

-
-
-

Det gäller dock inte människor.

Lite mer magi

Anknytning.
Knyta an.
Knyta.
Knut.

Det låter så låst. Begränsande. Och gammeldags.

Men nej, vi låser inte. Inte mellan oss, inte runt om oss, inte i oss. Vi väver små knutar, anknytnings-knutar, i den stora väven som heter 'må bra'. Garanterat stretch. Och ett mycket fint motiv, mycket vackrare än vad jag hade klarat av egen kraft. Med egna resurser.

Så vandrar jag fri. I sammanhang. Dammar av och sopar bort allt det gammaldags. Jag är en modern kvinna.

Det glittrar till ögonvrån när jag rör på handen.

Utmana mig!

Vaken.
Vaksam.
Nåt kan hända.
Måste hålla vakt.
I rörelse.
Beredd. Faror finns, outforskad mark finns.

Vill vidare, framåt.
Vill utvecklas.
Lära mig, uppleva, upptäcka.
Öppnar mig på vid gavel.
Stannar aldrig.
Klagar inte.
Ger inte upp.

På språng.
På alerten.


*

Du som får mig somna i ditt knä, du når min djupaste längtan ...

Lite som Sisyfos ...

Ibland bara måste man börja om från början.
Gå tillbaka till Gå ...

Besvikelse gör inget bättre, det är bara att bita i det sura äpplet, stå kvar i den kalla duschen och göra en omstart. Reload.

Och så behöver man intala sig själv att allt arbete – den stora satsningen och den krävande ansträngningen – inte alls varit förgäves. Trots att allt är som bortblåst. Nej, säkert har en lärdom gjorts. Säkert är det så här livet ska vara.

Eller också inte?
Varför är det så j-a svårt att inte halka tillbaka i gamla hjulspår?!

Yasuragi

Ligger ensam på hårt underlag.
Filt över mig.
Sus i öronen.

Andningen vill inte landa, trots klanger och vibrationer runt om mig. En röst säger; gå upp på ditt eget berg och se ut.

Jo, jag vet.
Problemfri höjd.

Jag älskar att klättra, halka till och skrapa mina knän. Smutsa ner händerna när jag grabbar tag i naturens fästen. Stanna upp och lugna ner min andning. Piggna till och tänka: på'n igen.

Känna stolthet över strävan. Känna lycka över svårigheterna jag lägger bakom mig. Känna mig totalt sann, ljus och närvarande när jag står på toppen. Framme.

Nu fann jag inget berg.
Bara tung lera som höll mig kvar. Där nere.
Jag försökte aldrig lista ut varför.
Bara sörjde.

Och bestämde mig i samma stund för att ta tillbaka det jag förlorat.

Som i Trollflöjten

Han somnar intill mig varje natt. Bakom ryggen likt en pusselbit. Jag hör på hans andning om han är lugn eller orolig.

Ibland pratar jag med honom när han sover, upprepar det där jag sagt ända sen första natten tillsammans. Orden tränger förbi sömnen och når längst in. Jag känner att spänningarna släpper.

Det har varit tufft. Ibland på gränsen för vad man klarar av. Nu verkar ljuset ha återvänt och livslågan fått fart.

Nu andas vi ut. Nu blåser vi varm andedräkt på varandras kinder. Nu smeker vi lätt med fingrarna över varandras ryggar.

Jag tror vi tagit oss igenom prövningarnas tempel ...

Gott slut

Årskrönikor intresserar mig inte nämnvärt, men reflektion är nödvändigt. Så jag ger mig ut på vandring, steg för steg, tanke för tanke.

2018.
Du knådade mig mör, varm och utmattad.
Du utmanade mig till det yttersta.
Du gav mig kärlek.
Du porlade av skratt.
Du dränkte mig i din tsunami.
Du gav mig ovärderliga lärdomar.

Så 2019: välkommen.
Allt jag önskar av dig är lugn.

Det svarta landet

Luft, skog, knarr, hund, koja, lugn, samtal, farbror, tystnad, ljus, vän. Axel mot axel.

Det var nödvändigt.

I morgon är det årets mörkaste dag.
Den längsta natt.
Den djupaste botten.

Mordor är nått, och snart vänder vi tillbaka mot The Shire.

Spotlight

Ett livsspel med publik.
Selfies och smooth-filter.
Offentlig dagbok, snuttefilt och hemligvrå.
Själslig graffiti på digitala väggar.
Sociala torg, scrollande av ett aldrig sinande mingel.

Bilden av mig själv, redigerad exakt som jag vill ha den.
Mitt sanna jag.
Eller i alla fall den mask jag väljer ur den stora godispåsen.
En logga för den som är jag.

Och så tvärtom: undanhållandet.
Ihopkurandet.
Avståndstagandet.
Ensamhet och tomhet.
Saknaden av en relation som går djupare än swipe, klick och kick.

Jag tror vårt moderna high-tech liv gör det ganska krångligt för oss ...

Min inre kompass

Det finns några riktigt vilsna varelser där ute.

Irrande själar som inte hittar sin hållplats, övergivna barn vars mamma dragit vidare, stolta tonåringar som slagit igen dörren med full kraft. Självbevarelsedrift, försvar, strategi - men också sorg och rädsla.

Jag kurar ihop mig under mängder av dun, insvept i len plysch, omhuldad av mjuka stearinljuslågor. Vill värme, kärlek, närhet och sanning.

Vill ljus.
Vill knyta stadiga knopar som löper - inte låser.
Vill förstå utan att älta.
Vill vidare.

Visa mig en väg som inte är dunkel ...

Ta mig som jag är

Jag fick ett brev.

Inledningen fick mig att skratta högt:
" I 55-års åldern har de flesta utvecklat ålderssynthet ..."
Tänk att det fanns ett namn på det!

Jag bär min ålder och min erfarenhet med samma högburna huvud som läsglasögonen i pannan. Men att jag numera har en diagnos, det hade jag ingen aning om.

Sen fortsatte brevet med ett erbjudande om undersökning och operation, men aldrig att de får stråla eller sticka i mig i onödan. Min farkost är den jag tilldelats, och den ska få åldras naturligt, utan fix och trix.

Jag har inget emot att konstant leta efter Circle K-köpta brillor, alltid kladdiga och ganska ofta med bara en skalm. Så ser mitt liv ut idag. Precis som jag har en mängd andra krångligheter och slitage och tilltufsning.

Men det roligaste av allt, i detta brev, var att de inte ens brytt sig om att förstora fonten till läsbart skick.
Kanske deras bästa försäljningstrick?