Det finns varma och kalla vindar. Idag blåser det varmt (jag förstår inte varför jag inte går ut...). Och i tvättstugans torkrum är fläktens kastbyar nästan tropiska. Men när en omtyckt släkting somnade in för gott ven det kallt. Tills vi möttes för att ta avsked, och ljumma brisar av samhörighet och gemensamma minnen lindade sig runt om oss till tröst.
Det finns kraft i vindarna. Varje vår, när jag ska åka till ön och sjösätta båtarna, undrar jag hur många träd som rasat under kuling och storm. Ett år hade stammen missat min upp-och-nervända eka med tio centimeter; "Håll dig på mattan människa! Jag sopar bort dig när helst jag har lust."
Eller också fylls ett segel och vi förs sakta hemåt, fullständigt miljövänligt och utan att behöva anstränga oss en millimeter (ja, cykel är också ett miljöalternativ, men då måste man faktiskt trampa! Å andra sidan är det svårt att segla till Konsum när mjölken till kaffet tagit slut.)
Jag vet egentligen inte varför jag skriver det här. Kanske för att jag just i dag är totalt tom på energi, inuti. Det fladdrar i en gardin och jag sneglar avundsjukt ut på trädkronor i ständig rörelse. Kunde inte lite vindkraft flytta in i mig så jag åtminstone kommer mig för att gå en promenad? Handla. Träffa en vän. Simma 20 längder i badhuset. Gå på bio. Ringa de där samtalen som hänger över mig. Snälla...
Inget händer.
Dåså. Då kryper jag upp i soffan med en god bok.
torsdag, maj 24, 2007
fredag, maj 11, 2007
Tårtkalas eller knäckebröd?
Igår såg jag Eurovisionsfestival. Idag lyssnar jag på Sofia Karlsson.
Nej, jag värderar inte! Men jag erkänner att jag lätt blir däst av gräddtårta, wienerbröd och glasstrut på samma gång, alltsammans flödande i ett hav av champagne som kittlar och spritter och sprätter och förgyller. Då är det befriande gott med en hårdbrödsmörgås. Och om jag måste välja mellan Disneyworld och en vindpinad klippa på ostkusten vet jag vilket hav jag kommer att stirra ut över resten av mitt liv...
Det enkla är det vackra.
Det vet Sofia Karlsson också.
Lyssna på sista spåret på CD'n "Visor från vinden".
Blott havet det vida kan läka de kvalfyllda bröst.
Nej, jag värderar inte! Men jag erkänner att jag lätt blir däst av gräddtårta, wienerbröd och glasstrut på samma gång, alltsammans flödande i ett hav av champagne som kittlar och spritter och sprätter och förgyller. Då är det befriande gott med en hårdbrödsmörgås. Och om jag måste välja mellan Disneyworld och en vindpinad klippa på ostkusten vet jag vilket hav jag kommer att stirra ut över resten av mitt liv...
Det enkla är det vackra.
Det vet Sofia Karlsson också.
Lyssna på sista spåret på CD'n "Visor från vinden".
Blott havet det vida kan läka de kvalfyllda bröst.
torsdag, maj 03, 2007
Överfall i vardagen
Jag ser honom i ögonvrån. Det är något med hans kroppsvikt, någon slags lutning ovanför jeanslinningen - till min fördel. Jag förstår vad som kommer att hända, och bestämmer mig omedelbart för en lätt huvudvridning bort från honom, blicken snett ner och ett intensivt upprepande av min affirmation "jag är inte intresserad, jag är inte intresserad, jag är inte intresserad".
Det hjälper inte. Mannen ifråga är tondöv. Förstår inte kroppsspråk. Har ingen magkänsla. Istället dras han sakta mot mig, som om jag var en magnet.
Då skyndar jag på mina steg. Byter undertext: nu tänker jag mig att jag är en mycket upptagen kvinna på väg mot ett utstakat mål. Dribblar mig fram i tillvaron, rakt upp i krysset bara, ingen hindrar mig på vägen, ingen tacklar mig åt sidan, ingen fäller mig på det vältrimmade gräset.
Förgäves. Nu ser jag i utkanten av mitt synfält att han faktiskt rör sig. Långa steg (det är en lång man), en, två, tre och han är framme.
Då gör jag det. Jag är beredd, för det här har hänt mig tidigare, flera gånger, och jag har lärt mig vad som kommer; den smeksamma rösten, det lilla försäljarleendet, huvudet på sned och fingertopparna beredda till attack.
Ja, jag gör det. Blixtsnabbt! Inte en sekund att förlora.
Med stadig röst säger jag:
- Nej tack. Jag vill inte ha en gratis mobiltelefon.
Puh! Jag klarade det! Återstår zick-zack färd mellan gratistidningsutdelare (en morgon räknade jag till nio attacker), duckande för marknadsundersökningar, långa omvägar runt människor med svarta pärmar mot vänster underarm och merchandice-pennor i andra handen. Det är tufft där ute...
Men när killen kom fram med sin Situation Stockholm kunde jag se honom rakt i ögonen.
- Du, jag har den. Tack i alla fall!
Det hjälper inte. Mannen ifråga är tondöv. Förstår inte kroppsspråk. Har ingen magkänsla. Istället dras han sakta mot mig, som om jag var en magnet.
Då skyndar jag på mina steg. Byter undertext: nu tänker jag mig att jag är en mycket upptagen kvinna på väg mot ett utstakat mål. Dribblar mig fram i tillvaron, rakt upp i krysset bara, ingen hindrar mig på vägen, ingen tacklar mig åt sidan, ingen fäller mig på det vältrimmade gräset.
Förgäves. Nu ser jag i utkanten av mitt synfält att han faktiskt rör sig. Långa steg (det är en lång man), en, två, tre och han är framme.
Då gör jag det. Jag är beredd, för det här har hänt mig tidigare, flera gånger, och jag har lärt mig vad som kommer; den smeksamma rösten, det lilla försäljarleendet, huvudet på sned och fingertopparna beredda till attack.
Ja, jag gör det. Blixtsnabbt! Inte en sekund att förlora.
Med stadig röst säger jag:
- Nej tack. Jag vill inte ha en gratis mobiltelefon.
Puh! Jag klarade det! Återstår zick-zack färd mellan gratistidningsutdelare (en morgon räknade jag till nio attacker), duckande för marknadsundersökningar, långa omvägar runt människor med svarta pärmar mot vänster underarm och merchandice-pennor i andra handen. Det är tufft där ute...
Men när killen kom fram med sin Situation Stockholm kunde jag se honom rakt i ögonen.
- Du, jag har den. Tack i alla fall!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)