Fyra flickor, 10-15 år, spelar Monopol i köket i stugan på ön. De skrattar, skramlar med tärningar och räknar leksakspengar. Samtidigt lär de sig grundreglerna i det kapitalistiska systemet:
*Pengar dras till pengar
*Mycket vill ha mer
*Åt dem som har skola vara givet
Mitt hjärta ömmar när den tappra snörkängan gång på gång måste betala kryddade hotellräkningar, eller när det luspanka strykjärnet dukar under för blott ett hus på Norrmalmstorg. Min instinktiva impuls är att ge mig in i spelet.
Jag vill dela ut 10 000 kronors sedlar till de sämst ställda, jag vill att det ska finnas gratis hotellnätter för hemlösa och jag vill införa förmögenhetsskatt för att utjämna klyftorna mellan medspelarna, och på så sätt låta spelet fortsätta; med skratten, med den varma och lustfyllda stämningen. För inte är det väl den fattiges fel att det går illa i Monopolspelet - allt är ju bara en fråga om tur eller otur med tärningarna!
Men jag håller mig kvar på ett betraktande avstånd. Tänker att det nu en gång är lika bra att de lär sig spelreglerna, så att de kan klara sig i ett allt tuffare, mer tävlingsinriktat samhälle. Och när spelomgången har tagit slut är flickorna dessutom fria att springa ut och fortsätta sin lek i naturen.
Den leken är alldeles gratis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar