Det finns människor som jag känner kärlek till, utan att någonsin ha träffat. Ingmar Bergman var en av dem.
Eftersom mina föräldrar tyckte att Bergman tillhörde allmänbildningen har jag växt upp med "Scener ur ett äktenskap", "Persona" och "Viskningar och Rop". På egen hand upptäckte jag senare "Höstsonaten" och romanerna. Med Häxans monolog ur "Trämålning" gjorde jag mitt starkaste scenskoleprov, och jag såg alla hans uppsättningar på Operan och Dramaten på 80-talet. När jag själv blev mamma sattes mina döttrar framför "Trollflöjten" som komplement till Disney och Bollibompa.
Nu finns han inte mer. Jag bryr mig inte ett dugg om allt prat som uppstått, eftermälet om hans excentriska karaktär, mängden av kvinnor, tungsinnet och den oroliga magen. Jag vill bara säga Tack.
Tack för bilderna av ljus och mörker. Tack för tystnaden och de sjungande tonfallen. Tack för själarnas sprickor och kropparnas längtan. För mig har du varit en av de klaraste ledfyrarna på min kreativa seglats. Jag tände ett ljus för dig igår, Ingmar Bergman.
1 kommentar:
Hej Catarina!
Fick ett mail från Agneta att hon hade gett sig i kast med bloggandet(heja Agneta!), då hittade jag även en länk till din sida!Kul.
Apropos Bergman, jag tror att jag uppskattar "smultronstället"(som tv visade i går),allra mest.Detta beror kanske mest på Victor Sjöström, vilket ansikte!
Kram från Torbjörn
Skicka en kommentar