Idag har jag fört långa samtal med min brorsdotter (2,5 år) om blåbär, hundar, flaggor och vitsen med att inte äta glass före middagen. Vi förstår varandra perfekt. Idag släpptes också nyheten att borgarna vill införa några tusenlappars belöning för de som avslutat sin svenskutbildning på SFI.
Jag baxnar. Jag sa aldrig till mitt brorsbarn att om hon åt upp maten skulle hon få glass efteråt. Jag är övertygad om att hon mår bättre av att lära sig att maten i sig är nödvändig för henne.
Utan språk kan inte individen analysera, lösa problem eller interagera med sin omgivning. Med ett fattigt och utarmat språk faller också kvaliteten på det mänskliga kapitalet i ett samhälle - dvs själva samhället. Självklart ska samtliga som föds i, bor i eller kommer till vårt land få allra bästa språkutbildning, hjälp med integration, sysselsättning, social tillhörighet och känsla av betydelse. Så varför inte betala en arbetslös pratglad svensktalande person två tusen pix för att han/hon i ett par veckors tid ska umgås med SFI studenten, ta med studenten på arbetsplatser/dansställen/studiecirkel eller bara äta popcorn framför "Så ska det låta" en svensk fredagkväll? En slags "språkmentor"? Jag tror att det skulle ge bättre resultat än en något utökad biocheck efter avklarad tentamen...
Ord... De kan vara så talande. Mustiga. Målande. Smaka bara på de här:
"Nej dra på trissor!" (- det var en trevlig prick)
"Androm till varnagel..." (- jag blir verkligen lite byxis)
"Till syvende och sist:" (- snacka om von-oben!)
Men de allra vackraste ord jag vet är: Tröstlös. Och: Vidunderlig.
Klart slut. Roger and out.
PS: I Khemiris "Montecore" finns ett underfundigt och underbart kapitel om det svenska språket; kategoriserat & rubricerat med efterföljande bevisföring. Rekommenderas!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar