Jag satte mig ner, snett emot honom på pendeltåget. Sekunden efteråt började han prata. En kort utläggning om vädret - självklar öppning - övergick till berättelsen om en antik barometer, med stavningen "Wackert Wäder". Sedan följde långa och livliga historier om pappa skyttekungen som tävlat för Sverige i OS 1908 (London) blott 25 år gammal. Sist redogörelsen för modern, född 1889, död 1987, krutgumma in i det sista, blandat med lite sidospår om de olika syskonen (de hade varit fem, nu fanns bara en syster kvar i livet).
Jag lyssnade noga. Nickade, jakade, bejakade, och förstod att detta var en mycket ensam man med stort behov av att prata. Jag hade tid. Dessutom var han skärpt och välformulerad. Men jag undrade lite varför han aldrig sa något om sig själv.
Då kom det till sist, efter halva resan: den smärtsamma sanningen om tomrummet.
"Det värsta är inte att leva ensam i ett tvåvåningshus. Jag klarar det helt själv, jag klarar till och med av matlagningen. Men vet du vad det värsta är?"
"Nej."
"Att det inte finns några receptböcker för singlar. Jag läser dagstidningen varje dag, men när jag slår upp recepten är de alltid gjorda för fyra personer."
"Det har du rätt i. Det har jag aldrig tänkt på förut."
"Sedan jag blev änkling i november 2005 har jag letat efter recept som är gjorda för singlar. Det finns en enda bok, och den har jag. Men tidningarna har alltid bara recept för fyra. Det är ingen som tänker på oss, vi som lever ensamma."
Mina ögon tårades. Jag sa aldrig att jag också levde ensam (men jag har å andra sidan inget behov av matrecept). Men mannen snett emot mig, idag 82 år, som levt med en hustru och livskamrat tills för snart två år sedan, drabbade mig med enorm kraft.
Och jag håller med honom! Varför inte receptböcker för singlar, när mer än varannan människa står där själv i sitt ödsligt ekande kök? Varför låtsas som om kärnfamiljen eller parrelationen är normen, när flera hundra tusen män och kvinnor letar kontakter på nätet, kanske framför allt för att slippa sitta vid ett ensamt middagsbord? Varför inte skapa forum och mötesplatser för alla ensamstående (oavsett ålder och kön!) som är mer verkliga än den egna dataskärmen och internetuppkopplingen?
Resan tog slut. Vi önskade varandra en fin dag. Efteråt ångrade jag att jag inte tagit hans adress så att jag kunde bjudit hem honom på middag någon gång. Men jag är som de flesta andra svenskar: feg, försiktig och mån om min egen lilla värld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar