Ja, jag är som ett barn!

Hur privat ska man vara på sin blogg, och hur intressant är det för andra att läsa?

I alla fall, ibland bara MÅSTE man få berätta! Och ingen finns i lägenheten, alltså skriver jag. Man ska dela med sig.

Idag har jag:
* köpt ett elpiano (äntligen ett instrument - det är som att ha varit naken i ett halvår)
* gjort en perfekt fickparkering på första försöket
* hoppat Davidoff och haft så j-a kul
* tagit ett beslut

Dessutom har jag:
* slutfört den där idén som hade kunnat stanna vid ett tankefrö, och oavsett om någon nappar eller inte, så har jag i alla fall försökt!
* läst ut sista delen i Harry Potter serien (men tycker att den gott kunde slutat på s. 564 för att bli en riktigt tung klassiker, och än mer följa en biblisk berättarlinje...)
* världens bästa barn, familj & vänner (ni är det finaste jag har. Tack.)

Så! Nu har jag berättat klart. Det finns mycket att vara glad för!

Burma

En av de mest förlamande och ångestframkallande känslorna måste vara maktlöshet.

Vaknar en klar höstdag och öppnar tidningen. Militären i Burma har skjutit mot och misshandlat buddhistiska munkar, studenter, civila. Jag förmår inte äta frukost. Jag läser att de kravallpoliser som regimen sätter in är kriminellt belastade råskinn som utrustats med uniform och batong. Fy faan...

Sen kommer ett sms: "In support of our incredibly brave friends in Burma: May all people around the world wear a red shirt on Friday, September 28. Please forward."

Jag kan inte åka dit. Jag vägrar hålla i ett vapen. Jag skulle troligen kasta mig fram till någon som är skadad, och skjutas på fläcken. Men jag kan i alla fall bära en röd tröja. Och skicka runt meddelandet till alla jag känner.

Solidaritet. Ur ut min egen bubbla, ägna tid och tankar åt de som strider för demokrati och yttrandefrihet. Perspektivförskjutning - mina egna bekymmer är bara muslort. Handling. Åtminstone göra det jag kan. Om än en droppe.

Så jag uppmanar alla: klä er i rött i morgon, sprid budskapet och vägra maktlöshet och likgiltighet.

Släktskap...

Fann denna länk på nätet och gjorde självklart testet.
Prova själv! (Länk längst ner i rutan)

	Hvem er du i Mummidalen? Mitt resultat: Snusmumriken Du er Snusmumriken! Du er modig og rolig. Du er også selvstendig og kan ta vare på deg selv, men du er likevel venn med alle.
	Ta denne quizen på Start.no

Idag blev jag lite glad

Först stod min granne, en pensionerad äldre man, ute på gården och piskade mattor. Sedan cyklade jag förbi tre pappor (en med läderpaj, två i läckra sportjackor) på promenad med varsin barnvagn, och sist träffade jag på en jeansklädd kille vid tvättmaskinerna när jag skulle boka tid i tvättstugan. Nu sitter jag vid datorn och gör vågen.

För det är ju inte bara ett kön som kliver runt på mattor och golv, lortar ner strumpor eller njuter av ett barns skratt och varma leende. Det händer saker. Och jag är stolt över männen i min omgivning, de medvetna, livskloka och ansvarstagande.

Nu fattas bara att min dag kröns av en nedböjd kvinna i en motorhuv!

Not: vitsen med klädbeskrivningarna är att undvika alla former av föraktfulla benämningar, typ "velourpappa" eller "toffel"...

Fem och en halv timme Wagner!

Jag lyssnar på direktsändningen från Operan i Stockholm. Bra! All statsunderstödd kultur skall - så mycket det går - skickas ut över landet! (Låt gå för att de flesta inte skriker efter just Wagner ute i stugorna, men det är en fråga om valfrihet. Och att tillgången på kultur faktiskt påverkar efterfrågan. Hur många är det inte som säger att de ogillar opera, utan att någonsin ha besökt en föreställning...? Jämför: jag kan säga att jag inte är alltför förtjust i schlagerfestivalen. MED täckning för mitt uttalande; jag får minst 8 chanser per år att ompröva min smak.)

Men nu blir jag kanske politiskt inkorrekt när jag erkänner: jag gillar Wagner. TILL MAX! Kan inte låta bli att drabbas av rollernas inneboende tryck, de musikaliska undertexterna, instrumentala partier som är små symfonier i sig och så den o ä n d l i g t långa historien, inte en takt för mycket! För så är nu en gång livet: sorger tar sin tid, separationer tar sin tid, att lära känna en annan människa tar sin tid, att växa själv tar sin tid. Wagner erbjuder inga genvägar. Inga snabba kickar. Inga enkla trick för att få livet att rulla vidare i frid och fröjd.

Så jag separerar konstverket från konstnären. Visst är de flesta eniga om att Michael Jackson är en gudabenådad artist, trots hans i alla högsta grad märkliga inställning till sitt eget och andras liv?

Dessutom: Wagner dog 1883, Hitler föddes 1889.

Trist tisdag

Det finns dagar när man är glad för att de faktiskt snart är slut.

På film strålar alla intressanta kvinnor av sitt inre lugn, sitt självförtroende och sin kraft. Julia Roberts är skitsnygg även när snoret rinner och alla kan de gråta utan att bli uppsvullna och rödmosiga. Själv vaknar jag med feber och ont i hela kroppen. Dessutom på dåligt humör.

På Hemköp drar alla runt med röda rull-korgar, och jag kan inte låta bli att tycka att det ser löjeväckande ut, som en slags dataspelsfigurer med märkliga attribut. Sedan blir jag förbannad när jag ser kvällstidningarnas första sidor: först på den fullständiga idiot till hankatt som utnyttjat en nedsövd kvinna som bara ville bättra på sitt yttre, så på henne och alla andra som får plastkirurgin att fortsätta existera överhuvudtaget, och sist på kvällstidningarna som inte känner ett skit empati för kvinnan, utan frossar i hennes berättelse bara för att sälja fler lösnummer.

Vid datorn arbetar jag flitigt vidare, men hela tiden dyker irriterande och irriterade tankar upp och jag undrar surt över vad en 19-åring och 37-åring kan ha gemensamt, varför så många människor är rädda för att verkligen möta en annan människa på riktigt och varför allt måste vara så j-a attraktivt och lyckat och lättsamt hela tiden.

Men mest arg är jag på mig själv för att jag är så grinig! Det här är ju inte alls jag: det är sömnbrist och snuva, inget annat! Och så serverar jag mig en skål hallonkräm, klappar mig själv på kinden och säger att det blir bättre snart, lilla gumman. Till exempel på torsdag, jag tror på torsdag.

Tisdagen är snart förbi, tack för det.

I have a confession to make

Erkänner. Jag är med. Jag har gått på trenden. Jag gör det jag också: FACEBOOK

En gång var det kyrkkaffet. Sedan fackföreningsmötet. Och så studiecirkeln. Idag, 2007, samlas vi och umgås - på nätet. Inte en mänsklig doft i närheten. Inga ögon som möter mina. Ingen sjungande, skärande eller erövrande röst ljuder i mitt öra, bara det diskreta lilla klicket från min mus. Jag är alldeles ensam. Säker. Kan ser ut hur jag vill, bete mig hur jag vill. Jag hör ändå till.
I belong to a network community.

Och jag tycker att det är roligt!

Varje sommar traskar jag runt på min släkt-ö och känner mig upprymd över den historiska tillhörigheten. Igår, i kyrkan när vi sa hej då till en av oss, fylldes jag av värme för att vi hörde ihop, alla vi med samma efternamn. På teatern sitter vi tätt tillsammans på golvet och har knytis; ett mini-samhälle i det stora, och på kompismiddagar och födelsedagsfester är banden av gemenskap och sammanlänkning starka och berikande. Till och med i salen på universitetet känner jag mig som en del av en grupp, även om jag inte kan ett enda namn på mina medstudenter...

Gemenskapen är viktig. Nätverket. Och så länge mitt nätverk uteslutande befolkas av livs levande människor som skrattar, har dåligt morgonhumör eller lätt för blodsockerfall, som drömmer, busar, reflekterar, analyserar, leker, skapar, äter, sover, älskar - ja, helt enkelt FINNS, då gör det väl inget att de också dyker upp på min datorskärm varje gång jag loggar in?

Alltså: "adda" mig om jag inte redan hitttat dig!

Vatten, värme och vänlighet

Jag har varit i Thailand. För första gången. (Inte sista.) Reste runt i en Land Rover med tre andra vuxna (alla thailändare), mina två ungdomar och tre småbarn.


Bangkok var fyllt av bilar, människor och dofter, och på Hotel Asia log de från öra till öra. Först tyckte jag att det var lite obehagligt men snart förstod jag att värmen var genuin och äkta. Palatset glittrade i solen och det svaga ljudet av klockor i vinden förmedlade frid. Traffiken däremot... I bilköerna förstod jag vad som menas med det thailändska tålamodet.

På den flytande marknaden Damnoen Saduak köpte vi frukt och nudelsoppa. Svetten rann nedför kindbenen, vattnet rann ner i strupen och till sist rann hela himlen över kanaler, markiser och långsmala träbåtar. Det var nog en av de märkligaste och mest fascinerande platserna jag varit på.


Så åkte vi till Koh Chang och allt blev stilla och liksom förklarat. Saltet i havet, soldiset i skymningen, snäckorna på stranden - hur nära paradiset kan man komma?


Och återigen; denna vänlighet, denna mjukhet, detta mänskliga balsam. När jag satt ensam och såg ut över havet förstod jag varför alla reser till Thailand. Gång på gång. Även jag var fast, trots charter-fobi och "tycka-turist-trist"-motto.

Och jag tänker att människor är inte så olika varandra ändå, trots avstånd, trots olika ekonomiska, politiska och geografiska förutsättningar. Thailändarna bygger hus till sina andar, svenskarna sätter upp fågelbord i trädgården. Vi vill alla bli älskade, villkorslöst, och ha någon att ge vår kärlek till. Vi vill äta gott tillsammans med de vi tycker om, vi vill skratta, dansa, sjunga. Vi vill uppleva äventyr och lärdomar, vi vill värna om det som syns och det som inte syns, det magiska. Och vi vill ha roligt - sanuk!

Så vi har ridit elefant, simmat med delfiner och umgåtts med apor i det fria. Bott hos släktingar i universitetsstaden Khon Kaen, besökt tempel, marknader och en liten by mitt bland alla risfält, badat i vattenfall och handlat klänningar för 40 kronor styck.

Vi har haft det rasande bra.