Trist tisdag

Det finns dagar när man är glad för att de faktiskt snart är slut.

På film strålar alla intressanta kvinnor av sitt inre lugn, sitt självförtroende och sin kraft. Julia Roberts är skitsnygg även när snoret rinner och alla kan de gråta utan att bli uppsvullna och rödmosiga. Själv vaknar jag med feber och ont i hela kroppen. Dessutom på dåligt humör.

På Hemköp drar alla runt med röda rull-korgar, och jag kan inte låta bli att tycka att det ser löjeväckande ut, som en slags dataspelsfigurer med märkliga attribut. Sedan blir jag förbannad när jag ser kvällstidningarnas första sidor: först på den fullständiga idiot till hankatt som utnyttjat en nedsövd kvinna som bara ville bättra på sitt yttre, så på henne och alla andra som får plastkirurgin att fortsätta existera överhuvudtaget, och sist på kvällstidningarna som inte känner ett skit empati för kvinnan, utan frossar i hennes berättelse bara för att sälja fler lösnummer.

Vid datorn arbetar jag flitigt vidare, men hela tiden dyker irriterande och irriterade tankar upp och jag undrar surt över vad en 19-åring och 37-åring kan ha gemensamt, varför så många människor är rädda för att verkligen möta en annan människa på riktigt och varför allt måste vara så j-a attraktivt och lyckat och lättsamt hela tiden.

Men mest arg är jag på mig själv för att jag är så grinig! Det här är ju inte alls jag: det är sömnbrist och snuva, inget annat! Och så serverar jag mig en skål hallonkräm, klappar mig själv på kinden och säger att det blir bättre snart, lilla gumman. Till exempel på torsdag, jag tror på torsdag.

Tisdagen är snart förbi, tack för det.