Jag lyssnar på direktsändningen från Operan i Stockholm. Bra! All statsunderstödd kultur skall - så mycket det går - skickas ut över landet! (Låt gå för att de flesta inte skriker efter just Wagner ute i stugorna, men det är en fråga om valfrihet. Och att tillgången på kultur faktiskt påverkar efterfrågan. Hur många är det inte som säger att de ogillar opera, utan att någonsin ha besökt en föreställning...? Jämför: jag kan säga att jag inte är alltför förtjust i schlagerfestivalen. MED täckning för mitt uttalande; jag får minst 8 chanser per år att ompröva min smak.)Men nu blir jag kanske politiskt inkorrekt när jag erkänner: jag gillar Wagner. TILL MAX! Kan inte låta bli att drabbas av rollernas inneboende tryck, de musikaliska undertexterna, instrumentala partier som är små symfonier i sig och så den o ä n d l i g t långa historien, inte en takt för mycket! För så är nu en gång livet: sorger tar sin tid, separationer tar sin tid, att lära känna en annan människa tar sin tid, att växa själv tar sin tid. Wagner erbjuder inga genvägar. Inga snabba kickar. Inga enkla trick för att få livet att rulla vidare i frid och fröjd.
Så jag separerar konstverket från konstnären. Visst är de flesta eniga om att Michael Jackson är en gudabenådad artist, trots hans i alla högsta grad märkliga inställning till sitt eget och andras liv?
Dessutom: Wagner dog 1883, Hitler föddes 1889.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar