En gång var det kyrkkaffet. Sedan fackföreningsmötet. Och så studiecirkeln. Idag, 2007, samlas vi och umgås - på nätet. Inte en mänsklig doft i närheten. Inga ögon som möter mina. Ingen sjungande, skärande eller erövrande röst ljuder i mitt öra, bara det diskreta lilla klicket från min mus. Jag är alldeles ensam. Säker. Kan ser ut hur jag vill, bete mig hur jag vill. Jag hör ändå till.
I belong to a network community.
Och jag tycker att det är roligt!
Varje sommar traskar jag runt på min släkt-ö och känner mig upprymd över den historiska tillhörigheten. Igår, i kyrkan när vi sa hej då till en av oss, fylldes jag av värme för att vi hörde ihop, alla vi med samma efternamn. På teatern sitter vi tätt tillsammans på golvet och har knytis; ett mini-samhälle i det stora, och på kompismiddagar och födelsedagsfester är banden av gemenskap och sammanlänkning starka och berikande. Till och med i salen på universitetet känner jag mig som en del av en grupp, även om jag inte kan ett enda namn på mina medstudenter...
Gemenskapen är viktig. Nätverket. Och så länge mitt nätverk uteslutande befolkas av livs levande människor som skrattar, har dåligt morgonhumör eller lätt för blodsockerfall, som drömmer, busar, reflekterar, analyserar, leker, skapar, äter, sover, älskar - ja, helt enkelt FINNS, då gör det väl inget att de också dyker upp på min datorskärm varje gång jag loggar in?
Alltså: "adda" mig om jag inte redan hitttat dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar