"Jag har lärt mig att jag klarar av väldigt mycket." sa hon, och jag tänkte att är det nåt som är bra att veta om sig själv så är det just det.
Sen funderade jag på vad jag själv har lärt mig. Att människor reagerar olika under press, det har jag vetat länge, men vilken typ av reaktion som jag kan förhålla mig till bäst har jag inte riktigt haft koll på förut.
Man kan peka finger och räcka ut tungan.
Man kan bli kyligt överlägsen, förmer och högdragen, och säga arroganta saker.
Man kan börja storgråta och tycka synd om sig själv.
Man kan fnissa ironiskt och himla med ögonen.
Man kan sätta sig på andra.
Man kan sucka och stöna i märkbart smyg men ändå hålla masken utåt.
Man kan ryta till i rak och ocensurerad vrede, blåsa ut och sen vara som vanligt igen.
Man kan vända blicken inåt och analysera allt genom sin egen psykologiska förklaringsmodell.
Man kan vända allt ryggen och bara gå därifrån, utan ett ord.
Man kan vandra runt med ett stone-face där missnöjet anas genom tystnad.
Man kan tappa lust till allt, bli handfallen och bara stå där.
Man kan bli hysteriskt överenergisk.
Den som blåser ut är enklast att bemöta.
Det jag har svårast för är när nån sätter sig på en annan.
Allt annat däremellan är en del av att vara människa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar