Jag har sett det förut: unga människor som inte är riktigt glada längre. Inte fria i sinnet. Leken har tagit slut. Tyngden tagit över. (Jag har sett unga som är fulla av liv och lust också förstås. Två finns i min omedelbara närhet, till exempel.)
Men hon, vars pappa drog iväg med en annan och vars mamma blev sjuk av sorg. Hon ler knappt längre. Uttrycker inga åsikter. Förmedlar inget.
Och jag blir så sorgsen. Har vi vuxna blivit mer självcentrerade? Sätter vi oftare vårt eget förverkligande före barnens bästa nuförtiden? Jag dömer ingen - har själv gjort val utifrån mina egna behov först.
Men ändå. Tänk en skrattande tonåring som med nyfikenhet och förväntan tar in världen runt om sig. Hela livet ligger framför henne eller honom. Allt kan hända. Allt är gott.
Livet kan ju vara så vidunderligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar