Förväntningarna var höga - för ett år sen hade vi verkligen lyckats höja temperaturen rejält på Stockholmskrogens surströmmingspremiär. Bara så där, bara spontant. Nu var vi inbjudna speciellt huldran och jag, uppbackade av tre dragspelande män. Alltså hade vi repeterat.
Så här dan efter, lagom mosig i huvudet, känner jag mig mycket nöjd. Vi gjorde vårt jobb, och det med bravur. Huldrans pipa går förstås inte att mäta sig med, men jag klämde i med ett rivigt solo utan att tveka. Tunnbrödskungen fick sin årliga vals med armen om min midja. Dessutom åt jag fyra strömmingar och tyckte det var riktigt gott.
Alltså! Jag är värsta surströmmingsbaben.
Ps Förra årets inlägg om just detta läser du här...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar