Vi ristade våra initialer i barken en gång för länge sedan.
Likväl skar jag djupt in i min själ ett namn som aldrig kommer att försvinna, trots att livets utnötning och nödvändiga val gjort inskriptionen både blekare och mer avlägsen.
Invid trädet lyste ännu monumentet i guld, daterat 1834. Minnesmärket för den jag själv aldrig förmådde vara:
"Sannare tårar än saknaden egnar hennes minne, uttryckte aldrig mennisko hjertat, ty huldare maka, säkrare vän, ädlare människa än Hon har jorden icke burit."
Det gjorde inte ont att vandra där på nytt.
Det som smärtade var vetskapen om att jag idag skulle vara värd dessa ord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar