Hur orkar man?
Hur förmår man ta avsked av en livskamrat, sen 40 år, 50 år - kanske längre?
Tystnaden.
Tomheten.
Alla rutiner, vanorna, vardagsgöromålen, gnabbet och gnisslet, den självklara samvaron, gemensamma minnen, gemensamma ägor, gemensamma vänner, gemensamma barn. Den där fysiska kroppen i livsrummet som plötsligt saknas. Den som man kände utan och innan, och som man aldrig behövde förklara eller bevisa något för. Den vars kärlek man inte längre behövde förtjäna.
Hur vänjer man plötsligt om sig?
Är det ens möjligt att hitta kraft att börja om helt från början?
Med sin ensamhet. Med sig själv. Med nån annan?
Jag vet inte hur man orkar.
Jag kommer heller aldrig att få veta.
Kanske är det min livs största sorg. Redan nu.
1 kommentar:
Jag kan inte föreställa mig.
Det verkar inte finnas några gränser för hjärnans förmåga att anpassa sig och se till att vi överlever...allt..
Jag brukar tänka på Auschwitz. Hur kunde de som överlevde gå ut därifrån och vidareleva?
Och som du frågar: Hur reser man sig upp och lever vidare när halva ens kropp och själ är borta? Hur tar man sig ens ur sängen? För man gör ju det. Fortsätter andas, fortsätter leva.
Men jag tror inte det blir som så många säger "tiden läker, livet går vidare". Det blir ett nytt liv, en ny väg. Och såren får man ta med sig.
Vilka sårbara, starka, märkliga organsimer vi är!
Och jag undrar hur du har det idag.
Skicka en kommentar