Mobilisering pågår

Två kommer från Göteborg. En färdas med tåget från Malmö. En flyger från Norge. Och en bil är på väg norrut, fylld med Lidköpings- och Skövdebor.

I åtta månader har vi – en liten kärntrupp – tänkt, samtalat, planerat och skissat. Vi har druckit te i mängder, gjort en roadtrip tillsammans och skickat X antal mail fram och tillbaka.

Nu lämnar vi strategierna och går in i den operativa fasen. Jag har tio fulltecknade A-4 sidor som jag vill förmedla, en stor portion glädje och ett kryddmått nerv. Jag är beredd. Jag samlar styrkan runt om mig, inför vår gemensamma strid. Våra vapen? Ord. Lek. Fantasi.

Jag har verkligen världens bästa jobb.

Min vän och jag

Hon flög framför mig. Väntade på gren efter gren. Som om hon ville visa vägen. Kom! Kom och se vad fint det blev!

Väl framme vid huset gav hon sig av. Skogen lockade. Men hon hade rätt - det var verkligen fint. Nytt tak, nya hängrännor, ny panel runt kupan.

Älskade ö, älskade slitna gamla stuga! Jag ska vårda dig.

Fejade, skurade, dammade, sopade, röjde och bar.
Timme efter timme.

Skatan såg jag inte till.
Gissar att hon pysslade med sitt bo, hon med.

Stockholmsbrutta

Jodå, jag är cool.
Solbrillor på nosen, flat white i handen.
På Stureplan dessutom.
Misstänker att de vänder sig om bakom min rygg, alla med ett svagt, imponerat 'ooo'.

Men nu är det så att ett öga rinner när det blåser, och blåser gör det, och det är så trist att gå runt och grina hela tiden. Sen är jag lite sömnig. Kaffet är en ren drog.

Så coolheten är bluff.
Och dessutom föredrar jag när världen är ljus ...

Jag har kommit på det!

Länge har jag undrat vad det är du gör.
Hur går det till? Hur får du mig att må så bra?

Så kom jag på det:
Du GER.

Du ger inte för att få tillbaka.
Du ger utan krav, utan förbehåll, utan villkor.
Du ger inte för att det ska ställa dig själv i bättre dager.
Du ger inte för att öka din egen utdelning.

Du ger utan tvekan, utan martyrskap, utan självömkan.
Du ger utan tankar på rättvisa, jämvikt, återbetalning.

Du ger.
Rakt, ogrumlat, uppriktigt.

Och jag tar emot.

Så sant, agent Cooper

Just igår, med hjälp av en harmlös saga, väcktes ett minne. Och en känsla: rädsla.

Rädslan är kärlekens motsats.
Rädslan kränker, fjättrar och förlamar.
Rädsla tar oss så långt ifrån livsglädje som möjligt.

Vi har rätt att få vakna utan att vara rädda. (Och de som inte har möjlighet till detta, i sitt hemland, de ska tas emot av oss medmänniskor med värme och omsorg.)

Rädsla är skit - vår strävan måste vara att komma så långt ifrån rädslan som möjligt. Plocka bort den ur vårt system. Inte släppa in den, varken i kropp eller tanke.

Som agent Dale Cooper säger i Twin Peaks:

"All things considered, being shot is not as bad as I always thought it might be. As long as you can keep the fear from your mind. But I guess you can say that about almost anything in life. It's not so bad as long as you can keep the fear from your mind."

Aktivt mödraskap

Jag har inte lärt mina döttrar hur man reder en sås. (Om jag ska vara ärligt vet jag nog inte själv hur det går till.)

Men jag har uppmuntrat till eget tänkande, visat att man aldrig ska ursäkta sig eller tiga i en församling, manat till hederlighet, civilkurage och empati. Jag tror att jag kunna förmedla en visshet att deras handlingar betyder något, inte hur de plutar med läpparna eller svankar med ryggen.

Idag har dotter M rattat bil på krångliga småvägar, gasat på motorväg, startat kall motorbåt, kört mellan grynnor och sjömärken, angjort en brygga och röjt bygg-skrot. Sedan har vi krönt dagen med ett besök på återvinningscentralen.

Detta är vad jag bedömer som viktiga verktyg för att klara sig i livet.

Knäckt, bräckt och justerad

Stor man. Hårda händer. Bullrigt skratt.

Jag ligger halvnaken under hans hökblick och slappnar av. Så gott jag kan alltså.

Sen hör jag ljuden. Kulspruteknatter i nacken både hit och dit. Pang i ryggen, ett, två, tre. Upp på sidan och oof! Påpekar lite skojfriskt att där låter det inget, men det måste vara för att det är för långt ifrån öronen.

Då vänder han på mig, sätter knäet mot mitt bäcken, lutar sig över mig med hela sin kroppstyngd och rycker till. Brak! "Hörde du det där då?" ropar han glatt. Sen hugger han tag i min onda fot, rycker och drar och knäcker och jag vet inte vad han gör men plötsligt kan jag röra den.

Den kvällen ligger jag fullkomligt om-möblerad i soffan och känner blodet strömma i muskler och leder. Benen är lika långa, foten böjer sig och jag kan titta åt både höger och vänster.

Som William Faulkner sa: "I valet mellan smärta och ingenting, väljer jag smärta."

En iphoneaholics bekännelse

Jag skulle vilja gå på nån slags avgiftning.

Upphöra att ständigt böja nacken nedåt mot den där skärmen i handen. Låta ögonen slippa fokusera på pytte-bokstäver och miniatyrbilder. Skydda hjärnan från det ständiga informationsflödet. Jag behöver inte veta vad som händer hela tiden.

Men det är så roligt med alla världens fotografer på Instagram. Facebook är ett bra torg att mötas på, när tiden inte räcker till för verkliga träffar. På twitter kan jag få nyheter i första led, inte tolkade av någon annan. Och chattandet gör mig så glad. Hur ska vi annars säga god morgon och god natt till varandra?

Ändå. Jag känner att den är på väg. Time-outen.

En dag går jag där, barfota på en strand, klädd endast i sarong och med händerna fulla av snäckor. Då är telefonen långt borta. Och avstängd.

Livet är bäst i verkligheten.

Snällheten, den sällsamma

Vaknade gråtandes. Kände bröstet skaka, kroppen darra, magen krampa. Jag var så ledsen - men jag är inte säker på om jag grät på riktigt eller inte.

För jag drömde.

Jag drömde om en busschaufför som åkte ifrån mig när jag hade gått ut för att få en nypa luft. Som inte brydde sig när jag sprang efter, knackade på rutorna - ja till och med hoppade upp på kofångaren nedför hans framruta och försökte ropa till honom att jag behövde få komma in. Att alla mina saker var kvar i bussen - och att han kunde väl vara lite snäll mot mig?

Snäll.

Ja, jag tycker att man ska vara snäll. Varför inte? Vad finns att förlora? Prestige? Anseende? Eller är människor rädda för att bli utnyttjade om de är för snälla? Är snällhet ett misslyckande - en motsats till framgång? Är det lättare att vinna respekt via hot än snällhet?

Du är så snäll, säger nån, med en liten nedlåtande ton och en lätt överlägsen klapp på huvudet. Snäll är inte det första vi skriver i våra CV'n. Stresstålig och lösningsfokuserad kanske - men inte snäll.

"Får snälla pojkar kyssa vackra flickor?" frågades jag nyligen. Svar ja. Snälla pojkar är det bästa som finns. Näst efter snälla busschaufförer.

Längtan

Lång och slank, varm och välkomnande. Där vill jag vara.
Där vilar jag, fyller mig med energi, ljus och kraft.

Snurriga tankar får ro, suset i öronen blir mindre påträngande, trötta ögon får vila blicken på mjuka linjer. Kroppen, med alla dess celler i givakt och instinkter som vaket vaktar, den ger efter och blir en stilla, fri gestalt. Det bultande, darrande, molande, värkande, ömmande och fiskstjärts-sprittande bäddar ner sig under ett täcke av harmoni.

Så känner jag varje gång jag får komma dit.






Till min ö.

Ägg & Bacon

Det är en sån dag.

Alla dessa drömmar.
I natt handlade det om val, och dess konsekvenser.
Igår om att strida ensam.

Vaknar omtumlad. Kammar ut mina tankar.
Laddar kroppen med energi.

God morgon världen.
Idag ska jag ägna mig åt musik.
Då rullar vågorna sakta in mot strand.

Äktenskap

Vacker stad på Atlantkusten. Jag var 17 år.

Han tog två grässtrån och sa:  
Titta vad som händer om man knyter ihop dem, och sen drar åt olika håll.
Han knöt. Han drog. De gick av.
Så tog han upp två nya och tvinnade dem mjukt runt varandra.
Titta nu istället.
Han drog på nytt. De gled isär, men inget gick sönder. De båda grässtråna var fortfarande sammanlindade. När han sedan försiktigt sköt tillbaka dem in mot varandra följde de varsamt med, ännu tillsammans.

Han hade blå ögon, lockigt hår och slitna jeans.
Jag älskade så jag knappt kunde andas.
Länge bar jag hans syn på äktenskapet inom mig.

Långt senare flög jag luftballong. Lärde mig vänskap. Förtroende. Kommunikation. Försökte leva så sannfärdigt jag kunde, trots stora val, rejäla lappkast och djupa brännsår. Det var inte på knuten det hängde när det rämnade.

Nu ska jag stå på andra sidan. Vara den som viger.

Och jag vet idag att inget behöver brista bara för att man väljer att knyta ihop sitt strå med någon annans. Knuten kan vara öm, öppen, tillåtande. Och vacker, för två har blivit ett. Mer kraft. Mer kvalitet.

Philippe, förlåt, men jag håller inte med dig längre.
Jag ska utföra mitt ämbete med stolthet.

Världens bästa jobb

Ryktet går, tissel och tassel i palatset. Ett fönster öppnas. En dörr.
Den förälskade flickan kommer rusande - han är tillbaka!
Den andra är inte intresserad. Läser hon hellre en bok?

Männen kommer. Det är som värsta OS-lagets återkomst. Hurra!
Vilka ska bära de vita fanorna?
En av officerarna har ett problem. Sten i stöveln. Eller kanske problemet i själva verket är en kvinna?

Måste googla dirigentpinne. Antagligen beställa.

Grotesk hyllningssång till det kommande brudparet.
"Dö ni älskande två, ty lyckan er berusar. 
Ja dö, för varför leva korta stunder blott?
Men en död  full av sällhet,
bevarar er båda så ljuvt
som en natt mättad av drömmar."
Detta ska jag skriva 15 gånger på 15 handgjorda pappersark.

Klockan är 10, pärmen ligger uppslagen på sidan 107 och jag tar en kopp kaffe, på denna världens allra bästa arbetsplats.

Jag är en mycket lycklig lottad kulturarbetare.

Målet är ingenting, väget är allt (lalalalalalala)

Söndag förmiddag, kaffe och laptop i sängen.

Lördagen var ljuvlig.
Morgonen var ljuvlig. Stilla regn utanför fönstret, en kylig vårluft, värme i min närhet.

Ibland tänker jag att jag ska döpa om bloggen till "Andra halvlek". Nu spelar jag inte lika hetsigt. Ovisshet och förväntningar har övergått till erfarenhet och fördjupning. Att vinna är inte längre viktigt - bara att spela så bra som möjligt. Göra snygga passningar, kloka bedömningar, schyssta pareringar. Lämna planen svettig och lycklig, viss om att jag spelat ett hederligt spel.

Robert Broberg, du har så rätt.

Midnatt

Vandrar hem genom den lilla staden med de låga husen och breda gatorna. En gräsand går bredvid mig en stund. Ljud av måsar och doft av vår. Går lite vilse - har ännu inte lärt mig hitta till nya lyan. Men natten är mjuk och len. Luften mild, vinden har lagt sig och regnet upphört.

Jag bara är. Helt lugn. Fylld.
Tänker på allt som är bra. Inte det som är dåligt.
Är tacksam för det jag har. Inte missnöjd med det jag inte har.
Ser det som är gott i varje människa. Inte fel och brister.

Väl hemma, sittande i sängen med rufsiga lockar, benen i kors och datorn framför mig, ivrig knattrandes in dagens blogginlägg, skrattar jag till. Plötsligt ser jag mig själv som en tjockare och betydligt mindre välklädd Carrie Bradshaw.

SE MIG! (åtminstone på facebook)

Halva meningar. Dolda hintar. Budskap mellan rader. Offentligt vrål - men bara för de initierade.

Detta läser jag på sociala medier. Det är statusar som jag antagligen borde sätta en tumme upp på, eller knacka in ledsen gubbe under. Eller åtminstone skriva "stackars dig". Men jag gör ingenting. För jag förstår inte.

Det är citat-tecken, punkt punkt punkt och hum-hum, och det är alltid minst ett par kommentatorer som verkar förstå exakt vad som står ovan. Själv begriper jag ingenting. Varför är du på sjukhus? tänker jag. Vad var det som hände igår? Eller, i värsta fall: planerar hen att ta livet av sig?

Outtalade meningar är bland det värsta jag vet. Och facebook är en farlig fälla: här vräks inre smärtor och yttre olyckor ut som vore det vardagsmat. Omgivningen klickar vilt på gilla. Avsändarens tragik lindras en aning av X antal kommentarer inklusive rara hjärtsymboler - allt detta sedan nedskuffat i nästa dags logg-flöde. Quick-fixen är över, och jag antar att mörkret, ensamheten finns kvar.

Ingen facebook-status i världen kan läka dina sår.
Varken de yttre eller de inre.

Bygget sker inifrån och ut. Inte tvärtom.

Ordlös

Vill skriva om det goda.
Vill skriva om allt nytt, allt omvälvande, allt det ovana.
Vill skriva om närheten jag möter, njutningen jag upplever.
Vill skriva om tvivlen. Skuggorna som drar förbi.
Oron att inte räcka till.

Vill lägga ord efter ord i en enda lång yellow brick road.

Men jag är rädd att orden blir till hinder. Stötestenar. Missförstånd.
För dina ord kanske inte är mina ord.
Din innebörd kanske inte är min innebörd.
Som du och jag.
Olika.

Så jag blundar och lyssnar.
Hör puls, kroppars rörelser, gemensamma andetag.

Och för det finns inga ord som räcker.