Det var den dag vi hade gått i sju timmar, inklusive 299 steg upp i ett torn som svajade av människors rörelse. Kanske var det alla intryck, avsaknad av riktig lunch eller tröttheten i benen? Jag vet inte.
Jag vet bara att när vi kom dit kände jag det så starkt. Än en gång. Och den här gången började jag gråta.
En vacker, ljusgrön 1700-tals teater. Här dirigerade Mozart sin urpremiär av Don Giovanni - det har jag länge vetat. Här såg jag en ljuvlig uppsättning av en annan Don för tio år sedan. Jag har alltid dragits hit. Ofta tänkt på denna plats, trots det pågående livet i en annan stad, ett annat land.
Nu stod jag alltså där och lipade av någon oförklarlig anledning.
Då plötsligt pekar dotter M på en skylt: titta mamma, där står det.
Att här dirigerade Mozart 1787. Den 29:e oktober.
Vänta nu?
Den 29:e oktober?
På mitt födelsedatum?
Jag började skratta. Det är klart! Jag var förstås med! Antagligen satt jag i orkestern, för jag har egentligen aldrig känt mig som ett solistämne (för lite hård hud). Men jag tror att jag var här den kvällen. Det skulle förkla bandet till Mozart, kärleken till Prag och hur jag föll för opera en gång från ingenstans.
Sen har jag förstås valt att åter födas den 29:e oktober för att minnas just den dagen.
Det är klart att det är så!
Strunt samma om det är sant eller falskt.
Sambandet gjorde mig lite extra rusig.
Och gav dotter M ett rejält friskt och glatt skratt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar