Din doft

Borrar in min näsa i din halsgrop och känner
att allt är precis som det ska vara.

Better safe than sorry?

Igår såg vi Star Wars I, dotter M och jag.
Där omsluter krigarna sig med en stor kupol, en sköld som står emot anfall, skott och slag. Det är klokt. På film. I ett rymd-krig.

Men jag vill inte vara säker inuti en bubbla.
Det pågår inget krig mellan mig och någon annan.
Jag vill bända upp skalet som skyddar från kyla, från att bli sårad och sviken. Jag vill kasta av mig den rustning jag byggt av rädsla.

Jag vill inte vara en larv i en kokong.
Jag vill flyga.

Jag vill våga.

November-haiku

kom bädda i mig
mörker, minut för minut!
vaknar till våren

Familj

Det är sällsamt att få vistas i ett sammanhang. Tillhöra en flock. Förunnas en familj.

Efter omtänksamheten, livfullheten och pladdret i det lilla paradiset känns det konstigt att komma tillbaka till en tom och mörk lägenhet.

Ändå vet jag att jag har de mina. De som jag vårdat och ännu vårdar, om än numera på ett mer själsligt plan. Tråden till en vän som vävts, brustit och nu vävs försiktigt på nytt. De nära vännerna som lyssnar och reder ut. Lekkamrater som inspirerar och sporrar kreativiteten.

Jag sitter ensam vid datorn och föreställer mig att jag har ett stort hem med plats för många vid matbordet. Att jag kan bli den sol runt vilken planeter surrar. Att det finns plats för barn som vill rita, ungdomar som vill prata, vuxna som vill få lugn. Att jag kan laga mat. Att jag har en eldstad att sitta framför.

Att den stora världen är i balans och den lilla i harmoni.

Så tänker jag ikväll.
En annan gång tänker jag att jag bara vill ge mig iväg.

Mörkrädd

En bekant som jag hyst respekt för delade i morse en länk på sin facebooksida, en några dagar gammal krönika i Expressen. Andemening: sköt dig själv och skit i andra, i spetsigt formulerad språkdräkt.

Skribenten säger sig vara debattör och ungdomspedagog. Måtte ungdomarna han möter säga emot, försvara öppenhet och generositet, stå över marknadsekonomins tanke att "det som är mitt är mitt och ingen annans (staten tar så mycket ändå)". Han hävdar att de 7 miljarder människor som inte är medborgare i Sverige har han ingen tanke på att bry sig om, än mindre hjälpa, trots uppenbar nöd. Rosabandet är ok att köpa. Eventuellt.

Fy fan. Vreden kokar, tankarna snurrar, hur kan detta ens få publiceras?

Men värst är inte hans text.
Värst är att över 44 000 personer har rekommenderat den vidare i sitt eget facebookflöde. De håller med. De vill hjälpa till att sprida budskapet.

Och jag känner mig som en hjälplös hobbit som ser den mörka skuggan närma sig i fjärran. Eller en utsatt Winterfel-invånare, fullt medveten om att Winter is coming.

Hur ska jorden kunna snurra vidare om vi inte hjälps åt, vi som fått ynnesten att rota runt på dess yta?

JÄVLA FÖRBANNADE TERROR

Jag är inte rädd av mig.

Jag har rest ensam till alla världens hörn, sjungit solo inför hundratals och uttryckt åsikter i alla möjliga sammanhang. Jag har knockats fysiskt & psykiskt och alltid rest mig, jag har gjort bort mig, tappat ansiktet och betett mig ovärdigt. Jag har provat nya smaker, dofter, platser, evenemang, aktiviteter. Jag har sett sår, benknotor och blod. Jag har varit på väg att råka riktigt illa ut, men iskallt avvärjt katastrofer. Jag har löst problem, forcerat hinder och klarat av, mot alla odds.

Men idag blev jag rädd.
Sedan länge hade jag sett fram emot den här kvällen. Lite mat på en restaurang i city, sen biopremiär - äntligen! Två års väntan är över.

Kör bil, lyssnar på radion.
Sju timmars stormning av byggnad i en Paris förort på jakt efter terrorist. Flygplatsen i Danmark utrymd, misstänkt bomb. Och plötsligt: Sverige höjer terrorhotnivån. Till fyra. Alltså högt. Någon eller några har för avsikt och förmågan. Terrorattack. Mot oss? Här i Stockholm?

Vi ställer in middagen.
Filmen missar vi inte. Ondskan ska aldrig få makt över min vardag, mitt liv, min glädje.

Jag blev rädd en stund.
Men bara en stund.

Frihet - jämlikhet - broderskap

Det är ounvikligt, dagens tema.
Globen utanför mitt fönster lyser blå-vit-röd. Det twittras och uppdateras, bilder av gråtande ögon delas, Martin Luther King citat sprids. Idag är godheten mycket väl formulerad.

Allt det är bra. Vi som förmår älska måste låta medmäskligheten väga tyngre än hatet. Vi som inte växt upp i desperation behöver bygga demokratiska och humanistiska strukturer. Vi behöver klokt och sansat minnas att Koranen inte tillåter mord, att de som flyr för sina liv till Europa, flyr just från dem som ligger bakom dåden i Paris.

På nyheterna säger fransyskan med barnet i famnen att hon är rädd.

Jag är också rädd.
Att dumheten tar över.
Att fanatismen får fritt spelrum.
Att hatet segrar.
Att vi ger upp, och kryper upp i våra TV-soffor med godispåse och vin.
Att vi sköter oss själva och skiter i andra.
Att vi vid nästa val väljer den som basunerar ut vilket "katastrofläge" landet befinner sig i.

Men starkare än rädslan är min fulla övertygelse att kärleken kommer att segra till sist.

Brända broar och nya stigar

Trygghet eller nyfikenhet?
Det du känner till eller det som lockar med fräschör?
Något du kan av gammal vana eller smakprov på något nytt?

Tro mig, jag är den första som manar till nyfikenhet, språng ut i det okända, upptäckarlusta. Håll fram något jag aldrig sett förut framför mig och jag synar det ivrigt, utforskar det lustfyllt, stoppar det modigt i munnen.

Jag vill lära mig. Utmanas. Tänja mina egna förmågor.
Och jag vågar känna mig dum, okunnig, oinsatt.
Jag kan absolut göra bort mig. Misslyckas.
Prestigelöst ger jag mig hän åt det nya, tills det assimilerats till kunskap och erfarenhet i mig själv.

Men människor ...
Det är något helt annat.
Människovärdet är större, djupare och starkare än allt annat.

Varje människa är en kontinent att utforska.
Det går att vara nyfiken på samma person. Framför allt om den människan också vågar befinna sig i rörelse, förändring, växande.

Trygghet är inte detsamma som tristess.
Och det är inte alltid brända broar går att reparera.

I all hast - en morgonblogg

Luktade brasrök, svett och lycka när jag kom hem.
Sista helgen på ön. Nära, verklig, fylld.
Båtar på land, lakan urtagna, kyl tömd.
Allt som var tänkt är på plats.
Nu Törnrosasömn för hus och hemman tills träden knoppar.

Så slöts också cirkeln från första helgen i april; vänskap och värme, samspel och samtal. Allting förändras, skiftar, utvecklas. Slingrar sig fram, hit och dit. Verkligheten är en levande organism, inget vet vi vad som väntar oss, allt kan hända. Och jag öppnar mig och tar emot.

Allt är bra.

Fairyland

Du kan förutsätta att människor vill dig illa.
Du kan också förutsätta att de vill dig gott.

Du kan förvänta dig skäll och svek. Tassa på tå, le från öra till öra, ivrigt vifta på svansen och göra allt du kan så att inget av detta ska hända.

Du kan också förvänta dig förståelse, värme och omtänksamhet. Inte som belöning och helt utan motkrav. Då får du vara precis den du är, kort/lång, tjock/smal, glad/deppig, social/enstöring.

Det är ditt val.
Ingen annans.

17 år av liv

Jag började skriva ett inlägg här om den sordin som ligger över mig. Pulsen som inte slår lika obehindrat. Andetagen som möter motstånd.

Jag ville skriva om Lisa Holm. Att jag läser allt; vittnesmål, analyser, slutpläderingar. Att bilderna av vad som troligen hänt gör mig yr. Att jag inte förstår hur hennes familj överhuvudtaget orkar stå upp.

Men jag hejdade mig.

Bloggen ska inte smutsas ner av grymhet, maktmissbruk, förvrängda beteenden. Vill vi hålla humanismens fana högt, då får vi inte gegga runt i avarterna.

Det är fullkomligt oacceptabelt att skada en annan människa, oavsett om det är innanför eller utanför regelverket. Ingen drog, inget barndomstrauma, ingen felkoppling i hjärnan kan rättfärdiga. Lagen måste vara glasklar. Och civiliserat mänsklig.

Istället tänker jag på den soliga sommardag när jag bilade genom bördiga fält på Västgötaslätten. Hundratals människor i reflexvästar gick böjda och letade. Engagerade, medkännande, solidariska.

Kahil Gibran, libanesisk författare och konstnär, skrev: "Liv och död är ett liksom floden och havet är ett."
Lisa, du fick sjutton år. Sjutton värdefulla år. Inte mer.
Förlåt.

Patrick Jane och jag

Tänker så det knakar. Vänder och vrider. Provar nya banor. Pennan i höger hand, kladdar febrilt på papper och post-it lappar. Pennan i munnen, tio fingrar löper över tangentbord, tummen glider mot datorns touch-pad. Ögonen stirrar på skärmen. På pappret. På skärmen igen.

Nya lösningar ska fram. Annorlunda nötter knäckas. Eventuella framtida hinder forceras.

Till sist lägger jag mig raklång i soffan, stirrar rakt upp i taket och rätar ut tanketrådar.

Det är då det kommer.
I avslappningen.