Här och där

Som alla andra tänkte jag: det är där. Det är inte här.

Och jag körde förbi 'där' och darrade lite inombords. Stackars alla som satt instängda i karantän. På ett hotell. På en ö i Atlanten.

Då var det där ännu inte här.

Men nu är det här, och det är som det är.
Befinner mig mitt i det där som skulle förblivit där, och försöker göra mitt här så drägligt som möjligt.

Här är där man helst inte är.
I alla fall inte nu.

La gazza ladra

Det finns en sida i mig som är mycket introvert. De flesta har ingen aning, men mina närmsta vet. Och nu blommar den delen fullt ut.

Jag håller mig långt ifrån alla. Stirrar i marken om någon passerar. En bit bort, ska tilläggas - jag går inte nära. Väntar med att gå in i en affär eller trappuppgång tills den eventuellt mötande kommit ut. Hälsar inte på någon. Nätverkar inte i sociala medier. Väver en slags puppa runt om mig; noli me tangere, du kan ju smitta. Eller jag kan smitta.

Samtidigt, på min ena axel, sitter iakttagaren och roar sig.
Vem kan det vara?
Vem bär på viruset?
Syns något spår?
Är det rent av du själv?

Tre ambulanser i mitt kvarter på kort tid, en sjukvårdare i gasmask och plastoverall. Fantasin skenar, ett filmmanus spelas upp i mitt huvud. Berättaren samlar intryck, super in allt det nya. Storytelling is my cornerstone liksom.

Sen ser jag skatan.

Och mitt i allt det osäkra, ovanliga och omstörtande så flyger han där, med sin stora kvist i munnen.

Bygger ett bo.
Bygger för våren.
Bygger för framtiden.

Och då känner också jag ett litet spirande liv sakta kravla ut ur mitt skal ...

Äntligen

Nu har jag gjort det som jag tänkt så länge.
Sen tidigt 90-tal till och med.

Inte för att jag är rädd.
Inte för att jag är en domedagsprofet.
Inte för att jag tror på några konspirationsteorier.

Men för att jag inte kommer att stå ut 24-7 inomhus i en månad framöver. Eller två månader. Mina fotsulor längtar efter ojämnt underlag. Mina ögon vill kisa mot sol, inte datorskärm. Min kropp vill ha mjuka, stora kläder på sig, skyddandes för vårvind och markkyla.

Jag har köpt ett stormkök.
Lunch utomhus i helgen, nån?

Förortskarantän

Jag gör som Anders Hansen, begränsar min tid på sociala medier och tillåter mig att ta in nyheter enbart två gånger om dagen. Morgon och kväll. Däremellan skriver jag på ett spökmanus, fördjupar mig i historia och andas frisk luft från min balkong.

Mitt introverta jag har helt tagit över. Man kan lägga upp konstnärliga klipp på facebook, göra livesändningar, chatta i digitala vardagsrum, applådera från balkonger, debattera i olika kommentarsfält, framkalla skratt och väva uppmuntrande trådar. Men jag gör inget av det. Bara läser, tiger och tänker.

Forskaren i mig – eller kanske det är detektiven? – sammanställer dagligen WHO:s dygnsrapporter i en egen fil. Utfallet är hisnande. You ain't seen nothin' yet, som det heter på film.

Håll avstånd. Sprita händerna.
Och känn att det är helt ok att vara introvert ...

Virusvardag

Jag vet inte vad det är med toapapper och virusspridning.

Trygghetsbehov analyserar några. Kopieringseffekten säger andra.

Själv har jag växt upp med bidé och kan absolut tänka mig att spola mig där bak, vid behov. Förutsatt att det finns vatten förstås. Men det gör det nog. Jag är omgiven av Sveriges tredje största sjö.

Kanske är det ett storstadsfenomen, det där med toarulle-bunkring. I Norrland gapar inga hyllor tomma, säger min kärlek.

Däremot är saltet slut. Såklart! Skjut din middag, dra upp lunchen ur älven. Men salta in så att du har till framtiden. När ryssen kommer. Eller kinesen. Eller de där från rymden. Det är skarpt läge nu; nollåttor kommer inte klara sig länge ...

Men i mitt förråd står minsann ett survival kit.
Det känns bra.
Även jag vill kunna överleva i vildmarken om det skulle behövas.

Fast mark

Vi reste genom ett turbulent Europa.
Också rent bokstavligt.
Hela planet skakade.
Gång på gång.
Långa stunder.

Innan hade vi köat i evigheter, suttit på kallt golv och väntat, varit lyckliga över egen medhavd matsäck, och hållit oss lugna då oroliga, ombokade resenärer runt om oss slogs om bagagehylle-utrymme och sittplatser.

Ännu en kväll innan dess satt vi ensamma på en stenmur och såg en överjordiskt vacker solnedgång i Atlanten. Stillheten var påtaglig. Bara havet pratade med oss. Naturen andades i mitt öra ett ord jag länge burit inom mig. Jag lyssnade. Och förstod.

Tillbaka på hemmamarken vändes ett blad. Inte oväntat, men likväl sorgligt. Och vackert – blek sol, hög luft och kvittrande fåglar vittnade om liv i självklar kompanjonskap med död.

Nu hukar vi under ett mikroskopiskt virus som på alla sätt och vis berättar för oss hur små vi är. Sårbara. Planer och strukturer som byggts upp under åratal rasar omkull, och vi får syn på exakt vad som är byggt med strå, plank eller tegel.

Mina fötter borrar ner sig i vår-geggig mark.
Jag står kvar.

Sista dagen i paradiset

Jo, vi är nakna. Sprillandes.

Dinglandes och guppandes, svallandes och svällandes.
Runt oss vitkalkade murar och snidade balkongräcken.
Vitt vitt vitt.
Ljusgröna palmblad gungar lätt i brisen.
En badboll i poolen, sakta smekandes kanten av mosaik.
Stark sol.

Fågelkvitter.
En duva som följer mina simtag.
Lilla gransångaren återvänder till aloe vera stängeln.

Jag har druckit två glas cava.
Kanske slinter jag lite på tangenterna.
Kanske somnar jag ovanpå sarongen som täcker stolsdynan.

I morgon drar jag norrut, till den del av planeten som tilldelades mig, men som jag aldrig riktigt känt mig hemma på. Fasar för kylan, mörkret och småsintheten.

Där finns flocken nu.

Och där flocken finns, där vill jag vara.
Bara Adam följer med.

Rädslor

Masshysteri skrämmer mig mer än virus.
Likgiltighet skrämmer mer än sandstorm.
Missförstånd mer än ensamhet.

Kör hellre branta än hala vägar.
Väljer mina strider.
Håller i hatten.

Så flyter dagarna – de varma, omhändertagande –  bland inre och yttre turbulens.

Och ändå: vi är energi.
Allt är energi.