En av mig, två av oss

Det ligger en vit svan och ruvar i vassen. Runt om cirklar hennes svan-make i viken. Han vaktar. Väntar förstås också. Men framför allt ser han till att inget ont händer henne och deras gemensamma ägg. Nåde den som ror för nära med båten.

En hackspett snickrar på sitt bo i björken intill min veranda. Där ska de flytta in, han och hans lilla gäng. Han bankar energiskt och metodiskt. Jag vill inte störa genom att gå för nära, men jag anar att han dryper av svett i solen. Han blir säkert klar i tid.

Två vänner förenades i lördags, genom en rit som jag fick vara med om. Det fanns ett allvar i bådas ögon som jag inte sett tidigare. En vilja. En riktning. Ett lugn. Det var inte första gången de parade ihop sig med nån, men det var definitivt den vettigaste. Allt kändes rätt.

Jag tycker tvåsamhet är vackert.
Det behöver inte vara för alla.
Men jag vill gärna leva så;
I ärlig fördjupning och samtidigt väldigt enkelt och vardagligt pragmatiskt.

Konsten att vinna i Monopol

Vad är "att satsa"?

Är det att lägga alla pengar du har på rött, och sen hålla tummarna för att kulan landar i rätt fack på det snurrande hjulet? Att ta dina sista papperspengar, köpa det där hotellet på Norrmalmstorg och sen bara hoppas på att tärningen lurar dina medspelare dit? Eller är det att köpa de där aktierna som tidningen skrev om, och förlita dig på att analysen stämmer?

Eller är det att satsa lite av ditt välmående, lite av ditt lugn, lite av din vardagstrygghet i mötet med en annan människa? Att ge upp en del av din självständighet, så att samklangen med den andra inte ska låta falskt?

Är att satsa samma sak som att riskera? Riskera att misslyckas, riskera att bli sårad? Eller - ännu värre - lämnad?

Jag vet att man inte kan vinna i Monopol utan att göra den där hotellchansningen.
Kanske gäller det det mesta här i livet.

Metspö som metafor?

Plötsligt fick jag en bild i huvudet hur det skulle kunna vara.
Jämvikt.
Balans.
Ett möte som berikar, inte begränsar.

Tänk dig ett sänke.
Ganska tungt; här finns rikedomar, men också en hel del slagg. Det sitter i en fiskelina, men när det släpps ner i vattnet, ja då sjunker det. Direkt. Svårt att njuta av nåt som skimrar då.

Och så tänk ett flöte.
Lätt, otvunget, självklart. Också det i en lina. När du så slänger ut det i havet studsar det på ytan. Guppar runt, helt ogrundat. Följer med varje pust. Svårt att uppfatta vad det är, på riktigt.

Men tillsammans!

Knyt ihop sänket med flötet.
Inte hårt, så att inte knuten kan tas loss, om man önskar.
Men inte heller så löst att minsta ryck gör att det brister.

Plums i vattnet.
Flötet landar, bottnar i sin funktion, får tyngd och mening.
Sänket hålls upp, svävar friare och tappas inte bort helt och hållet.

Den tunna linan stör ingen; den är ljus, transparent och lagom sträckt.
Och den rör sig mjukt bland vind och vågor.
Den är trygghet, tro och tillit.

Älskade ö, älskade vän

Fåglar med längtande koloraturer utanför fönstret. Doft av eldstad. Och värmen av hans kropp intill. Han, mitt element. Jag fryser aldrig när jag är med honom.

Det är natt, det är maj och det är omöjligt att sova.

Ändå är jag bara så lugn. Så uppfylld.

Stugan är öppnad.
Våren sjunger.
Och jag är precis där jag vill vara.

Sjukhusskräck

Jag ogillar stolarna som är placerade längs korridorens väggar. Avskyr standardsoffor och akvarium med instängda fiskar. Jag hatar de tummade tidskrifterna (vad hände med handdesinficeringen?), den bleka mellanmjölkskonsten på väggarna och lukten av kemikalier och sjukdom i salig blandning.

Bara jag sätter min fot i en sjukhusmiljö tåras mina ögon. Jag blir liten och ynklig, ett personnummer, en kropp under stetoskop, en anonym varelse iklädd blå skoskydd.

Till den kylige läkarens tvivel vill jag skrika högt:
Kom igen, jag är ju aldrig här! Det här är ett undantag! Om du visste hur svårt det är att be om hjälp!

Istället får jag sitta och vänta på provsvar. Svar som jag redan kan, jag behöver ingen läkare för att veta. Jag är aldrig sjuk. Inte egentligen. Det här är inte på riktigt. Det här är inte jag.

Jag får hjälp. Tårarna vänds till ett löjligt, tacksamt skratt; än en gång är jag i deras händer, helt beroende av stick i finger och receptbelagda mirakelkurer.

Kan ändå inte låta bli att få sista ordet:
Du, jag tar inte dig i hand och tackar. Jag har ju en bakteriell infektion.

Jag vet att jag är fånig.
Sjukvården är förstås bland det viktigaste vi har.
Den är bara inte för mig.

Släpp fångarne loss, det är vår

Två ben, eller fyra; det är nog inte så stort skillnad på våra behov.

En kylig morgon, med regn i luften och kalla vindar mot näsorna, väntar vi vid en stor inhägnad för att ta del av Den Stora Frigörelsen. Vår varma choklad har hunnit bli kall under den korta vägen från marknadsståndet till platsen vid staketet. Trots vantar, halsduk och långkalsonger får vi hoppa lite upp och ner. Vi och de tusen andra som är där.

Så äntligen – det magiska ögonblicket.
Ladan öppnas, och ut kommer de.
"Kosläpp", ett oerhört populärt evenemang som ska öka förståelsen för lantbruk och djurhållning.
Spänningen är stor; det är nu de ska hoppa, sparka, rusa och bli helt galna!

Trettio kreatur tar sig med stor tvekan, och en rejäl mängd putt och viftande bakifrån, ut i den stora hagen. Några springer ett par symboliska steg. De flesta stannar och smakar på gräset.

Sen vänder hela flocken om och börjar gå tillbaka. Kan vi få gå in i ladan igen, tack?

Nu, vid köksbordet i en centraluppvärmd lägenhet, förstår jag precis hur de kände sig.
Korna.

Att sända på rätt våglängd

Just idag har flera helt okända människor hälsat på mig. Bara så där.

En rödhårig knodd på T-banan.
En flicka med långa flätor.
En utländsk man.
En äldre herre med käpp.

Kanske ser jag vänlig ut?
Det är jag. För mycket, filosoferar jag ibland.

Kanske verkar jag öppen?
Stämmer absolut. Utan rustning vandrar jag genom livet; såras ibland men berikas desto oftare.

Och jag skrattar inombords, ler med hela ansiktet och hälsar glatt tillbaka.

För jag vet:
Det du sänder ut får du tillbaka.

Gott föder gott.

Den (lite halv-) gamla och havet

Klippa. Barfota. Tång mot tårna och solsmekt panna. Ljud av vågor. Där ute på fjorden en mängd seglare, kanoter, en och annan färja. En fyr; ett litet Muminhus. Öar nära och höga berg i fjärran. Bakom min klippa runt hörnet ligger kustlinjen från en nordisk huvudstad.

Filosoferar.
Om balans, trygghet, närhet. Om att knyta an. Om hur tillit uppstår.

Tänker.
Tänker på vågorna som gång på gång smeker samma sten. Som gröper ur den. Sätter spår.

Sörjer stenen detta?
Jag tror inte det. Jag tror den accepterar förändring som en del av livet. Erosion är naturligt. Krafter river ner. Krafter bygger upp. Let it be.

Jag är inte rädd.
Jag är inte rädd för att bli formad.
Märk mig, jag går inte sönder. Jag kommer aldrig mer gå sönder.

Så doppar jag mina fötter i iskallt hav.
Varsågod, kyss mig.
Jag står kvar.

Kon-Tiki

Plötsligt stod jag mitt emot en stor vassflotte. Nio stockar, sammanbundna med rep. En vasshydda ovanpå. Ett relativt litet segel med ett handmålat ansikte, föreställande en indiansk gud. Inte ett enda tekniskt hjälpmedel.

På väggarna runt om i rummet berättelsen om Thor Heyerdahl, mannen som hade vattenskräck och knappt kunde simma. Om idén som bet sig fast, växte och slog ut i full blom, allt med näring av en mans outsinliga drivkraft. Inget stoppade honom. Människor måste fallit som käglor för hans charm, för hans målmedvetenhet, för hans mod.

Jag bara stod där. Tittade på flotten och undrade hur de sov, de sex männen. Var de åt, hur de kunnat gå på toaletten någorlunda privat, vad de hade pratat om och om de hade längtat efter att få famna en kvinna.

Och jag förstod i samma stund att om jag hade levt då, år 1947, och om Thor H (av någon outgrundlig anledning) skickat ett telegram även till mig med frågan ARE YOU IN? - då hade jag svarat YES!

Tveklöst.

Att vara levande

Jag fick ett spam-reklam mail. Skulle precis radera som alltid, men stannade upp, läste och gick i taket. Var det allvar? Nutid? Har en vuxen människa hittat på detta som affärsidé och finns det tänkande, kännande människor som med stor förhoppning betalar pengar för det här?

Sen blev jag bara ledsen. Ledsen för att människor så lätt hamnar i sin egen skugga.

I mailet stod:
"Gör livet levande - inled en affär idag." Alltså en dejtingsida för människor i äktenskap/förhållande som vill ha något vid sidan om. Det ska lösa både tristess, missnöje och känsla av låsning. Häpp!

Hur gör du ditt liv levande? Genom äkta, raka, öppna möten eller genom smygande och lögner? Genom att vårda och arbeta med de relationer du har, eller med ytliga, kravlösa kickar? Blir du levande via nätet, där du får vara anonym, eller när du är synlig, människa ibland människor, en del av ett sammanhang?

Och blir du mer levande genom att göra nån du känner illa? Nån som kanske är förälder till dina barn, nån som har stöttat, kämpat, strävat vid din sida?

Jag vet hur jag själv känner mig levande. Och jag är ingen moraltant. Bara helt övertygad - efter erfarenheter - om att gräset varken är grönare eller godare på andra sidan, när det väl kommer till kritan.

Så vad sägs om denna affärsidé:
"Gör livet levande - ut i skogen, lyssna på kvitter och vindsus, säg nåt kärleksfullt till din skrynkliga, tråkigt välbekanta partner och unna dig en stunds avslappning med musik. Gärna i badet."

Norsk riddare

Det sägs att Norge aldrig haft någon adel. Men idag mötte jag en sann riddare.

Storhandlade inför kärt besök imorgon, men när jag skulle betala fungerade inte kortet. "Medges ej" dyker upp gång på gång på displayen, trots dubbelkoll med båda MasterCard-korten och säkerhetscheck via mobilappen att kontot inte är tömt.

Känner kinder blossa och tankar snurra.

Har du inget betalkort? frågar killen i kassan. Känner mig urdum - trodde att det var vad jag hade. Och det har fungerat ända tills nu.

Då säger en djup, varm röst plötsligt på klingande norska:
Jag kan betala. Så för du över till mitt konto senare.

En lång man i svart kostym drar då upp sitt norska betalkort och betalar min storhandling. Utan att blinka.

Jag stammar fram; men jag har inte min bankdosa med mig, och jag kommer inte hem på några veckor än. Han svarar lugnt; stressa icke. Du kan ta det då.

Men tänk om det inte fungerar, och om banken behöver speciella koder och nummer för utlandsbetalning? Då ringer du mig så löser det sig, säger mannen utan att tveka.

Och vad händer om jag glömmer? Mannen ler. Helt utan baktankar, ironi eller misstänksamhet.
Då är det sånt som händer, säger han.

Jag är innerligt tacksam. Med samlat lugn och ogrumlad godhet har han räddat mig ur allt; både förbi själva problemet och från min generade reaktion.

Vi slår följe. Jag vill veta var han bor så jag kan lägga pengar i hans brevlåda så snart jag funnit en uttagsautomat och kontakten med banken fungerar. Han är oerhört trevlig, bildad och gentlemanna-aktig. Allt känns bra och vi skakar hand efter att ha bytt telefonnummer.

Jag har tackat ännu en gång och dessutom hunnit bjuda honom till min föreställning.

Förresten, skrev jag det?
Att på vägen erbjöd han sig att bära mina matkassar.

På väg (en process)

Det finns droppar och det finns bägare. Det finns tålamod, väntan och kompromisser. Och ibland finns det ögonblick när gränsen är nådd.

Då, där vid den skarpa linjen, blir allt tydligt.

Det behöver inte vara en konflikt. Inte ett problem. Inte heller ett hinder. Bara ett rakt och ärligt konstaterande, lugnt och värdigt: hit men inte längre.

Upp och ner (aldrig lagom)

Jag släpper spänningar i kropp och själ med gråt. Jag räcker ut handen och säger: hjälp mig.

Jag håller inte emot när tvivel bubblar upp. Jag klamrar mig inte fast vid principer. Försöker inte hålla masken.

Jag säger inte att jag vet hur det är. Jag bara släpper taget. Och jag viskar, frågar, önskar; står du kvar? Var inte rädd för att jag faller - bara ta emot med din värme och ömhet. Håll om mig.

När jag är glad och stark och glittrande, tycker du om mig?

När jag är som mest ynklig, med svullna ögon och mörka tankar, tycker du då om mig?

Två dagar med koreograf

Vi arbetar med att få sångarna att öppna upp sina kroppar. Låta andning och puls forsa. Släppa spärrar. Låsa upp runt hjärtat. Det är ett nödvändigt arbete - men också smärtsamt. En spänd muskel är en rustning. Människan omsluter sin sårbarhet genom fysisk distans och misstänksamhet.

Jag undrar om det är därför jag är så öm överallt, efter fem timmars repetition. Kroppen värker. Själen flämtar. Det har ett pris att öppna upp och släppa ut.

Men det är värt det.
Och nödvändigt.

Musik är närvaro och flöde.
Musik har inget skydd.

Mirror, mirror

Det står en kvinna vid ett bord på Arlanda och frågar var och en som passerar med gäll och Stockholms-ball röst: "Flyger du med Norwegian?"

Jag kunde svara ja. Men jag förmår inte. Jag skulle aldrig kunna prata med henne; det enda jag skulle se var de enormt förstorade läpparna, de alldeles för tunga lösögonfransarna och det rödfärgade håret fyllt av diverse produkter.

Jag vet att hon anses vara skitsnygg. Hon har alla rätt på en slags Paradise Hotel-skala, inklusive en utsvulten look där kindben och halssenor träder fram bakom solariebrun hud. Jag anar att männen står i kö. Att hon är omåttligt populär.

Men jag försår inte.
Det ser ut som hon fått getingstick på munnen, knytnävsslag mot ögonlocken och en burk bottenfärg hälld över huvudet.

Och så tänker jag hur jobbigt hon måste ha det. Att inte bara titta ut på omvärlden genom nyfikna ögon, utan att liksom alltid låta blicken studsa tillbaka på sitt eget jag. Sitt yttre. Som kräver tid och pengar. Och som säkert inte håller måttet en sömnig morgon eller feberfylld natt - med egna mått mätt.

Jag passerar. Låtsas inte förstå att det var mig hon skrek till.

Och tänker att på 1600-talet hade jag ansetts vara en skönhet med rund, svällande kropp. Eller att jag kunnat vara en kort och gullig stumfilms-stjärna omsvärmad av beundrare för 100 år sedan.

Jag tänker också att jag är glad att jag är jag, här och nu idag. Oavsett vad idealen vill att jag ska tycka när jag ser mig själv i spegeln.

Snabba puckar

Vänta nu, gick det lite fort?

Flög hem i fredags, la pannan i rynkor för det konstiga ljudet från bilen i lördags, hyrde pålitlig bil i söndags, körde 35 mil, var värdinna och förberedde arbetsmöte, ringde bilverkstad tidigt i måndags, hade stor projektgenomgång före lunch och träffade press efter, körde tillbaka 35 mil, återlämnade den hyrda och googlade "köpa bil" på nätet till kvällsteet.

Idag hade jag köpt en splitter ny Mitsubishi innan klockan var 12:30.
Och hämtat min nyss sjösatta båt.
Och tittat till stugan på ön efter dess vintersömn.

Jag har inte bestämt mig för om detta kallas Handlingskraft eller ren Dumhet. Men som av en slump fick jag nyss följande citat i mitt media-flöde:

"Courage is the discovery that you may not win, and trying when you know you can lose."

Söndagsauktion!

Bortskänkes helt gratis, alternativt till högstbjudande:

Två stycken gäddhäng
Dubbelhaka
Stort antal extrakilon
Celluliter (i lösvikt)
Antydan till mustasch
Samt lite annat smått och gott i fyndlådan

Vid snabb affär kan även blå tå, krassligt knä och trasig hälsena ingå.

Intresserad?
Svara till "vacker själ".
;-)

En dags ledigt, mitt i alltihop

Jag tycker om att vara hemma.

Surret från tvättmaskinen gör mig lugn. Kaffet smakar bäst bryggt i min Gaggia. I kylen äkta parmesan (förlåt pappa, glömde ta med så att du skulle få smaka häromsistens ...) som blir min frukost.

Lodar runt i stor kofta, städar, plockar, vattnar på min balkong trots regntunga moln, svarar på mail, gör ett repschema och betar metodiskt av jobb-to-do-listan. Sen skapar jag en film till min kusin som fyller år, lagar mat och betalar räkningar.

Jag är ledig.
Typ.

Rapport från en teatersalong

Jag är klar för idag.
Jag får gå hem.
Allra helst skulle jag gå ut i ljuset. Andas frisk luft. Ta en lång promenad. Se lite av stan. Upptäcka var jag egentligen befinner mig.

Men jag kommer ingenstans. Jag bara sitter ensam i en röd mjuk stol nedanför den rymliga svarta scenen. Dimmern surrar. Rekvisitan ligger lite här och där. Repetitionsborden har snart gjort sitt; jag längtar efter de riktiga som jag sett stå klara uppe i verstan.

Tänker på mina sångare. Att jag tycker om dem. Att jag hoppas jag kan hjälpa, lyfta, utmana - på riktigt. Jag tänker på berättelserna. Att jag måste slita mig ur de båda verk jag levt med så länge, och se med ofärgade ögon vad vi egentligen gör.

Jag tänker på att jag varken har prestige eller vassa armbågar. Att jag kan allt litegrann och ingenting ordentligt. Att om jag vill vidare riskerar jag att falla mellan stolarna. Det är inte både och. Utan antingen eller.

Och jag vet, ur djupet av mitt hjärta: det är på en teater jag vill vara.

AV - enligt mig

Egentligen är det inte svårt.
Det känns i hela kroppen när det blir rätt.
Magen är stilla, ryggen rak, pannan slät och tanken lätt och luftig.

Så vill jag leva.
Dit vill jag komma.
Riktiga och värdiga Aktiva Val som ger mig känsla av lugn och klarhet.

Allt annat är grumligt.
Det är val - eller aldrig gjorda val - baserade på fåfänga, rädsla eller revansch.