Vi umgås flitigt. På nätterna snarkar de (det är lite besvärligt men jag har skaffat öronproppar). Vid tio-tiden lyfter de en aning på varsitt ögonlock, och jag måste uppbringa all min ungdomliga energi för att få upp dem ur sina bäddar. Det rinner lite ur deras ögon och mungipor, men de ser alltid på mig med kärleksfulla blickar. Och så fiser de, men vem gör inte det?
Vi går långa promenader i skogen tillsammans, herrarna och jag, och samtalar högt om ditt och datt. Luktar på kantareller. Provsmakar lite blåbär. Jag får visserligen lyfta in dem i bilen, eftersom de har ont i sina leder och muskler. Den enda farbrorn måste jag dessutom mata, och jag får alltid trixa lite för att få i dem deras medicin. På kvällen vill de gärna bli killade och smekta, men kliar aldrig tillbaka. Hm! - jag som tror på ett ömsesidigt givande och tagande i en relation...
Men de är alltid så oerhört glada över att se mig. I deras närhet känner jag mig stark, vacker och älskad. Och jag vet att de skyddar mig. För ja, jag behöver beskydd ibland.
Glömde jag att berätta att de har fyra ben och svans?
1 kommentar:
Härligt med många män...
Vill mer än gärna diskuter din projekt idé. vi måste ses snart!
kram a
Skicka en kommentar