Dotter M skriver om franska revolutionen mitt emot mig vid köksbordet. Själv minns jag sommaren -89 i Paris, där jubileumsfirande fransmän kastade smällare och sjöng Ah! Ça ira! så det dånade. Jag var fri, självständig och social på samma gång.
Idag tänker jag på orden ... Frihet, jämlikhet, broderskap. Självklara.
Frihet att tänka, att uttrycka sig, att utöva. Varje individs jämlika och rättvisa värde. Omtanke och solidaritet i samhällsgrupper. Bra ord. Bra innebörd. Varför fungerar de inte?
Sedan glider mina tankar över till Kieslowskis trilogi. Och då förstår jag svårigheten. Livets komplexitet är stort.
Så här:
I Frihet - den blå filmen skildras en kvinna helt utan bindande, känslomässiga relationer. Hennes frihet är fullkomlig. Smärtan likaså. Kan det vara så att friheten behöver förankring för att ens få form? Att total frihet är detsamma som vakuum och icke-liv?
Jämlikheten i Den vita filmen är att likna vid en slags revansch. Allt vad du gör mot andra skall också drabba dig själv, ungefär. Och jag tänker; är jämlikhet att spegla sig själv i en annan människa? Är vi för alltid bundna till samspel, vare sig vi vill eller inte, och att vi därför måste våga ta emot vad en motpart ger? Och är då vår strävan att finna den som ger oss mest balans?
Sista filmen, Den röda. Som jag först inte tyckte om. Idag vet jag bättre; ingen kärlek till någon annan är möjlig utan kärlek till sig själv. Snacka om broderskap. Eller ... ja, i mitt fall, systerskap.
Jag tar mig själv i handen, sätter mig i ena vågskålen och låter friheten få rot. Och längtar efter att se om Kieslowskis enastående filmer så snart som möjligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar