Jag började skriva ett inlägg här om den sordin som ligger över mig. Pulsen som inte slår lika obehindrat. Andetagen som möter motstånd.
Jag ville skriva om Lisa Holm. Att jag läser allt; vittnesmål, analyser, slutpläderingar. Att bilderna av vad som troligen hänt gör mig yr. Att jag inte förstår hur hennes familj överhuvudtaget orkar stå upp.
Men jag hejdade mig.
Bloggen ska inte smutsas ner av grymhet, maktmissbruk, förvrängda beteenden. Vill vi hålla humanismens fana högt, då får vi inte gegga runt i avarterna.
Det är fullkomligt oacceptabelt att skada en annan människa, oavsett om det är innanför eller utanför regelverket. Ingen drog, inget barndomstrauma, ingen felkoppling i hjärnan kan rättfärdiga. Lagen måste vara glasklar. Och civiliserat mänsklig.
Istället tänker jag på den soliga sommardag när jag bilade genom bördiga fält på Västgötaslätten. Hundratals människor i reflexvästar gick böjda och letade. Engagerade, medkännande, solidariska.
Kahil Gibran, libanesisk författare och konstnär, skrev: "Liv och död är ett liksom floden och havet är ett."
Lisa, du fick sjutton år. Sjutton värdefulla år. Inte mer.
Förlåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar