söndag, augusti 07, 2016

efteråt

Nu är det slut, det stora projektet.
Och tomheten överväldigar mig.

Jag förlorade en vän som var viktig för mig under denna resa. Ibland tror jag det var det stora projektets fel. Ibland att jag bara inbillat mig ömhet och sällsynt kemi.

Oavsett vad går färden vidare.

Tomhet har en stor fördel:
Den kan fyllas.

4 kommentarer:

CFG sa...

Ok, det känns tomt, självklart. Men du har gjort så väl ifrån dig att allt annat förbleknar. Det kan ingen ta ifrån dig. Dra ett djupt andetag, känn tillfredställelse av att ha gjort ditt allra bästa. Och att ingen annan kunde ha lyckats så bra med denna uppgift. Grattis! Du är bäst!

Anonym sa...

Tomheten i efterdyningarna av ett avslutat projekt kan verkligen vara överväldigande. Samtidigt skapar ju den där tomhetsfasen näring och grogrund för kommande projekt. Lite som en komposteringsprocess, faktiskt ;o).

Hade väldans gärna sett ert gästspel på Kulturen, men fastnade tyvärr lite längre än planerat i en annan del av Sverige på grund av tömning av dödsbo. Hör av dig om vägarna för dig till Skåneland framöver, vettja – det vore så himla kul att ses!

Catarina sa...

Åsa!
Just i detta nu som jag läser din kommentar sitter jag på Fars Hatt i Kungälv. Lunchar och ser ut över fästningen - och tänkte jättestarkt på dig och T och vår turné 2003!

Anonym sa...

Fint att både din och min lunch idag verkar ha innehållit intuitionsbefrämjande ingredienser ;o). Någonstans i gömmorna har jag foton av er två då vi utforskade fästningen en regnig dag anno 2003. Minns även att doften av kex låg tung över Kungälv när vi var där.

Mesta kramen - och lova att höra av dig om du kommer söderut framöver!