Hur ska man berätta för en människa att oro lägger sig, bara man lyssnar till de egna andetagen, bär sina tvivel ömt i famnen och bygger upp självkärlek med de verktyg livet lär oss att hantera?
Hur kan man tala om för någon att ingen utom man själv har ansvar för att fylla själens tomrum och täppa igen svarta hål?
Och vem är jag att kalla sätta ord på någon annans beteende, karaktärsdrag eller egenheter?
Jag vet bara vad som händer i mitt eget liv just nu.
Värmen som sprider sig.
Lugnet.
Tillförsikten.
Kommunikation i ett äkta och ogrumlat möte; utan missförstånd, maktkamp eller rädsla.
Sakta kryper tilliten fram ur sitt skyddande bo. Osynliga trådar av glädje och innerlighet vävs, färger blir klarare och vardagen mer magisk.
Och ingenting, absolut ingenting, är konstigt, kravfyllt eller krångligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar