Globen syns inte i grådiset. Rugbyplanen ligger öde. Grenarna utanför mitt fönster visar inte det minsta tecken på att börja spira.
Men jag är ljus och lätt. 22 centimeter mindre runt midjan och i fullkomlig harmoni. Mina vita fingrar rimmar dåligt med värmen som pulserar genom kroppen. Det kommer en vår.
Så öppnar jag mig för allt det magiska, välkomnar förändring och förvandling. Om jag tidigare varit i en puppa så bryter jag mig ut nu. Bit för bit av skalet faller bort; så enkelt, så självklart. Dörrar öppnas på vid gavel, allt är möjligt, allt får hända.
Jag är inte rädd.
Jag håller inte igen.
Den balans jag så länge sökt har kommit till mig.
Och jag behövde inte göra mer än att låta strömmen föra mig framåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar