"Det är då som det stora vemodet rullar in ..."
Texten ringer i mina öron.
Kanske kommer jag ihåg den fel?
Nå, i alla fall. Jag förstår precis.
Rullar, det är just vad det gör. Vemodet.
Som en molnbank, som en flodvåg, som ett godståg.
Rullar mot mig, in över mig, genom mig.
Efteråt är mina ben mjuka och lite skakiga. De vill inte riktigt hålla sig uppe. Eller ta sig framåt. Ögonen bränner en aning, bröstet darrar till, och jag vänder mig mot tryggheten och säger med ynklig röst: du, jag mår piss. Och han förstår.
Sen enas vi om att vi delar känslan. Vemodet över att stänga stugan, lämna ön. Hösten är här på alla sätt och vis, och allt ska snart snurra som om sommaren aldrig hänt.
Och så går vi till en pub, äter gott, skrattar i kapp och landar stadigt på fastlandet. Tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar