En femåring ammas, en nioåring blir matad.
Jag står bredvid och känner mig alldeles matt.
Och tänker att jag är den jag är idag, för att bland det första jag sa som barn var "kan själv". För att jag så fort jag tjänade pengar flyttade till en egen lägenhet. För att jag - genom livets stormar och svackor - alltid har litat på min förmåga, min upptäckarlust och min balans utan stödhjul.
När alla andra runt om oss är upptagna, eller försvunnit, då har vi oss själva. Vilken lycka att veta att man klarar av att både lugna och peppa sig själv.
Att jag sen har extremt svårt att be om hjälp, det är väl baksidan.
Eller, förresten; skulle du ha lust att göra en kaffe till mig?
Jag känner mig lite slö idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar