Heldag på Lapplandsgym

Först klädseln: tight under, dock inte trikå. Sedan löst och ledigt lager ovanpå, gärna bylsigt och osmickrande. Skor modell fyra storlekar upp, plats för yllesocka, höga skaft, vattentålig sula. Ej lämpliga för pardans. Svettband ersättes med fördel mot neddragen huva och uppdragen halsduk.

Så maskinen: aktiv muskeluppbyggnad av höger tumme genom idogt tryckande på gas. Träning av torso genom små rörelser vid parerande i svängar och studsar. Underlag: ojämt, mjukt alternativt packat. Vid bestigning av höjder inträder viss benträning genom lyft från sätet i kombination med lätt framåtlutad bröstkorg.



Passet är uppbyggt som intervallträning, där maskinrutin varvas med balans- och benmuskelexcersis genom ett så kallat "snöpulsande".

Slutligen sportdryck och lämplig kost: kokkaffe gjord på smält snö samt halstrad falukorv. De eventuellt förbrända kalorierna återställs omedelbart med hjälp av det ständiga småätandet vid elden.

Att sedan gympa-passet erbjuder en timmes avslappning på renfäll i slänten nedanför kåtan gör att även själen kommer till ro.



Med andra ord: Lapplandsgym rekommenderas starkt!

Tags Lappland, skoter, vildmark, gym

Vårflytt

Tusen renar. En gemenskap.

Från alla håll kommer det skotrar. Renägarna samlas, pratar lite finska och svenska om vartannat, tänder en cigarett, tar en kopp kaffe i Elins stuga. Nordanvinden pinar ansikten, men skratten är många och lusten tinar snön som yr i luften.

Sedan är det dags. Maskiner startar. Elin visar vägen in i gärdet. Vi slår med händerna utmed sidorna, själv har hon en grankvist i handen. Framför oss börjar flocken sakta röra sig mot öppningen och när skotrarna dyker upp runt om oss får renarna fart. Några minuter senare är de borta, på väg mot vårbetet, försiktigt fösta av Lappländska cowboys med hörselskydd och rejäla kängor.



Men en ren vill inte. Orkar inte. Den vänder och går åt helt andra hållet, ensam, svag. Lägger sig under en gran.

Då vänder fyra skotrar. Kommer sakta och respektfullt intill, binder renens ben och lägger den på kälken. Det kan se brutalt ut, men det är hela tiden gjort med omsorg och respekt. Inget liv lämnas åt sitt öde, inget liv får gå till spillo.



Elin går före till stugan och kokar upp sockervatten. Och när renen på kälken kommer dit får den dricka. De matta ögonen vaknar till, två män bär renen till ett mindre gärde. Där reser den sig upp, sticker nosen i snön och börjar leta.

I natt ska renen vila vid Elins stuga, imorgon får den åka jeep till vårbetet.
Den klarar sig nog, renen.

Äntligen vinter!

Om inte snön kommer till mig, så kommer jag till den...


Det kunde ha varit Kebnekaise.


Skylt finns. Men inga vägar, inte så här års.


Ljuset, det alldeles oslagbara.


Solen är på väg ner. Liksom vattnet, enligt tyngdlagen.


Och så jag. Utan dator och mobil.

Jag håller ett liv i min hand

”Jag bär mitt hjärta i min hand” diktade Pär Lagerkvist och jag visste redan som barn att det var mig han beskrev. Naket och nåbart, serverat för var och en att hugga in i. Riva och slita, granska och förkasta. Varsågod: le Coeur de Jour.

Med åren har jag insett det idiotiska att hålla fram min sårbarhet så tydligt, nästan provocerande. Och det sista året har jag lärt mig att stoppa undan hjärtat helt. Bäst så.

Men idag höll jag ett liv i min hand. En fem dagar gammal kaninunge, ännu blind, krafsande i min handflata, nosande efter något att stoppa i munnen, letande efter en varm päls. Jag strök den försiktigt över ryggen. Den somnade.

Så satt vi, livet och jag, hjärtat i min hand, hjärtat i mitt bröst.
Så nära.

Time-out

Lägger ner huvudet mot kudden och hela västhavet brusar i öronen. Suser och vinar och knäpper och tjuter.
Nu får det vara nog.
Nu behöver jag återhämta mig.

En paus mina vänner! Imorgon vaknar jag till ett snöklätt landskap norr om polcirkeln.
Jag vet att jag kommer att sova gott.
Jag vet att mina ögon kommer att slätas ut av allt det vitblänkande.
Jag vet att min hy kommer få lyster av luften, den kalla grinstrande, den varma hemtrevliga.

Jag tror att jag inte kommer att blogga på ett tag.
Men man vet aldrig...

Match.regipunktnu

(tips inför helgmiddagen)

Rödbetor + fetaost
Renskav + cocosmjölk
Broccoli + sweet chili
Chevre + honung
Persika + rödvin
Jordgubbar + gräddfil
Vaniljglass + salta fiskar



Tags mat, middag, möten, mattips

Fredag morgon

Eftersom han har varit vaken länge, ensam, blir han glad när han hör att jag börjar röra på mig. Jag känner hans kropp när han kryper ner bredvid mig, och när jag till sist slår upp ögonen ser jag ett brett leende. Orgasm i hjärtat!
Strax efter märker jag kaffekoppen. Ljudet av regnet, vissheten om att det inte finns någon tid att passa och värmen under täcket drar med sig oss, tveklöst.
Kaffet kallnar.
Det gör inget.

När jag vaknar hör jag regnet mot rutan. Det var i alla fall sant.

Idag - extra extra - exklusiv intervju!

Regipunktnu gör ett nytt gästspel i modevärlden. Idag presenteras, exklusivt enbart för er bloggläsare, en intervju med själva källan till RPN: Catarina, också känd som Cathy, A-Cat eller Janssons Frestelse.

Jag lutar mig bakåt aning och betraktar mig själv, avslappnat uppflugen i soffan med en filt runt knäna, ser mig själv dra fingrarna (snyggt kortklippta nagla) genom de blonda lockarna (anar timmars arbete bakom varje böj) och sedan lyfta thekoppen mot munnen och blåsa lätt med nariga läppar. Jag är redo, så även jag.
Nu börjar vårt samtal.

Favoritklädsel? Herrpyjamas.
Vackraste skor? Tåspetsskor.
Bästa klädseln på en man? Avtagbar.
Skulle aldrig förmå dig bära? Burka.
Alltid i din handväska? Läppcerat.
Alltid i din jackficka? Läppcerat.
Här shoppade du senast kläder? Thailand-street-market, augusti 07.
Bästa märkeskläder? Min svägerskas (jag ärver).
Vilken designer väljer du? Mathias Clason
Så klär du dig på fest? Enormt snyggt. Kan föra mig i salongerna.
Så klär du dig till vardags? Innifrån och ut.
Arbets-dress? Kavaj. (Nu blev jag seriös helt plötsligt…)
Oumbärlig accessoar? Associationsförmågan.
Färg? Svart.
Egentlig färg (inne i hjärtat)? Blå-timmen-himmelsblå, strandrågsgrön, Lapplandsvitt, kärleksröd och solnedgångsgul.

Jag ser mig själv drömma mig bort en stund, och bestämmer mig för att avsluta intervjun med en sista fråga. Den viktigaste.

Visar man sitt jag i sitt sätt att klä sig? Nej, det är därför jag bloggar.

*

(PS Jag hälsar att hon med nöje svarar på läsarfrågor, om det är någon väsentlig information ni saknar i denna artikel.)

mode, kläder, trender

Avsked

Det börjar som en omärklig liten spricka. Först syns den knappt, allt är som vanligt, det är som om ingenting har hänt, men ändå finns den där, den blir sakta men säkert större och större.

Och en dag är det fullständigt uppenbart. Jag kan inte längre bortse från faktum: det finns ett hålrum.

Med ens ser jag allt tydligt: påfrestningarna, nötningen, förbrukningen. Jag kan försöka lappa, visst, men jag inser ändå att slutet är oundvikligt. Trots den närhet vi delat. Trots allt vi gått igenom tillsammans. Trots att vi satt så tätt ihop.

Jag vet nu.

En dag måste vi skiljas,





...mina jeans och jag.


(Sugen på att läsa mer tårdrypande historier om separation, jeans?)

Pubkväll

Jag blir förvirrad över människor som inte ställer frågor i ett samtal.
(En människa frågar gärna en annan något som hon själv sitter och längtar efter att få berätta.)
Så här känns naturligt:
- Hur har du haft det idag?
- Jo, jag…(blablabla). Och du då?

Vi ska dricka öl, en kompis och jag. Sitter i baren. Lugn måndagskväll. Jag frågar, hon svarar. Stopp. Jag kommenterar hennes svar, hon berättar mer om sig själv. Stopp. Jag fyller i lite, ger feedback. Stopp.

Hon får fem sms av sin kille, svarar på alla, en gång pratar de i telefon.
Efter en och en halv social timme går jag hem till mig. Lätt förvirrad.

Men.
Jag gillar henne!

En skolfröken med scoutmentalitet

Det är jag det. Alltid redo att rycka in. Kompetent & kavat. Glad & god. Och sååå duktig.

Kände jag mig ensam? Nej då, jag har ett stort behov av egen tid.
Blev jag ledsen? Äsch. Jag reder mig nog.
Är jag liten och rädd? Men jösses, tänk inte på mig. Det finns de som har det mycket värre!

Ibland blir jag så innerligt trött på mig själv.

Jag har också gjort det...

Sett melodifestivalen. Härliga kvällar med vänner och barn, chipsskålar och högljudda kommentarer, ett evigt tyckande och gissande och dissande!

Jag tar det inte på allvar, men kan inte låta bli att reflektera efteråt. Inte varför Carola inte gick vidare, utan på vad jag egentligen har sett i rutan, och vad som har gått hem hos tittarna - tillika domarna.

OM nu melodifestivalen är en barometer på trycket i det sociala samhället, då visar pilen, efter fem lördagkvällars knackande på glaset, på ordet KÄNSLA. För det jag tycker mig se är att trenden går mot att bejaka och våga visa känslor. Att som Frida grina sig igenom sin egen triumf, att sväva i det blå likt Sibel (som inte hörde ett enda ord ur reporterns frågor), eller skratta och skutta och jubla såsom Rongedalarna. Coola och kontrollerade 90-tals artister med glansig hy och glansiga ögon drabbar oss inte längre. Inte heller den aggresiva, ironiska humor som så länge regerat. Nu ser vi en varmhjärtad, förtjusande tändstickspojke leverera underfundiga, lekfulla och livsbejakande gags.

Tänk om jag har rätt! Tänk om vi går mot ett samhälle där man får skratta, gråta, älska, jubla, göra bort sig (när Ola och Luuk kramades och ramlade ihop på golvet fick jag tårar i ögonen) och leva ut hela registret av vår känslokarta.

Och tänk om vi äntligen slipper förakt-humorn, sätta-sig-på-varandra-humorn, cynism-humorn och här-är-min-inneboende-vrede-humorn. Så ohämmat glad jag skulle bli då...

Fler bloggar om Melodifestivalen

Du vet att det är vår när:

• Du med liv och lust städar balkongen som tjänat som förvaringsutrymme de senaste fem månaderna, samtidigt som du tänker att du snart kan servera middagen där istället (läs augusti).
  
  
• Du än en gång tvingas ta ställning till en oattraktiv kropp, omöjlig att gömma i stora jackor och tröjor, och måste bestämma dig för att antingen sluta äta eller acceptera dig själv som du är (och påminna dig om att i vissa kulturer skulle du anses som sexig).
  
  
• Du tittar ut genom fönstren utan att kunna se ut, varpå tankarna oavbrutet maler kring temat fönsterputs: när och hur och måste jag verkligen?
  
  
• Du huttrar och hackar tänder, men det är ju så soligt ute, och den där vårkappan har ju hängt så länge i garderoben, stackaren.
  
  
• Du hamnar på Plantagen fast du skulle till Ica, och kan inte låta bli att dreggla över penséer och vårlökar, trots att du inte har en trädgård längre.

Läs mer om våren

All min längtan

”Gatans ljud är lika ungt som gatan själv, havets ljud lika gammalt som elementen. Stadens motorröst skall tystna och spinnrockens hjul skall stanna, medan havet ännu fortsätter att slunga sina vågor mot stranden. En gång skall havet vara den suveräne härskaren dygnet runt.”

Det är en trösterik tanke.
(Ur Vilhelm Moberg ”Din stund på jorden”)

Köksfilosofi

Extremt svårt fall av bränd kastrull har flinat hånfullt mot mig från diskbänken i en veckas tid nu. Jag försökte en gång. Skrubbade och svor och förbannade. Klent resultat. Sen fick den stå där, kastrullhelvetet, och glo med svartbränd botten.

Men tiden läker alla sår och jag blir lite klokare för varje dag. Alltså har jag bytt taktik! Numera renoverar jag en kvadratcentimeter om dagen, lägger ifrån mig stålullen och tar nya tag nästa dag. Sakta men säkert återfår kastrullen sin forna glans - om fem dagar kommer den vara som pånyttfödd!

Med små små steg kommer man också fram...

Jakan. Trottoar. Eftermiddag.

Han gick alldeles för bredbent för att vara nykter. Hälarna dundrade i marken, det såg ut som om han ville krossa varenda liten småsten med sulorna.

Sedan såg han mig och blockerade vägen med sammanbiten min, blåste upp bröstkorgen och nästan skrek med sönderrökt stämma:
- God eftermiddag!

Den mannen har också varit en pojke, tänkte jag, satte ner matkassarna och sträckte fram handen med ett leende.
- Hej.

Då mjuknade allt. Luften pyste ut ur moccajackan och han lyfte en hand upp till örat. Med blossande kinder och glittrande ögon gav han mig en slags Betty Boop vinkning, ackompanjerad av ett förtjust fnissande.

Människan blir till bland människor.

Nähä

Min modekrönika blev inte det genombrott som jag trott.
Låt se. Jag provar att starta en pop&rock blogg istället.

Först ut: min alldeles egna Abbey Road.





Andra roliga bloggar om rock, pop, Beatles, Abbey Road, Here comes the sun

Även jag, min Brutus

Mode.
Hm...
Vad behöver man behärska?
Tillskärning och sömnad? Ooops, jag stupar direkt.
Färg och form? Ja, det skulle kunna gå.
Fantasi och intresse för människor? Där har vi det. Jag platsar!

Alltså ger jag mig nu in i modets vidunderliga virvlar.
Jag kommer att bli en trendsetter, för jag har ingen aning om vad som gäller.

Så här:
*Efter att ha satt personligt avtryck på stilkartan kommer alla kvinnor att bära extra put-rump-ilägg och enorma handväskor hängda tvärs över bröstet.

*Bantning som folkrörelse har dött ut fullkomligt och samtliga damtidningar har gått i konkurs.

*Modevisningar är numera, efter min framfart i branschen, en slags opera-dans-teater happenings med filmprojektioner och nycirkusinslag, där speakern talar blankvers och modellerna är multimänskliga med allt vad det innebär av olika storlekar, åldrar och hudfärger.

*Klädbutiker har slagits ihop med bok- & skivaffärer och innehåller starka drag av café-kultur (både den italienska espresso-inriktningen och den japanska thehus-företeelsen), allt till förmån för ett gemensamt Live-and-let-Live koncept. Självklart hänger även uteliggarna där, vars lösa och lediga stil bildat en skola för sig.

*Tjejer och killar spelar i gemensamma fotbollslag, eftersom de kompletterar varandra.

*Ordet könskvotering har fallit i glömska då det inte längre behövs.

*Bruna ögon möter blå och en ljus hand kan utan fördomar smeka en mörk hårlock.

*Barn som slår sig i lekparken kryper lika ofta upp i pappans tröstande famn som i mammans.

*Och, till sist, reklampelarna har ersatts av artistiska bronsskulpturer eller hängande pilträd.

Nu är det ju en bit kvar tills min enorma genomslagskraft har åstadkommit allt detta, och jag måste börja någonstans. Det får bli ett tips, min debut i modevärlden.

Varsågod:



Basketskor i guldöverdrag, storlek 27.
Matchar utmärkt Snövitklänning.

Hade dojjorna funnits i 10 storlekar större hade jag köpt dem direkt. Och börjat mitt korståg rakt in i klädindustrin.
Sedan hade ingenting mer varit sig likt.

Andra bloggar om mode, stilikon, trendsetter, Ebba von Sydow, fashion, Diggiloo

On the road

Kör E20 västerut med lugn i sinnet och soft musik på radion. Så plötsligt, utan minsta förvarning, blir hela världen runt om mig grå och jag åker rakt in i en tjock dimma, en smet som dykt upp från ingenstans. Helt utan orsak dessutom.

Det är skrämmande och häftigt på samma gång. Och jag kan inte låta bli att ta upp kameramobilen och skaffa mig bildbevis.

Tre minuter senare är dimman fullständigt borta. Strålande sol igen (återigen: fotograferat med livet som insats).

Och jag tänker: antingen har jag nyss haft närkontakt med något utomjordiskt, eller också har jag fått ett budskap.

För inte kan det vara så enkelt som ett vanligt väderfenomen?
Nej, jag tror på järtecken.

Can't buy me love...

Paris Hilton mutar medfånge...

Ett montage, en tankeställare, en provokation av fotokonstnären Alison Jackson.

Fler bilder finner du här!


Andra bloggar om Jackson, Paparazzi, kändisbilder, fotokonst

Ord på vägen (som jag tänker på - 'ipland')

Fenomenal finlandssvensk koreograf skapar rörelser till en teaterföreställning som jag regisserar. Han instruerar skådespelarna så pedagogiskt han kan. Men den manliga huvudrollsinnehavaren har det svårt.

- Du, ska jag lägga tyngden först på höger, och sedan flytta till vänster när jag flyttat foten så här, eller ska tyngden liksom direkt till vänster fot, om du förstår hur jag menar?

Koreografen är tyst en stund. Han bara tittar på fötterna i fråga. Så drar han ett djupt andetag och säger stilla:

- Ipland är det pra att int’ tänka så micket.

Att veta sitt värde

Vetenskapliga fakta?

Om kraften sitter i håret, så förlorar jag min idag.
Å andra sidan: om ensam är stark kommer den att återställas.

Vissa saker får man bara dagdrömma om...

Intimt samtal (ett minne)

Hon: Varför viskar vi egentligen?
Han: För att det man vill ska finnas kvar, ska man inte säga högt.
Hon: (skriker) BILRINGAR!

Love at first sight

Han går förbi och ser mig rakt i ögonen. Jag är helt oförberedd, pilen träffar. Pang bara!
Hej, säger jag, med min allra varmaste röst.
När hans ansikte skiner upp i ett brett leende ramlar nappen ut.

Irritationsmoment

När jag äntligen hittar lösa stift till blyertspennan så är det fel tjocklek. Effekten uteblir inte. Mitt inre lugn låter sig rubbas av 0,5 mm.

Konsten att kalla på en hund

Fel: Ropa, ropa, tjata, tjata, snälla, snälla, gå emot med armarna utsträckta, kom då vännen, kom till mig!
Rätt: Vänd ryggen till och spring. Han följer garanterat efter.

"Kan svara kort."

Tre ord skrivna av en nyfunnen människa. Ord som fick mig att skratta gott åt mig själv.

För jag vet! Jag skriver och vecklar ut mig, och in mig, jag lägger till bisatser (vad vore mitt liv utan kommatecken) och parenteser (vad vore mitt liv utan parenteser) och lusten att hoppa från association till association tar aldrig slut.

Det är heller ingen skillnad på min talande verksamhet. Jag pladdrar på tills någon avbryter mig, för jag har så mycket att säga hela tiden, jag uttrycker åsikter om allt (gud vilken jobbig människa) och jag hörs alltid på möten och samlingar (mamma, det är faktiskt pinsamt).

Men ställ mig vid ett öppet hav och jag tystnar. Tänd en brasa och jag säger inget mer den kvällen. För jag ’kan svara kort’!

Tänker bevisa detta genom att de kommande dagarna ägna mig åt Snabbisar. Skrivna alltså.

Words words words

Surfar till bloggkollegors sidor med glädje och nyfikenhet. Några av mina vänner bloggar. Men de flesta texter jag läser är skrivna av främmande människor, alias. Män och kvinnor som jag aldrig kommer att träffa. Eller redan har suttit bredvid på tunnelbanan.

Vi är alla neonarcissister. För att vi bloggar. För att vi söker bekräftelse. Och för att vi bekräftar varandra. Så har de lärde i alla fall sagt.

Fine with me! Kalla mig vad ni vill, jag vet att ingen rubricering eller kategorisering biter på mig!

Men ord är viktiga. Vi är vad vi skriver. Eller?

Mer Shakespeare, nu från ”The Two Gentlemen of Verona” (titeln kom från "Hamlet", men det visste ni redan):

”That man that hath a tongue, I say, is no man, if with his tongue he cannot win a woman.”

(PS - Är övertygad om att Shakespeare hade bloggat om han levt idag. Tänk er alla digitala sonetter han hade kunnat lägga ut på nätet! Under pseudonym förstås. Undrar vilken?)


Läs andra bloggar om Bloggar, neonarcissister, Shakespeare

GAME OVER

Skit också!
Hjälp.
Aaaahhhh!
Å nej. Aj aj aj aj aj.
(hopbitna tänder)
Nej, jäklar också, ååååh, nej, inte igen, inte e n g å n g t i l l.
AJ!
Men… nu… tyst nu!
(hög puls)
Yes! Det gick!
(kort paus)
AJ FAAAAN!
(ansiktet skrynklar ihop sig)
Snälla snälla snälla –
Kom, kom igen då!
Nu…
(håller andan)
JAAA! Bra. Och nu – nej!
Akta! Vad i helvete - - -

NEEEEEEEEEEEJ! Fan jävla helvetes skit, jag har fastnat, nej, åh! saaatan också, jag blir galen, vänta, sluta nu, vänta, men va fan, piss också -

*****
Nej jag kan inte. Jag lever mig alldeles för mycket in i leken för att klara av att köra ett vanligt simpelt bilrally-TV-spel.

Läs andra bloggar om X-box, Playstation, TV-spel, inlevelse

Nu är jag riktigt rädd

Sorterar post efter en veckas frånvaro från mitt hem. Det är inget konstigt med det. Men då ser jag plötsligt ett brunt avlångt kuvert som ramlat ner under köksbordet. Jag böjer mig ner och lyfter sakta upp det. Och genast börjar pulsen slå snabbare.

Jag har fått ett militärbrev. Med ”klassificerat innehåll”. Hjälp. Jag som är pacifist och humanist, jag som vill odla tusenskönor på minfält, klä taggtråd med vit tyll och brodera peace-märken på uniformsjackor. Nu har de hittat mig. Ställt in sina kikarsikten på mig. Jag kommer inte undan längre.

Svettpärlorna rinner ner för pannan. Tankarna irrar i panik. Jag vill kasta brevet ifrån mig, helst bränna upp det, eller i alla fall borra ner det i soporna, knyta ihop påsen och omedelbart slänga den i bostadsföreningens gemensamma container.

Men måste jag inte öppna? Vad händer om jag trotsar överheten?

Jag samlar mig. Tar ett djupt andetag och sprättar upp kuvertet med skakig hand:
Erbjudande om medlemskap i Svensk Militärhistorias Bokklubb.

Ach so…

Och ja, jag erkänner. Jag överdrev. Men det finns ett korn av sanning i min text, för genom min kropp flög blixtsnabbt inlevelsen i hur det skulle kännas att vara flykting från en militärdiktatur eller ett krigshärjat land, och få den här typen av reklam rätt ner i sin svenska brevlåda.

För jävligt, helt enkelt.

Est est est (inte vinet)

Veckans Pest
P-böter. Jag erkänner! Brukar man inte få lindrigare straff då?
10% off?

Veckans Bäst
Årskort på gymet tvärs över gatan, present från arbetsgivaren. Allt finns, allt ingår. Frågan är nu bara när jag ska hinna jobba i framtiden.

Veckans Rest
Grytan med kyckling, broccoli & grön curry. Huka dig Tina Nordström!

Veckans Fest
Nopp. Himla posten som jämt slarvar bort alla mina partyinbjudningar.

Veckans Test
Ok, vilken är nu godast:
ProViva Päron/Kiwi, Vattenmelon/Tranbär eller Mango?

Veckans Läst (blifv hwid din)
Inte jag. I keep moving on.

Veckans Mest
- orättvisa resursfördelning: i USA såldes Alla Hjärtans Dag produkter för 112 miljarder kronor den 14/2. Hur många hungriga magar hade inte kunnat mättas för dessa pengar?

Etiketter p-böter, gym, ProViva

Tema Kärlek Lördag

I could give you all of my dreams
If you’d help me find a door
That doesn’t leed me back again.
Take me away.

Lånar Peter Gabriels ord för att avsluta min Kärleksvecka, garanterat Valentin-fri.

Jag vet inte om ni fick några nya tankegångar i och med mitt kretsande kring temat, men nånting hände med mig själv. Plötsligt, där jag står med nydiskad tallrik i ena handen och kökshandduk i den andra, hör jag mig själv uttala en mening hög och tydligt. Jag har ingen aning om var orden kom ifrån. Men de drabbade mig. En glasklar insikt.

Vad jag sa? Det är min hemlighet. Men det hade med kärlek att göra.

Tema Kärlek Fredag

Tema Kärlek Torsdag

Vadå Alla Hjärtans Dag? Ska det inte vara Allas Hjärtan? Det pulserande organ som vi bär mellan halsgrop och solarplexus, A och O i processen som kallas "jag lever". Vi har ett, varenda en. Oavsett hur många ben vi tar oss fram med.

När jag var liten hade jag tydligen hjärtfel. Jag minns inte så mycket, och det växte bort sägs det, men det kan förstås förklara min känslighet som dessvärre envisas med att inte gå över.

Men just idag tänker jag extra mycket på min mamma. För nästan exakt tio år sedan sa hennes hjärta stopp. Det la av. Hjärtinfarkt. Först en, sen en till, sen en till. Och så vidare. Hon dog till och med, min mamma, några minuter.

Men hon finns kvar hos oss nu. Trots trasigt hjärta. Och hon kämpar. Jag tror inte att någon av oss andra egentligen förstår hur det är att leva med en kronisk hjärtsjukdom. Ibland ser jag i hennes rödsprängda ögon hur smärtan och ångesten väller över henne, hur hennes mest livgivande organ bara skriker. Då är hon alldeles tyst. Och vi andra ser på. Sedan fortsätter vi att proppa i oss skit som sakta men säkert bryter ner våra egna hjärtan.

Älskade mamma. Älskade hjärta. Jag ska försöka bli bättre på att ta hand om er båda.

Läs även andra bloggares åsikter om Hjärtinfarkt

Tema Kärlek Onsdag

Ju mer jag tänker på det, och känner efter, desto mer kommer jag fram till att det är just det som är hela grejen: Kärlek. Pengar, prylar och karriär är bara substitut. Från första till sista stund av våra liv är kärleken vårt enda mål. Älska och bli älskad. Bli älskad och älska tillbaka.

Jag har älskat två män. Och lämnat dem båda; den förste för att jag var kär, den andre för att han var det. Ändå har jag upplevt andlösa stunder av fullkomlig, ogrumlad kärlek. En man grät för att min ögonfrans nuddade hans kind. Själv släppte jag taget om precis allt jag var och trodde på, för att andas in doften av en fortfarande främmande människas hud.

Ibland tror jag att jag har använt upp min pott. Förbrukat min beskärda del, den kärlek som tilldelats just mig. Å andra sidan hörde jag talas om en kvinna som ska gifta sig i maj. 70 år och nyförälskad.

Ja, det måste vara det som är vitsen med allt. Kärlek.

Tema Kärlek Tisdag

Av amerikansk film lär vi oss att bara vackra kvinnor och starka män är värda att älskas. Det är lätt att gå på den lögnen. Men kan man bli älskad precis rakt upp och ner som den man är? Måste man inte på ett eller annat sätt förtjäna kärleken?

Hon får mer kärlek när hon går ner i vikt. Han får mer kärlek när han byggt upp sina muskler. Båda får mer kärlek om de lyckas i sina yrkesroller, och som bevis på detta har bra lön. Barn får mer kärlek om de är välartade och lillgamla.

Eller förlåt, jag förväxlar kärlek med bekräftelse. Så klart.
Den riktiga varan behöver ingen ansträngning. Det handlar inte om att åstadkomma något. Bara att släppa.

Men hur det nu än är, så kan ingen (eller inget) fylla tomrummet inuti. Det finns bakom revbenen; storlek Small, Medium eller Large. Vi kan stånga oss blodiga för att få bekräftelse och kärlek, som minskar tvivlen och krymper det svarta hålet. Men det hjälper inte.

För den som ger kan plötsligt försvinna

-

Det sant, som så många säger: för att uppleva sig som verkligt älskad måste man först älska sig själv. Lätt som en plätt. Eller?

Vägra Valentin!

Ingen ska tala om för mig när jag bör överraska mina kära. En vänskaplig viskning i örat tycker jag om (”pst, du, ett tips, NN känner sig lite bortglömd just nu…”) men inte köptvång. Inte färdigproducerade kort med hjärtan, glittriga rosor eller industriflott-choklad i nydesignat omslag. Organiserad Omtänksamhet har jag inte mycket till övers för.

De jag älskar, respekterar och vill vara rädd om, de får tecken på detta av mig ändå. Då och då, året om, när de minst anar det. Troligen inte den 14:e februari, men inte heller det är en självklar sanning. Den otvungna själen vill inte bli styrd, och friheten att välja själv är mitt viktigaste verktyg för att fungera som människa.

Jag vet. Musen-som-röt. Min hållning betyder inte ett dugg för den kommersiella handeln. Självklart ska ni dela ut Alla Hjärtans Dag kort på torsdag – tänk vad ledsna många annars kommer att bli.

Själv låter jag mina tankar kretsa kring tema Kärlek denna vecka. Så helt opåverkad är jag inte…

Ekipage

Hans mankhöjd är 178 cm. Min totala 156. För att få sadeln över ryggen måste jag hoppa jämfota i boxen. Sedan får jag klättra på stege för att komma upp.

Han är kolsvart. Mitt rufs ännu solblekt, trots flera höst- och vintermånader. Han har långa slanka ben, mina är korta och tjocka. Men vi har båda varma ögon och stort behov av kommunikation, så vi samspelar ordlöst och kärleksfullt i ridhuset.

Don S och Donna C; faktiskt ett ganska stiligt ekipage.

Värdelöst vetande kanske, men likväl en iakttagelse

Jag har sedan länge noterat att antal läsare av REGIPUNKTNU är färre på lördagar & söndagar än under veckorna.

Det skulle kunna bero på:

1. Att ni inte har datorer hemma (tvivlar starkt på denna hypotes)
2. Att ni smygsurfar på jobbet (jag lovar att inte säga nåt)

Eller också alternativ 3: Ni ägnar all ledig tid åt era barn, kärlekar, vänner, familjemedlemmar, natur, kultur, sport och självförverkligande. Och struntar i mig.

Om det är så, är jag den första att säga: BRA VAL!

Punchline

Vilda och galna spelar vi kort i köket, jag , N+M. Maxad ljudnivå. Skratt och flams. Slängiga replikskiften. Snacka om yra höns. Eller möjligen knäppgökar?

Vi spelar gin rummy, stress och vändtia. Och det är min kväll, ikväll. Med inget annat knep än Tur blir jag av med alla mina kort först av alla.

- Yes! Jag vann!

Blixtsnabbt replikerar N, med intelligent glimt i ögat.

- Jaså, har du vunnit mamma? Jag trodde du var ute.

Jag har ett problem:

Jag spelar inte golf!

Jag är 44 nu, dvs medelålders, och singel sedan ett år tillbaka. Och de herrar jag eventuellt skulle kunna para ihop mig med söker Golfpartner alternativt Vinprovarpartner eller framför allt Både Och.

Men om man hellre brottas, leker baklängeskurragömma, spelar brännboll, dricker isvatten eller sveper en kall öl – vad gör man då? Måste jag bli ihop med en tonåring? Jag vill ju ha en mogen och livsklok man vid min sida. En med mycket på fötterna och rejält bagage, som jag kan prata med, vila hos och utmanas av.

Nåja, jag sitter inte i sjön. Jag och Gröna Häxorna har bestämt att om vi ännu är solokvist när vi blir gummor, då bildar vi ett kollektiv. Ingen doft av föruttnelse ska bli det sista minnet av mig, inte.

Å andra sidan är jag beredd!
Jag hittade en fullkomligt oumbärlig pryl idag:
a kneeling pad.

Så om det skulle dyka upp en friare så kan jag tyvärr inte erbjuda en fräsch & fläckfri flick-kvinna, men definitivt mjukt och skönt under knäna!

Mitt liv som tvättsvamp

(Ur en projektledares vardag.)

Slurp! In med varje liten droppe av utspillda trådar, säljande rubriker och målande texter, planering, samordning, telefonsamtal, beslut och besked, inventering, sammanfattning, bildsök, personsök, synonymsök, budgetposter, fler telefonsamtal, mail, mail, mail, mail, mail, mail, mail -

Nu blev det hack i skivan... Beror antagligen på slitage.

Tennisarmbågen (låter bättre än musarm, speciellt som jag anar min oförlösta talang för sporten i fråga) värker värre än vanligt. Blicken, torr av strålning från det intensiva dejtandet med min boyfriend Mac, är dimmig och ofokuserad. Mitt huvud är en tvättsvamp, fullständigt överfull.

Jag tittar upp på klockan. Hoppsan. Barnen har kommit hem, men har jag sagt 'hej'? Antagligen inte. Jag inser plötsligt att jag inte ens har borstat tänderna, att jag livnärt mig på ProViva och latte och att jag inte satt foten utanför porten.

Nu går jag, banne mig, ut i friska luften och kramar ur skallen!

Galleri Blå & Grå

Inte vilken tisdag som helst

Vetebulle, gott. Marsipangodis = mums. Grädde på toppen av en Irish Coffee - aaah! Men kombinationen har jag aldrig förstått mig på.

Visst, jag köpte dem idag, jag också (kön på bageriet var enorm). Till de mina. Sen tittade jag på när kletet pressades in i vidöppna munnar. Till slut smakade jag en bit, mest för att föregå med gott exempel ("man måste inte tycka om, men man ska alltid våga prova"). Det var lite gott. Tyvärr.

Ändå har jag bestämt mig för att fortsätta vara den som inte tycker om semlor. Det är originellt och folksjäls-mässigt inkorrekt.

God semmeldag önskar jag er, trots allt!
Själv knaprar jag på en morot.

Ode till småbarnsföräldrar

90-tal. Radarpar. Picnic på en klippa.
”Jo, jag vill berätta en sak.”
”Vadå?”
”Du ska bli pappa.”
Han blev alldeles tyst.
Sedan låg hon med huvudet i hans knä resten av kvällen medan solen sakta gick ner över Mälaren.
De skulle bli jordens lyckligaste familj.

Idag 17 år senare bor han och hon i varsin förort, och de två döttrarna får flytta fram och tillbaka med sina datorer, fioler och gymnastikläder.

Mellan dessa två punkter rinner en aldrig sinande ström av blöjbyten, vaknätter, dagishämtning, smutstvätt, BVC, ABC, VAB, gympapåsar, storkok, barnkalas, galonisar, utvecklingssamtal, ryggvärk, barnbalett, ponnyridning, friluftsdagar, läxläsning, föräldramöten, magsjuka, vattkoppor, avbrutna tankar, avbrutna samtal, avbrutet (eller obefintligt) sex.

Mitt ode till småbarnsföräldrar blir ingen högstämd dikt. Ingen lyrisk skildring över doften av den nyföddas hud eller samspelet mellan vuxen och barn i lekfull inlärning. Inte heller ett klingande versmått om det porlande skrattet och de underfundiga formuleringarna. Det skulle det kunna ha blivit. För allt det där finns.

Istället blev det en bild av den verklighet som väntar många föräldrar.

Han och hon har inte kvar varandra.
Men de har barnen; det viktigaste och mest dyrbara i deras liv.
Och varenda sekund av trötthet, slitningar, isande tystnad eller högljudda skrik var värt det.

Med kärlek till de två barn som gör varje dag värd att vakna upp till.
Med ömhet till barnens pappa och de minnen vi för alltid delar.
Med beundran för alla småbarnsföräldrar som kämpar på, trogna varandra och den familj de en gång valt att bilda.
Med respekt för alla som gått isär, men ändå låter barnens behov stå i centrum.
Med förtvivlan för de som lämnar, sviker och utnyttjar sina barn - vår gemensamma framtid.

Titeln "Ode till småbarnsföräldrar" gavs till mig av SMYG.
Och efter dagens inlägg lämnar jag vidare Bloggstaffett-pinnen till Snurrmaggan. Ditt ämne?
”Våren – dripp, dropp eller depp?”.

En dockhus-såpa (modernt Ibsendrama, IRL)

Första gången jag hörde namnet ”Bonde söker fru” var i ett Hey Baberiba-avsnitt på TV. Jag skrattade högt. Jag tyckte det var en otroligt intelligent och snillrik parodi på dokusåpa-företeelsen!

Då visste jag inte att det fanns ett program som faktiskt hette så. När jag insåg faktum, var det inte lika roligt längre. (Programmet i sig har jag aldrig orkat titta på, trots att jag själv växt upp i ett torp invid en kohage. Lantlolla söker kompis. Ungefär.)

Sedan 2004 har jag jobbat i Lappland varje vinter, och jag har ofta tänkt att grabbarna som hanterar sina skotrar bättre än kvinnokroppar skulle kunna bli TV-stjärnor hur lätt som helst. Tänk er en blonderad (eller just det, brunhårig numera) puma från fjollträsk' som fryser sina välgymmade ben av sig (vem vill gå i gigantiska täckbyxor?) samtidigt som killen med kniven hängade likt en reserv-kuk, lyfter sin vrålande maskin på en skida och gasar fram i full fart genom snömassorna. Utan hjälm, givetvis.

Bönderna har valsat vidare, nu är det dags att bjuda in en norrbottning med ordentligt putande överläpp i våra vardagsrum.
”Frusen man söker kärlek” tror jag blir nästa hit.
(”Ensamstående mamma söker” blev väl aldrig någon braksuccé? De är ju så vanliga, de där mammorna. Slitna, lite fattiga och ständigt sömniga, utan tid att gå på vare sig solarium, ansiktsbehandling eller manikyr. Tacka vet jag Top Models! Så ska en kvinna se ut.)

Funderar redan nu på vad som sen kommer att avlösa Norrlands-haussen.

”Kärv öbo söker hustru som rensar fisk”

”Ful kvinna söker människovärde” (Hoppsan, den fanns visst. Hette ”The Swan” vill jag minnas. Fullkomligt vidrig.)

”Stjärntenor söker ligg” (Starring Tito. M fl.)

Och jag själv? Vilken reality show skulle jag figurera i? Kanske, för att använda en textrad ur en av Barbro Hörbergs vackraste visor:

”Frusen flicka hoppar lätt i galen tunna”.


Läs även andra bloggares åsikter om Frusen man söker kärlek, Bonde söker fru, Ensamstående mamma söker

Till sist politikerna

Fråga:
Vilka kvalifikationer är önskvärda av en ung man som vill bli politiker?
Winston Churchill:
Förmåga att förutse vad som kommer att hända imorgon, nästa vecka, nästa månad och nästa år. Och förmågan att i efterhand förklara varför det inte hände.

Eftersom politiker aldrig tror på vad de själva säger, blir de alltid lika förvånade när andra tror på det.
Charles de Gaulle

Jag är utomordentligt tålmodig, förutsatt att jag får som jag vill i slutändan.
Margaret Thatcher

Ibland tycker jag att premiärministern bör injaga fruktan. Det är väl ingen mening med att vara en svag och mesig person som bestämmer.
Margaret Thatcher igen

Behöver jag kommentera dagens citat-kvartett?
Nej, jag tänkte väl det.

Och om någon undrar så avslutar jag detta tema imorgon. Sen är det återigen bara mina egna ord och tankar här på bloggen. Om jag inte trillar på något nytt förstås – jag har alltid främst hämtat inspiration från människor och miljöer runt om mig.

Ha en härlig fredag!

Fler huvuden på spikar (typ!)

Livet är knepigt.
Livet kan vara rent jävligt.
Så, för att muntra upp mig själv och alla er som läser mina ord, kommer här dagens citat. Inspirerande, motiverande och ack så sanna!

Upp med hakan! Det värsta återstår.
Mark Twain

Jag har hittat den felande länken mellan djuret och den civiliserade människan. Det är vi.
Konrad Lorenz

Sen jag gav upp hoppet, mår jag mycket bättre.
John Osborne

Livet är svårt nog utan alla filmer med Meryl Streep.
Truman Capote

(Nu ska jag vara flitig resten av dagen med annat skrivande än bloggtext. Har en deadline. Det är bara att sätta igång. Strå för strå.)

Stora konstnärsegon (=mer citat)

En gång i tiden var jag vissångerska och rörde mig i utkanten av kretsen kring Evert Taubes donerade luta. Där fanns Bellmantolkare, övervintrare från Mosebacke & Vispråmen och en och annan stjärna från förr.

En kväll var det middagsmingel. Bredvid mig stod en äldre man med respektingivande kroppshydda och överlägset leende. En gammal dam tassade försiktigt fram till mannen i fråga, böjde ödmjukt på nacken och såg blygt ner i golvet.

- Ursäkta, men jag skulle bara vilja säga tack för konserten i lördags.

Mannen andades in, blåste upp bröstkorgen till dubbel storlek och sa med kraftigt eftertryck:

- VISST VAR JAG BRA!

**

Stora konstnärer har ofta stora egon. Till exempel:

Min adress? Jag tror ”Italien” torde räcka.
Guiseppe Verdi

Jag antar att jag skulle kunna göra vissa ändringar i min pjäs, men vem är väl jag att tampas med ett mästerverk?
Oscar Wilde

Hur underbar vore inte operan om man slapp sångarna.
Gioacchino Rossini (han skrev operor)

Själv föredrar jag Människan framför Artisten. Men visst är det fascinerande med Storhetsvansinne – speciellt om det kombineras med en glimt i ögat.

Dagens bästa citat kommer från min barndoms store idol Tjajkovskij:

Min kära fru, ni undrar hur jag komponerar.
Jag komponerar sittande.

Och nu: Groucho

Jag pratar gärna och mycket. Och jag har absolut inget emot att bli emotsagd eller avbruten – tvärtom; munhuggning är en av mina favoritsporter!

Men idag ska jag citera Groucho Marx. Så här tycker han om just den saken:

Om du har hört det här tidigare, avbryt mig inte för jag vill höra det igen.

Och vad sägs om följande frieri:

Vill du gifta dig med mig?
Hur mycket pengar har du?
Svara på den andra frågan först.

Eller hans förslag på inskription på sin egen gravsten:

Här ligger Groucho Marx, och ligger och ligger och ligger.
PS. Han kysste aldrig en ful flicka.

Men det citat jag ska bära med mig från och med nu, för att kunna ta fram om någon sviker mig igen, är:

Gå din väg och smutsa aldrig ner mina handdukar igen.

Ny vecka - nytt tema. Kanske t o m en serie?

Vi får se. Men det är alltid roligt att hålla kvar en linje ett tag. Jag har haft "Veckan som varit", "Tema kvinna-man" och så video-serien "The Strike". Nu blir det citat!

Först ut är Mae West. Varsågod:

Gör inte om samma misstag två gånger, såvida det inte lönar sig.

Är det en pistol du har i fickan, eller är du bara glad att se mig?

Jag är ingen ängel, men jag har särat lite på mina vingar.

Lady, lady. Tack. Om nån har banat väg för kvinnligt självförtroende, så är det du. Jag ska tänka på dina ord när jag drabbas av jante, 'ingen-vill-ha-mig' och min egen påstådda fulhet. Och jag ska mejsla in följande självklarhet i min hjärnbalk:

Låt Shakespeare göra det på sitt sätt, jag gör det på mitt.
Så får vi se vem som kommer mest till sin rätt.

Små och stora tankar i bilen

Det slår mig att av alla möjliga kaffekoppar man kan köpa längs vägarna, hos bensinmackar och snabbrestauranger, är MacDonalds den bästa (och då är det ändå inte gott).

Sedan tänker jag att livet inte går att gå igenom utan smärta, och att såren och minnena finns kvar i systemet alltid alltid, hur mycket man än tror att man kommit förbi kriser och smala passager. Jag ser mig själv ligga på dödsbädden och säga sanningen till de jag älskar och har älskat, att jag ångrar att jag svek, att jag önskade att jag kunnat göra annorlunda och att jag skulle vilja få börja om från början i vissa fall.

Och så inser jag samtidigt att det inte finns någon väg tillbaka, det är bara att lägga i femmans växel, fästa blicken lagom långt framför vindrutan och fortsätta gasa. Ibland kör jag om någon. Ibland blir jag omkörd.

Tankarna vandrar tillbaka till det mest konkreta och jag funderar på var jag kan göra mitt nästa kiss-stopp och om jag ska handla på vägen eller vänta tills jag kommit fram.

35 mil i bil och jag hinner gråta högljutt, sjunga med för full hals i Diana Kralls låtar, testa bensinåtgång i acceleration respektive mjukkörning, fundera över den uteblivna vintern, planera nästa vecka i grova drag och i huvudet författa denna bloggkrönika.

Jag antar att detta ändå är en bra dag. Det är ju så här det är att leva.

I'm going nuts!

Pinjenötter i salladen.
Rostade kikärtor på soffbordet. Cashewnötter och pistagenötter i påse, redo att bli mitt fredagsmys.

Jag frossar!

Vilse i porslinsfabriken

Byggdammet ligger som ett lätt puder i korridorerna. (Jag låtsas att det är kvarglömt damm från porslinstillverkningen.) Våning efter våning renoveras till luftiga kontor. Efter åratal av anrikt hantverk lades fabriken i den lilla staden ner, och stämningen var för ett ögonblick dyster.

Men nu sjuder här av verksamhet! Det är som om kreativiteten sitter kvar i väggarna. Små företag i varje vrå. En Formakademi. Ett museum. Och ett café med universums godaste bröd.

I ett av hörnkontoren arbetar jag numera (det längst ner i bilden). Problemet är att jag går vilse hela tiden.... Har aldrig haft något vidare lokalsinne, och alla våningar ser ju likadana ut. Så, om jag inte bloggar på ett par dagar, skulle du vilja vara vänlig att ta dig till Rörstrandsområdet i Lidköping och börja ropa. Jag lovar att svara!

C-moll

Igår kväll, på tåget hem, var jag ohyggligt trött. Hålögd, blek och med värkande rygg efter att ha kånkat runt en tung väska i ett dygn.

Snett emot mig satt en man. Han tittade på mig lite då och då. Plötsligt log han så varmt och innerligt att jag var tvungen att vända mig bort för att dölja det som började bränna bakom ögonen. Men sen fick jag en sån vansinnig lust att byta plats och krypa upp bredvid honom istället.

Lilla jag.
Snälla du.

Det går att köpa i stort sett allt. Slätare ansikte, större bröst. Rafflande äventyr, designade bostäder. Sexuell njutning, berusning och extas. Men var köper man 30 minuters axel att luta sig emot?

Jag vågade aldrig besvara hans leende. Istället gick jag hem, kurade ihop mig i soffan och lyssnade på Sophie Zelmani. Ensam.

Sovrumsfönster kl 8.02

Hårfin humor

Heja heja mänsklig fantasi och skaparkraft! Och kreativiteten tycks vara extra hög bland landets frisörer. Eller vad sägs om dessa namn på hårsalonger:

Endorfin
Glada Saxen
Hufvudsaken
Lady & Kalufsen
Atmosphair
Det Hänger På Håret
Magica de Sax
Rätt Vågat
Ahead
Clipp-er
Grease
Hair hos Malin
Gossip
Slemmiga Snoken

Men min absoluta favorit är rätt och slätt:
KLIPP-ULLA.

(PS. Tar tacksamt emot namn ni stöter på i framtiden! Tror jag ska börja samla på frisörsalongs-titlar. Jag är ju lite till åren numera, så det är nog dags att börja med något slags samlande. Har varit dåligt på det hittills...)

Utmaning antagen

Två bloggare öga mot öga över varsitt mycket högt ölglas. Vi träffades för första gången norr om polcirkeln för snart ett år sedan. En med brustet hjärta, en nyförälskad. Av naturliga skäl pratade vi aldrig med varandra då.

Nu är det Göteborg, och vi babblar för fullt. Datorer, restaurangtips, stadsplanering, moccabryggare och livet som bloggare. Trots tilltagande kvällströtthet och vetskapen om morgondagens arbetspass är det otroligt trevliga timmar som rinner iväg alldeles för fort.

Så jag hasar mig hem till hotellrummet och slår upp locket på min stiliga silverask (jag förstår inte hur jag någonsin kunnat leva utan laptop och mobilt bredband förut) och författar mitt bidrag till "vi skriver varsin blogg om ikväll"-utmaningen.

Tack för ikväll Lisa! Det var bra det där du sa om att låta det viktigaste vara som det är, och lägga energin på utsmyckningen runt om istället.

Och så blev det!

Jag fick tag på den absolut sista biljetten. Folkets Hus i den lilla staden (stor salong) var fullständigt knökfullt av en andäktigt popcorn-ätande publik. Ingen reklam. Och när filmen var slut drogs ridån för omedelbart; här fanns inte en chans att läsa namnen på fotograf, kompositör eller ens skådespelare (vem bryr sig om sådant?). Bakom min rygg sa männen "för mycket kärlek, för lite action" och damerna suckade och sa "ja, det hände ju aldrig nåt".

Själv tycker jag att själva filmen faktiskt var bättre än sitt rykte. Det var roligt att se att teamet vågade både motljus och ultrarapid, att masscener fungerar även i svensk film (hur många filmer har vi inte sett med 2-5 personer pratandes i en inomhusmiljö?) och att det fläskades på med bakgrundsmusik. Jag säger inte att "Arn" är värd en Oscar, men den här satsningen tror jag kommer dra upp nya vägar för nya filmskapare. (Om man bara kunde skriva lite mindre överpedagogiska manus i framtiden! Varför fanns det med en berättare i början? Och vi fattar vem pojken är, utan att hans namn måste ropas 5 gånger.)

Att sedan själva hjälten Arn blev en ganska normal, lite smådeppig yngling, inte den intelligente, vidsynte, starke och kärleksfulle man som beskrivs i boken, gör inte så mycket. Rida kunde han! Och där var den stora behållningen: hästarna! Hästarna och Saladins ögon.

Lördag i Skaraborg

Vaknar av att det viner och tjuter och knakar och knäpper. Stormen från Norge har dragit in över västsverige med hårda vindar och starka energier. Och jag blir helt stilla. Det är lustigt; ju mer dramatik utanför mig själv, desto mer balans kan jag känna inuti. (Jag har alltid funnit ett lugn och en trygghet i att naturens krafter är större än människans. Kanske för att jag litar på att jorden skulle skaka av sig oss, som en hund skakar av sig loppor, om vi till sist inte längre klarar av att bo på den här planeten och ta hand om miljön och varandra.)

Idag ska jag försöka se filmen "Arn". Det vore naturligt, jag är ju i Arn-land! Då kan jag sedan göra en söndagsutflykt till Varnhems kloster och Husaby kyrka.

Stainless Steel

All mat jag lagar just nu blir så rasande god! Varför?

Jag funderar en stund.
Nej, ingen kysser mig i nacken där jag står vid spisen (öm och kärleksfull tvåsamhet är alltså inte orsaken). Det finns ingen jag vill förföra (alltså inte heller ”vägen till mannens underliv”-principen). TV-kockar ser jag bara på dansgolvet och någon ny kokbok har inte heller fyllt mig med goda råd. Spisen är inspirerande, medges, men den är ännu snyggare utan lysande lampor och skvätt från stekpannan.

Ah! Där har vi det! Den nya olivoljan! Så enkelt: Ju högre kvalitet på innehållet desto mer njutbart resultat.

Det slår mig att det gäller människor också.

Kära dagbok

Nu bor jag i en vindslägenhet med sluttande trätak, parkettgolv, flygel och kärleksfullt valda detaljer. Det är ett korttids-hem (i maj måste jag byta bostad) men trivseln är större än jag kunnat föreställa mig.

Jag har nu lämnat tio års frilansverksamhet för gott. Och jag har flera gånger kommit på mig själv med att tänka "nästa år ska jag...". Det är ett bra tecken. Lusten har blivit vän med lugnet.

Det är på landets absolut mest förtrollande och säregna slott jag arbetar. Läckö Slott, rest på en klippa vid Ekens skärgård i södra Vänern. En gång var det en mäktig biskopsborg, sedan omvandlat till en vit barockpärla av greve Magnus Gabriel De la Gardie. Idag, under sommarsäsongen, strömmar besökare från hela världen till Läckö Slott.

Så hjärtligt välkomna i sommar! Jag kommer att vara där.

Debatt pågår

Och jag tänkte komma med ett personligt inlägg. Inleda med filosoferande tankar om vad ett äktenskap egentligen betyder.
Typ så här:

En rit? I så fall måste väl riten vara tillgänglig för alla som väljer att tro på dess magi. En kärleksmanifestation? Ja, men är då inte all kärlek värd att hyllas? Två människors löfte att vara rädda om varandra? Snälla, låt mig tro att den möjligheten ändå finns. Något gudomligt? Då är det större än vad vi förmår begripa, alltså kan vi inte reglera det gudomliga med inskränkta lagar. En enhet för att skapa familjer och föda barn? Men hallå, får då ingen steril man eller kvinna gifta sig? Skall man alltså vägra en kvinna som passerat klimakteriet att stå brud?

På så sätt skulle jag detroniserat varenda argument mot könsneutrala äktenskap.

Men snorig och febrig får jag inte fatt i några kloka tankar. Det blir en DVD-film istället. John Turturros udda och mycket charmiga "Romance & Cigarettes".

Story: En man bedrar sin fru men väljer bort den unga läckra älskarinnan och kämpar för att få tillbaka hustrun.
Suck. "Take another little piece of my heart now baby..."

Jag, en soffpotatis

Här häckar jag, iklädd pyjamas och raggsockor, i soffan framför teven. Idrottsgalan är enormt seg och utdragen. Stående ovationer och tårdrypande tal blandas med leende sportkändisar som äntligen får visa upp sig utan svett, nummerlapp på bröstet och kroppsnära trikåtyger. Men inget biter på mig. Jag ser på utan en min, bara Babben når en liten bit in i mitt hjärta.

Jo, sport är kul. Men jag vill se Anja i backen, inte i Jennifer Aniston frisyr. Och visst är det gulligt att tränare tackas och handikappidrott uppmärksammas, men måste det vara så eländigt långt? Sport är aktivitet! Riv av prisutdelningen och uppmana alla tittare att istället ge sig ut och lira lite boll på gatan med grannarna resten av kvällen.

Nej, jag ids inte se vem som får Jerringpriset. Ni får berätta för mig imorgon. Jag går och lägger mig istället!

Kreativt snabbtåg!

Tre nära vänner, tillika sammansvetsade kollegor sedan många år. En brunch. En bibbe noter.

-Den här är bra. Eller den här, men den är lite lik förra årets. Sen har vi dom ryska, dom tycker jag om, och så den här, den är helt galen.

Två minuter senare har vi enats om den galna. Sveriges äldsta student- spex. En operapastisch. Alla dör i slutet (under 26 takter). Texten är ljuvligt löjlig.

Och vad är då mer givet än att låta prinsessan Rotunda spelas av en man? En kvart senare står hon där, i solig Stockholmsförort, och poserar mot dörren till sophuset. Bilder till förhandsreportage tas. (Notera mustaschen!)

Här är det snabba puckar som gäller. Men så är det också en mycket liten fri operagrupp vi pratar om, ingen tungrodd institution med långa beslutsprocesser och var man på sin plats.

Så: Välkomna till Opera Vildmarks föreställning "Mohrens sista suck" i Lainio under påskhelgen. Det är inte bara skotrar och skällande draghundar som ljuder över lapplandsfjällen, det är en och annan operaröst också!

Konserverad gröt...

Eftersom jag har levt med barn har jag oundvikligt utsatts för Disneys tecknade 90-talsfilmer. Och jag tycker om många av dem; såväl "Lejonkungen" som "Ringaren i Notre Dame" har något viktigt att berätta. (Sedan önskar jag att slakten av "Mumintrollen" eller "Nalle Puh" aldrig hade fått ske! Vilken idiot gav Disney rättigheterna att göra platta, intetsägande filmer av dessa brillianta, underfundiga och djupt mänskliga historier?)

I alla fall. Filmerna ja, glädjeämnen för en barnfamilj under en gemensam bioeftermiddag. Men det runt om var riktigt påfrestande. Jag vet inte hur många Happy Meal-leksaker som åkt i ner soptunnan. Vi har haft Belle-lakan & Ariel-schampo, Herkules-sudd & Barbie-ryggsäck, Tarzan-block & Alladin-stickers. Varje december har varuhusen öppnat en hel avdelning för produkter med bilder från årets Disneyfilm.

Men så är det då presidentvalskampanj i USA. Och vad gör de? Åker runt och talar och besöker och skriver skrivelser och pratar i radio och TV? Ja, självklart. Det är viktigt att visa sig och förmedla sitt budskap. Räcker det? Litar man på att individen nu tänker själv och fattar ett aktivt beslut?

Naturligtvis inte. Något saknas. Merchandising!

Så varsågod: vad sägs om en Hillary-isskrapa till bilen eller en rosa Hillary-spargris? En Barack-julgranskula? Ett Giuliani-basebollträ? Eller varför inte skydda din bebis från matkladd med en Mitt Romney-haklapp?

God Bless America!

Jag är en ombytlig en (eller också förmår jag leva här och nu?)

Nej, det är inte ett dugg mysigt att plugga in kontakten till julgransbelysningen längre. Skräp, det är vad det är! Ett fånigt litet träd som borde levt i frihet i skogen, INTE i mitt vardagsrum, hysteriskt dekorerad med ytligt tingeltangel och trams. Polkagrisstänger, vidrigt. Flaggspel, patetiskt. Och så den där avskyvärda guldstjärnan med fuskrubiner och plastsmaragder.

Okej att den ännu inte barrar. Okej att jag för drygt två veckor sedan kröp upp i soffan bredvid, med ett saligt leende på läpparna, Ave Maria i CD’n och en lagom rykande konjaksglögg. Jag tindrade med ögonen, söp in dofterna och kände i djupet av min själ hur jag trivdes i min alldeles egna oas. Du granna, glittrande julgran; välkommen att lysa upp mitt hem i den mörkaste decemberafton.

Nu ska den i alla fall ut. Snarast. Och vad ser jag där ute?
Är det inte en – en – - en liten talgoxe! Det är VÅR!

Jubla mitt hjärta – snart får jag plocka en bukett vitsippor till mitt köksbord!

Omdefinition, per definition!

Jag tror att man med jämna mellanrum måste omdefiniera sig själv. Det är så lätt att ånga vidare; "jag är sån och sån, min uppväxt gjorde mig si och så". Ja visst, mina inre förutsättningar må vara desamma, men situationerna jag befinner mig i skiftar.

När jag studerade pedagogik läste jag Piagets teorier om att barnet utvecklas kognitivt med hjälp av sina två grundreflexer, suga och greppa, i oavbrutet samspel med världen det fötts till. Kanske är det så även för oss vuxna? Fast det är hela själen (vår personlighet, vårt genetiska arv, våra minnen, sår, rädslor & lustar, vårt abstrakta tänkande, vårt känsloliv och våra instinkter) som möter omgivningen, inte bara reflexerna.

Rollerna i livet varierar. Resurser växlar. De yttre kraven och förväntningarna förändras. Jag utvecklas inte i samspelet med livet om jag inte också håller kontakt med mitt jag och vågar omdefiniera mig själv. Tänk: jag till och med förvånar mig själv ibland!

Sedan var det det här med försoning... Men det får vi ta en annan dag.

Det gäller att hänga med

- Nu har jag laddat in låtar i din mobil!
- Vad kul. Tack!
- Så här gör du... Här är låtlistan.
- Okej.
- Den här är asbra.
- Vad är det för låt?
- Du vet, "it's too late t'apologiiize"
- Ah. Ja, den är bra. Och vilken är det här?
- Åååh, vet du inte?! Justin Timberlake. Som jag alltid går och sjunger på.
- Du, jag skulle vilja ha lite klassiskt också.
- Men mamma. Klassisk musik är UTE!

Spiderwoman?

- Mamma, kan vi åka förbi Ridshopen på hemvägen? Dom öppnar klockan tolv idag.
- Ja visst. Men är du säker på att det är öppet?
- Jada. Jag var inne på deras hemsida imorse. Och där stod det att dom öppnar tolv.

Elva år. Ärvd laptop. Bredband. Och hela världen i sitt rum!
Jag vet inte om jag vill gå så långt som att säga att vi haft WW1, WW2 och nu fått WWW, men nog är det en hisnande utveckling för mänskligheten, det här med nätet. Nästan att jämställa med hjulets uppfinning.

Vilken aldrig sinande kunskapskälla som flyttat in i våra hem. Vilken effektiv informationscentral. Vilken makalös möjlighet till kommunikation och samband.

Och jag som alltid trott på individens fria tanke ser kraften med detta verktyg. (Antons Abeles vän misshandlades till döds; strax efter samlade han ihop 100 000 medlemmar på nätet till sin stödgrupp mot gatuvåldet och genomförde en demonstration i centrala Stockholm. Som ett exempel, bara.) Här finns möjlighet till yttrandefrihet, kritiskt tänkande, kunskapssökande. Nätverk. Blixtsnabb kommunikation. Så länge människan kan uttrycka sig ocensurerat och samtidigt få kontakt med andra människor kan hon inte manipuleras att bli en bonde på schackbrädet.

Men visst finns det baksidor med detta spindelnät. Människor fastnar. Om allt är tillåtet vill även mörkret bli synligt. Och framför allt är vi en liten exklusiv skara på jorden som har tillgång till cyberspace. Resten sliter med det mest basala: mat, hälsa och husrum.

Dansande dårar

Om man inte kan sova av olika anledningar, så kan man alltid slå på datorn och skriva lite. (Det är som att öppna ventilen på ångmaskinen och släppa ut en del av övertrycket. Det visslande ljudet uteblir dock. Istället hörs ett svagt svagt surrande och det diskreta klapprandet från oregelbundna tangenttryckningar.)

Igår var vi ett gäng och såg "Gökboet" med streetdancegruppen Bounce. Häftigt. Ballt. Bitvist genialt. Klipska lösningar. Roligt!

Till hög rytmisk musik och med fokuserad fysisk energi tolkades Ken Keseys berättelse om normalitet/makt versus frihet/galenskap. McMurphy vägrar balettrutin, revolterar med utmanande moves och möter Nurse Ratched i en mustig battle. Chief Bromden (som här sitter i rullstol i stället för att vara dövstum) gör en sanslös rutin med kryckor, elchocks-koreografin utförs mot en vertikal vägg och slutuppgörelsen ackompanjeras av Grieg. Men höjdpunkterna var ändå nattscenen (sömnlöshet & ångest) och den charmiga stumfilmen "Tramptown".

Föreställningen hade premiär redan april 2006. Nu är den tillbaka på Dansens Hus i Stockholm för en sista spelperiod (4-26 januari).
Gå dit!

Skrivtips

"Catarina skriver så pennan den glöder
resultatet kanske en diktare föder."

Så rimmade min lärare i mellanstadiet på en skolavslutning. Nu blev jag aldrig diktare (har en påbörjad roman i byrålådan, eller rättare sagt i en uråldrig version av Word...) men jag skriver varje dag. För jobbet. För mig själv. För er.

Och det finns en nättjänst som jag använder flera gånger i veckan:
www.synonymer.se

Den är oumbärlig!

(PS - Observera att jag plötsligt hittat funktionen för att skapa länk.)

Vitlökspress

Jag har levt ihop med två män. Båda har klagat på mig (med all rätt) för att jag aldrig diskar vitlökspressen efter mig.

Ibland undrar jag om de saknar mig en aning. Eller tycker de att det är skönt att äntligen slippa äcklig gammal vitlök fasttorkad i små hopplösa, rostfria hål?

Själv kommer jag vara mycket varsam om kärleken om jag en dag flyttar ihop med en man igen. Det viktiga är inte var tvätten slängs, i vilken låda vispen placeras eller om tidningen har fått fötter som vanligt. (Jag har faktiskt aldrig haft något emot en uppfälld toalettring. Tvärtom. Jag har tyckt om att veta att det finns en man i min närhet.)

Det finns så mycket mer värdefullt och betydelsebärande i en relation än det där småsinta städandet och millimeterrättvisan. UPPRIKTIGHETEN. Den kompromissar jag aldrig med. Jag må vara krånglig och tanklös och nervig och galen och förnuftig och spontan och barnslig och intensiv och långsint och kärleksfull och löjlig och omtänksam – men jag är allt det där på ett fullständigt ärligt och uppriktigt sätt.

Enklare kan det inte bli. Ändå är det så svårt att mötas.
Betydligt lättare då att lära sig diska en vitlökspress.

Som du bäddar får du ligga

"Nej det är bra." "Inte ska väl jag." "Tack, jag klarar mig." "Tänk inte på mig." "Jag reder mig nog."
Känns tongångarna igen?

Att det ska vara så jäkla svårt att vara lite så där naturligt egoistisk. Att på ett rakt och enkelt sätt lyssna till sina behov, pyssla om sig själv och på så sätt mota minsta lilla självömkan redan vid grindstolpen.

Det är dessutom mycket ont om tankeläsare nuförtiden. Tror att de möjligen fanns för drygt hundra år sedan, i samband med siamesiska tvillingar, utbrytarkungar & skäggiga damer. Numera är det säkrast att tala om för människor vad man längtar efter. Våra kommunikationsmöjligheter är ju enorma, så varför tiga och lida?

Själv biter jag ihop tills jag får kramp i käkarna. Jag ska inte ligga någon till last, inte! Stolt och styvnackad klarar jag mig själv. Det vill säga: låtsas vara fullständigt omänsklig och tjänar sedan av straffet i tyst ensamhet. (Fast lite martyr är jag allt, jag måste ju ge mina närmaste chansen att begripa hur jag egentligen har det...)

Nu har jag t ex konsekvent vägrat få hjälp för ond rygg, och burit min smärta - igen! - så länge att jag måste krypa på alla fyra första timmen varje morgon. (Ja, jag skyller mig själv.) Till sist står jag inte ut längre, utan ringer med sprucken röst till chiropraktorn. (Det är synd om mig.)

Vem tackar mig? Var är diplomet? Medaljen i guld där en åsna med slokande öron är stansad i relief? "För uthålligt självplågeri och okuvlig förmåga att aldrig-vara-till-besvär".

Om jag ska ge något nyårslöfte så måste det bli: jag ska bli lättare att tas omhand. Och framför allt: jag ska bli bättre på att ta hand om mig själv.

Det motsätter inte kärlek till andra.