Park i Örby

Jag andas in och andas ut.
Sträcker, tänjer, vrider.
Lyfter, fäller, rullar.
Balanserar.

En hund och en kobra och en happy baby.
Pulsslag och stillhet.
Fokus utåt, inåt, hitåt, ditåt - hela min kropp öppnar sig, värmer sig, njuter. Och jag blir säkert två centimeter längre.

Sen lyssnar jag. Ton för ton. Vibrationer rakt in i mellangärdet, underlivet, själslivet. Hela rummet darrar, lugnet är påtagligt, nära på magiskt.

Och så får jag en hostattack.


Ändå; att det tog mig fem år att upptäcka att det fanns yoga runt hörnet ...
:-)

Lördag i Kiruna

Den kom sista september. Rejält.
Från himlen; mjukt singlande, påfallande, nedbäddandes.

Efter det låg den kvar.
Täckte vägar, trottoarer, hustak och bilar.
(Om inte den skyfflades åt sidan, det vill säga.)

Och nu fylls det på. Utan avbrott, små eller stora flagor.

Så imorse, efter lång frukost och lång stund med musik sa han:
"Här går vi inte på gym. Här skottar vi snö!"

Tapp tapp tapp tapp

Min vardag tillbringas i något slags väntrum. Eller limbo. Jag kastar ut boll efter boll, men ingen studsar tillbaka. Möjligen kommer någon rullande efter ett tag, när jag visslat, hojtat, vinkat.

Avvaktar beslut.
Behöver input innan nästa steg.
Sitter still i hopp om svar.
Bidar min tid.
Ger mig till tåls.
Andas vakuum.

Väntar på möjligheten att göra det där stora lappkastet, det som ska ge energi, lust, inspiration.

Och längtar efter ljuset.
Men det kommer i alla fall ...

Saved by the bell

Jag är, som de flesta kvinnor i min ålder, extremt missnöjd med min kropp. Jo visst, den smälter mat som den ska. Den ger mig njutning. Den tar mig dit jag behöver gå.

Men den är plufsig, och lite stel, och lite värkande, och blek ... Och jag, estet som jag är, älskar skönhet. Alltså får jag intala mig, gång på gång, att det INRE är det vackraste vi har.

I alla fall. I morse snubblade jag på en annons som slog an precis allt det där. Likt en glittrande metallbit guppade den runt, och jag nosade och nosade, simmade runt, ja nafsade till och med i kanten. Tänk om ...?

Och så kom dagen, uppdragen och tron att allt var under kontroll.
Men icke!

Så en hammock och en massagekudde rikare får jag glatt glömma annonsen, för nu har jag inga resurser kvar att bli grundlurad för.

Tji fick du, du som spelade på mitt låga själv-kropps-förtroende!

Fusklapp

Jag dansar runt i den lilla röda på vita vägar, utan att veta vad som är körfil och vad som möjligen är trottoar. (Det spelar ingen roll, ingen är ändå ute och går. Eventuella hundar bor i inhägnader med små kojor. Barn spelar dataspel.)

Sen skuttar jag runt till jojk-pop med 28 kvinnor och två män. Badar bastu 2-3 gånger i veckan, tränar mig i att skotta snö och hör mig själv dra in ett "hjo" som svar på en fråga.

Solen speglar sig i höghusets översta fönster. Kaamos-ljus och en stänk av norrsken. Luftfuktare inomhus och motorvärmare ute. Mörker.

Med en man sovandes i soffan och en låda popcorn på köksbordet känns det som en riktig fredag i Narnia-land!

Påsklämma

Slitage ...

Ja, du vet säkert.
Måsten och borden, viljor och känslor, en glad och effektiv riktning utåt och en annan liten röst där inne som stretar emot.

Helgerna med sina förväntningar, sitt marknadsförda skimmer och tindrande, sammanhang som ska fungera både logistiskt och mänskligt. Egentligen är vi alla trötta och dränerade av året som gått. Egentligen vill vi bara finna ro med en bok och en knastrande brasa. Egentligen behöver vi inget mer än luft, sömn och fruktsallad.

Och där kommunikationen upphör tar distansen vid.
Men en socka och en påsklämma kan göra underverk!

(Fråga inte.)

Att tycka om

Jag har upptäckt hur mycket jag tycker om att representera något. Eller någon.

Diplomatin, den som gjorde sig ett namn i slutet av förrförra seklet, har gått i arv. Värdskapet, det som löper i en ännu äldre väv, kommer helt naturligt. Jag är gjord för det här, det ser jag på min stämpel där bak.

Värme i bröstet. Lugn andning. Ett leende som leker i mungipan.
Det är så lätt. Så självklart.

Stolthet.
Och ödmjuk tacksamhet; jag är inget, ingen utan mitt sammanhang.

Så går jag vidare in på en ny led.
Kanske precis dit jag varit på ganska länge ...?

Dagens sanning

Kanske det är ett tecken på att man är rejält trött, urkramad och redo för time-out när man börjar gråta till "Paddington 2" på Netflix?

Högmod och fall, ni vet

Intelligens är tilldragande.

Intelligenta människor är ofta väldigt attraktiva. Hållningen är stolt, blicken klar, pannan öppen. Deras skämt blir aldrig plumpa eller lättköpta, samtal får fart genom associationer och spontana sidospår. På långt håll kan man känna igen en intelligent människa genom de riktade stegen och den nyfikna utstrålningen.

Det som inte är det minsta attraktivt är när intelligenta människor ser ner på andra, som om de var lite sämre, lite löjligare, lite mindre att räkna med.

Det gör aldrig en klok människa.
Och kloka människor är vackrast av dem alla.

"Kan själv"

En femåring ammas, en nioåring blir matad.
Jag står bredvid och känner mig alldeles matt.

Och tänker att jag är den jag är idag, för att bland det första jag sa som barn var "kan själv". För att jag så fort jag tjänade pengar flyttade till en egen lägenhet. För att jag - genom livets stormar och svackor - alltid har litat på min förmåga, min upptäckarlust och min balans utan stödhjul.

När alla andra runt om oss är upptagna, eller försvunnit, då har vi oss själva. Vilken lycka att veta att man klarar av att både lugna och peppa sig själv.

Att jag sen har extremt svårt att be om hjälp, det är väl baksidan.

Eller, förresten; skulle du ha lust att göra en kaffe till mig?
Jag känner mig lite slö idag.

Belöningsprincipen

Mellan piroger, förälskelsedrog och Nattens Drottning kämpar jag med den värsta arbetsuppgift jag vet: att säga nej. Blockera. Göra besviken. Punktera drömbubbla.

Eller gör jag kanske något bra?
Motstånd stärker, varför sitter jag annars med ett brett gummiband och bygger lårmuskler?

Drar ett djupt andetag.
Om jag klarar tre till, får jag sluta för idag.
Och sätta på en film.

Kulen november

Jag kan egentligen inte begripa varför jag fryser.

Bor i världens vip-hörn, omsluts av välståndshull, lagar min mat med en enkel handledsvridning åt höger.

Bortskämda är vi, vi nordbor.
Det vi inte äger, har vi råd att köpa.
Det vi inte förmår, låter vi nån annan fixa åt oss.

Maskinerna är våra bästisar; vi bär runt Gud i handflatan och kan när som helst sväva ut i icke-kroppsbundet kontemplerande, bedjande eller utforskande.

Likväl sitter jag insvept i sjal med hett te intill mig.
Och har det rätt bra.

Natt-kraft

Först var jag fullkomligt slut. Hamnade i ett sömnliknande tillstånd i badet - svävandes i universum nånstans. Eller i jordens innersta.

Sen var jag trött, mitt i kalasyra och lekland.

Sen var jag avslappnad, i hans famn. Liggandes sked som vi brukar.

Så kom natten.
Då blev jag pigg.
Och kreativ.

Vaknade gång på gång med nya idéer. Skrev in i telefonen som låg intill. (Praktiskt med ljus från skärmen, så slipper jag leta lampa där i mörkret.) Ett manus klart. Sen ett till. Och så de sista justeringarna innan allt föll på plats.

Klockan halv tio kom han och väckte mig. Resten av dagen har gått åt att skriva rent manusen, säkra alla texter, tonarter, övergångar. Formulera mig tydligt. Göra en layout som är lättläst och omedelbart begriplig. Maila ut till samtliga inblandade.

Det var en bra arbetsdag. Eller natt. Eller vad vi nu ska kalla det.

Flyga fram

Ibland går allt så lätt.

Maskiner fungerar.
Människor är friska och hela.
Däck är bytta, hår är klippta, flaskor pantade.

Frågor får svar JA.
Formler som summeras visar plus.
Kalendrar koordineras utan krångel.

Men lättast är ändå magen, under tio dagars fastekur.

City life

Nu är jag en av dem.
De som sitter där.
Ensamma. Oberörda. Inneslutna.

Ett glas bredvid.
En väska intill.
En stillhet och en aktivitet på samma gång.

Jag är en som sitter på ett café och skriver på min dator.

Att kasta ut barnet med badvattnet

Tänk att det är så enkelt att tro att gräset är saftigare nån annanstans. Att den rätt bordsgrannen beställde på krogen är godare än min. Att vi ställt oss i fel kö, och nu måste byta till den som går snabbare.

Bryt upp. Byt ut. Gå vidare.
Skit i det gamla, trygga, invanda.
Livet blir bättre, gräset grönare, framtiden friare.

Eller?

*

Idag ångrar  djupt att jag bytte däckhotell ...

En riddarsaga

Kiropraktorer är mina riddare på vita hästar i skymningen.
Speciellt de som hänger sina 100 kilo över min kropp och vrider till.
Eller sticker in fingrarna intill Atlaskotan och drar så det smäller i huvudet.

Jag djupandas när låsta revben släpper.
Skriker till när bäckenben hoppar rätt.
Blir yr av smärta när en krampande muskel hanteras av hårdhänt, skicklig hand.

Så befrias prinsessan, tidigare inlåst i kotpelartornet.
Och riddaren får betalt med swish.

Diamonds are a girls best friend - NOT

Jag tar saxen och ställer mig framför spegeln.
Även det långa längst bak får sitt.
Det går rätt lätt.

Sen hittar jag en svart byxdress från 80-talet och en ärvd kofta i garderoben.
Det blir snyggt.

Sist lagar jag lunch av det lilla som går att finna i kyl och skafferi.
Nån slags äggröra-potpurri. Vatten till.
Det är gott.

Tystnad.
En bok jag älskar, och vill tumma på igen.

Varma läppar mot mina.

*

Har jag sagt att jag är billig i drift?

Alla dessa djur ...

Ja så kan det vara.

Att du har satsat på fel häst.
Eller att du kommer att upptäcka att du saknar kon först när båset är tomt.

Är du en fårskalle då?
Känner du dig dum som en gås?

Jag drar ett djupt andetag och känner att vi kommit långt ifrån det jordnära. Enkla. Självklara.

En idisslande ko i ladan, älskad och vårdad.

Ingen vadslagning, inga dolda agendor, inget ska-du-så-ska-jag-race. Det vi satsar är värme och kärlek.

Vi är kloka som ugglor, modiga som lejon och starka som oxar.

Hur ska vi kunna hitta tillbaka till den stund vi stod stadigt på marken? Med härligt geggig jord under skolsulorna.

Är det kört nu?

Hörde ett kåseri på radion.
Att medelåldern är LIVETS HÖST.
Då ska man luta sig tillbaka, smutta på sitt rödvin och slappna av.

Vadå luta sig tillbaka?
Jag som fortfarande inte är säker på att jag duger.
Jag som ångar på i maxfart för att visa att jag inte finns i onödan.
Pressar mig hårt för att få stämpeln "värdefull".

Och det där med höst?
Ja, det är rasande vackert i lövskogen. Ja, luften är ljuvlig att dra in. Men efter höst kommer vinter, och jag hatar att frysa.

Och sen är det alltså slut?
Ingen ny pirrande vår?
Ingen underskön sommar?

Ser mig i spegeln.
Lägger öm rygg på spikmattan.
Sorterar ut ungdomens jeanskjol och glider istället in i mjukisar.
Ok. Jag begriper. Så är det.
Going on 56.
Äter magnesium för onda leder.
Hänger på Friskis o Svettis med resten av livets-höst-gänget.
Letar läsglasögon 4-5 gånger om dan.

Ändå.
Häromdagen lekte jag kull med nio vuxna till.
Som vi skrattade!