Burma

En av de mest förlamande och ångestframkallande känslorna måste vara maktlöshet.

Vaknar en klar höstdag och öppnar tidningen. Militären i Burma har skjutit mot och misshandlat buddhistiska munkar, studenter, civila. Jag förmår inte äta frukost. Jag läser att de kravallpoliser som regimen sätter in är kriminellt belastade råskinn som utrustats med uniform och batong. Fy faan...

Sen kommer ett sms: "In support of our incredibly brave friends in Burma: May all people around the world wear a red shirt on Friday, September 28. Please forward."

Jag kan inte åka dit. Jag vägrar hålla i ett vapen. Jag skulle troligen kasta mig fram till någon som är skadad, och skjutas på fläcken. Men jag kan i alla fall bära en röd tröja. Och skicka runt meddelandet till alla jag känner.

Solidaritet. Ur ut min egen bubbla, ägna tid och tankar åt de som strider för demokrati och yttrandefrihet. Perspektivförskjutning - mina egna bekymmer är bara muslort. Handling. Åtminstone göra det jag kan. Om än en droppe.

Så jag uppmanar alla: klä er i rött i morgon, sprid budskapet och vägra maktlöshet och likgiltighet.