"Jag har ett uppdämt behov av att tas omhand" sa hon, och jag förstod så väl.
Där finns mannen med den lätt uppgivna blicken och det lakoniska suckandet, och vips bäddas han omedelbart in i bomull av kvinnorna runt om honom. Han förstås och förlåts, och hur skulle han klara sig utan oss?
Eller kvinnan med fladdrande ögonfransar, hon som tittar storögt på världen, rycker lätt på axlarna som om hon inte var riktigt säker på nånting, och bums står där en hop riddare runt om, beredda att dräpa drakar och styvmödrar.
Men hur många vandrar inte runt med självständiga steg och målinriktade blickar och utstrålar allt annat än snälla-du-kan-du-inte-sköta-om-mig-
en-aning? Betyder inre och yttre styrka ett avsägande av tas-om-hand-
möjligheten? Hur ska jag till exempel nånsin få bli killad i håret igen? Eller bjudas en kopp kaffe på sängen?
Jag kan torka en tår, reda ut en tova, massera en fot eller dräpa en drake.
Men jag kan också behöva skydd ibland.
Så jag undrar: finns den tredje vägen? Att både få vara prinsessan i tornet och riddaren på den vita springaren?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar