Nej, jag glömmer inte.
Jag tackar.
Tackar för allt jag fått, alla jag mött, allt som kommit mig till del.
Lägenheten är tyst och innerlig. Granen glittrar, doftar skog och gemenskap. Bryr mig inte om julgardiner eller såpade golv, bara mina käraste. Vägrar stress. Vägrar kommersialism. Nu handlar jag inget mer - nu skänker jag.
Och nu ler jag mig genom de sista dagarna innan vi ska kura framför kakelugnen. Det har varit ett bra år, det ska inte få en sista bitter eftersmak.
*
mitt ögas mjukhet
min värme
blir din kärlek
*
3 kommentarer:
Kring dina vinterfrusna skuldror
sveper jag all min kärlek,
som ett varmt mjukt täcke.
God jul !
Själv känner jag stress. Jag vet inte varför - antagligen för att inte räcka till i jul...jag vill så mycket och kan så litet. Jag har gått i baklås, liksom.
Men tacksamheten följer mig varje dag. Varje dag tänker jag tacksamt på det jag har - på det jag fått men även på det jag sluppit få. Och jag vet ju - oavsett hur Lovisas julafton ser ut, är hon djupt älskad, respekterad och hon fattas inget.
Jag tänker sorgset på alla barn som far illa, särskilt nu i juletid.
Jag tänker att det var vackert att läsa om förnöjsamhet...en gåva inte många fått känns det som när man hör allas krav på och i livet.
Dig önskar jag en lat, fridfull, vacker jul med snökristaller i håret och vintersol på din söta nästipp!
Kramar från Kia
"...vill så mycket och kan så litet."
Aj aj, inte skriva så, inte tänka så.
Du kan enormt mycket, och du kan det allra viktigaste: Älska. Strunt i det andra. Strunt i 'måsten' och 'borden'.
Tacksamheten är en källa till lycka, men jag tror också att konsten att leva är inte att anstränga sig, kämpa - utan att släppa efter. Som när man gör en avslappningsövning: först knyter man musklerna, sen slappnar man av - och då öppnas man, då kommer lugnet.
Kära Kia - andas djupt, tag dig själv i handen och gå en promenad vinterlandskapet, pussa sen på din man och ditt barn och köp pepparkakor på ICA!
Skicka en kommentar