Ännu mer storm

Håller hårt om rodret, försöker hålla rak kurs.
Ärlighet är mitt sjökort, mitt mod min kompass.

Det stormar.
Om det är i ett vattenglas får tiden visa.

När jag sedan blundar hägrar ett öppet hav, stilla och fyllt av tillförsikt.
Där finns ett skepp och ett okänt mål.

Jag vågar.

First we take Manhattan ...

Tror att jag drar till Berlin.

Vet inte riktigt varför.
Någon slags magkänsla.
En nyfikenhet som väckts.
En flykt?
Eller ett lyckokast?

Men jag vet att en återvändsgränd gör din panna blodig om du inte byter riktning.
  

Dialektik

Balans.
Allt handlar om balans.

Förstår nu varför det stormar så, varför vindarna mörbultar mig likt en flipperkula, varför kylan tränger in genom varje por och fryser ner mig inifrån.

Jag ger mig.
Knockad.
Kom igen livet, nu ligger jag platt ner.

Det är nu balansen kan uppstå.

Oväder part II

Nej det blev aldrig panik.
Men det blev ett blixsnabbt beslut.
Och varje beslut får konsekvenser.
Jag tog smällen, leendes och med rak blick.

När jag många timmar senare låg utmattad mellan ensamma lakan tänkte jag på just det; effekten av det du väljer. Eftermälet. Tydligt kände jag att något var förändrat. Något var förlorat, och skulle inte gå att reparera.

Ändå gjorde det mig mindre än jag trodde att det skulle göra.
Det är i ovädret du ser vem som är din verkliga stöttepelare.

Oväder part I

Runt om mig stor dramatik. Nervositet, vad händer, hur gör ni? Rykten surrar, hela luften sjuder av oro.

Själv sitter jag kolugn vid köksbordet och dricker mitt te.

Allt är Aftobladets fel:
"Sju dödades av blixt"
"Hoppas allmänheten är förvarnad"
"Är du drabbad? kontakta Aftonbladet"

Vädret.
Ja, det är som det är.
Det bli som det blir.

Och jag vägrar drabbas av panik.

Bullseye

Café i porslinsstaden, väntar en stund ensam.

Bredvid mig en familj; mamma, pappa och två barn varav ett i barnstol och en något större flicka med ljusa lockar och lillgammal uppsyn.

Hon klättrar ner för stolen och ger sig ut på upptäcktsfärd. Pappan hugger blixtsnabbt till:

- Nej, kom. Sitt här. Du får inte gå iväg, du ska sitta här med oss.

Flickan vänder sig om, ser pappan rakt i ögonen och svarar:

- Men ni sitter ju bara och tittar på era telefoner hela tiden.

Kompass!

Lång dröm, väldigt tydlig. Rena 'inception'.
När jag vaknade visste jag precis. Tack.
Min intuition har fungerat, än en gång.
Jag förstår det som varit, ser det som är, och lär mig hur jag ska gå vidare.

Nu vrider jag mig med vindens riktning och tänker aldrig mer spotta i motvind!

Frusen flicka

Sommaren blev inte av.
Solen omslöt aldrig min kropp.
Istället kröp kylan och regnet in. Spänning, dissonans, skav.

Och jag tänker ännu att det varma, innerliga valdes bort med öppna ögon.

Vägval

Jag tänker att vi lägger i vågskålar det som händer oss, det vi upplever, det vi måste ta ställning till. Sedan låter vi tyngden avgöra.

Men hur skapas tyngd? Om en människa är mig lättviktig, hur kan hen få större värde? Och hur kan jag själv bli mer förankrad och sammanhållen? Hur ger jag mitt varande rymd?

Genom utveckling, naturligtvis.

Alltså, låt mig växa.
Låt min själ expandera.
Låt mig väga tungt i nästa vågskål.

Avsked

Jag doftar salt hav, cocos och stuga.

Min kropp är varm och känslig. Ögonen rena, andningen lugn.
Alla mina försvar är nere, och det var nu du kunde fått mig till din alldeles egna.

Men vi sa tack, vinkade hej då och avbröt den gemensamma färden.

Allt sker som ska ske.
Och jag blir en smekande vind mot någon annans heta hud.

Jag, en kamel

Sol sol sol sol. Samtal samtal samtal samtal.
Jag och en vän på ön, sand mellan tårna och sabrerad champagneflaska.
Läser den bok jag själv skulle ha skrivit med tårar rinnandes nedför kinderna.

"Nu vill jag sjunka inåt.
Lämna stöket bakom mig.
Byta mina ägodelar mot sand.
Ge mig av.
Nu." 

Vännen torkar sakta bort det salta. Sen pratar vi lite till.

Från en annan horisont

Gjorde ett framträdande. Lärde mig en konst.
Skrattade med kollegor och knäckte en gåta.
Sen gav jag mig iväg.

Det doftade ännu pannkakor och brasa när jag klev in i stugan. Jag kände ett hugg - men det var så länge sen. En annan tid, redan bleknad då där egentligen aldrig fanns riktigt mättade färger. När grannarna frågade om jag kom ensam visste jag inte riktigt vad jag skulle svara.

Tystnad och spindelväv. Vila och vård.
Men jag lär mig. Fortsätter. Vill aldrig tillbaka till igenslamningen.

Så jag bänder upp mitt revben, tar försiktigt tag om det innersta och håller det i min utsträckta hand; kom, jag finns här. Och är du bara snäll, då vågar jag allt.

Och så efter

Det finns kanske ett brev som behöver skrivas.
Men jag är osäker på om mottagaren vill läsa.

Så bär jag inom mig allt det som hänt, alla kast, allt rus, alla tvivel; i tre veckor har jag befunnit mig i en känslomässig smältdegel, knappt sovit, ätit uselt (mest socker och kaffe), drabbats, gråtit, famlat, njutit, skrattat. Ensam, utan stöd.

Nu är jag ute ur bubblan, ser med klar blick runt om mig och känner lugnet sprida sig i kroppen på nytt.

Nej. Jag skriver inget brev.
Jag har min stolthet.
Och ett hus vid havet.

Dan före

Fullkomligt utanför. Ensam mot resten av världen. Utsatt, avklippt, förpassad. Så känner sig en regissör på premiären.

I nio månader har jag burit detta barn. I öronen, i magen, i hjärtat. Bilder har växt fram, visioner har fått form och ett sextiotal människor har utgjort den gemensamma jord i vilken allt planterats.

De senaste veckorna har jag sedan vattnat och vattnat. Vänt ut och in på mig själv. Kramat och krafsat ur. Det finns inte mycket kvar.

Inte heller finns längre en hand att hålla, en vän att åka iväg tillsammans med. Sammanhanget utanför bubblan försvann, det som var min stora tacksamhet och glädje.

Jag står ensam.
Och stolt.
För barnet är starkt, vackert och levande.

Det kan ingen ta ifrån mig.

En annan Edith och jag

Drabbades av "Je m'en fous"-ismen.
Timingen var usel. Ingen vän hade agerat på det sättet.

Först kände jag mig utsatt för en bluff. Nu tänker jag att det mer var ett ärligt försök, som jag tog för mycket på orden. Att det fanns en vilja för stunden. Och att överenskommelsen var inget annat än ärlighet; alltså både det ärliga försöket och den ärliga upptäckten att längtan plötsligt försvunnit. "Out of sight, out of mind" liksom.

Jag har ett val. Jag ger fous du passé.
Ångrar inget, ni le bien, ni le mal
- tout ça me bien ...

Nej förresten. Aldrig någonsin vill jag bli likgiltig.
Eller okänslig och ombytlig. Då väljer jag hellre smällarna, smärtan.

Jag vill bry mig.

Vore jag bara Edith Södergran ...

stillhet
allt rämnade
ljuset fladdrade till och slocknade
dörren stängdes
det blev kallt

undran
som ett chocktillstånd
nu en sorgesång
till måsskri
och lördagsskratt

jag ristade ditt namn i min bröstkorg
nu pulserar saknaden
men en hinna ska lägga sig till skydd
och kvar bär jag dig
som inget annat
än
ett
ärr

Dåså!

Jag kan se mig segla med fladdrande lockat mot ett öppet hav. Eller följa med i mjuka kurvor längs en okänd landsväg. Vandraren i mig väcks på nytt, nu finns bara framåt. Lätta, fjädrande steg.

Jag tittar inte bakåt.

Att dressera demoner

Tekniken är förstås att inte vara för mjuk. God ska man vara, men inte så snäll att man är undergiven. Öppensinnad är bra, men inte möjlig att såra.

Säkra sömmarna runt lappen som skyddar det skadade området. Håll en aning distans. Värna om dig själv. Lyft blicken och ställ in siktet längre bort. Gå din egen väg, utan beroende och behagsjuka.

Så hälsar jag dagen med stadig blick, reser mig ur svettiga lakan och ger mig ut för att fortsätta min resa. Allt är bra.

Junikväll

Satt en stund i parken utanför det gamla trähuset. Var lite omtumlad efter ett samtal, behövde sluta mig mot omvärlden, så där som en organism som skyddar sig genom att dra ihop, dra in, vända sig bort. Dessutom var det en ljummen kväll, mättad av gräs- och blomdoft.

En man kom emot mig. Han såg sliten ut. Hej kompis, tänkte jag.

Men så började han prata med mig:

- Du ... har du några droger eller så?

- Va? Ähm ... nej.

- Ingenting?

- Nej, jag tycker inte om droger. Håller inte på med sånt.

- Då får jag gå till sjukhuset då ...

Han gick. Jag önskade verkligen att han skulle få hjälp, men kanske inte på det sätt som han själv tänkte sig.

Sen gick jag in, hamnade i soffan och slängde i mig en påse kola i någon slags tröst alternativ belönings-princip.

Och då slog det med att jag hade ljugit; jag höll visst på med droger. Fast mina finns att köpa på Ica.