Gott slut

Årskrönikor intresserar mig inte nämnvärt, men reflektion är nödvändigt. Så jag ger mig ut på vandring, steg för steg, tanke för tanke.

2018.
Du knådade mig mör, varm och utmattad.
Du utmanade mig till det yttersta.
Du gav mig kärlek.
Du porlade av skratt.
Du dränkte mig i din tsunami.
Du gav mig ovärderliga lärdomar.

Så 2019: välkommen.
Allt jag önskar av dig är lugn.

Det svarta landet

Luft, skog, knarr, hund, koja, lugn, samtal, farbror, tystnad, ljus, vän. Axel mot axel.

Det var nödvändigt.

I morgon är det årets mörkaste dag.
Den längsta natt.
Den djupaste botten.

Mordor är nått, och snart vänder vi tillbaka mot The Shire.

Spotlight

Ett livsspel med publik.
Selfies och smooth-filter.
Offentlig dagbok, snuttefilt och hemligvrå.
Själslig graffiti på digitala väggar.
Sociala torg, scrollande av ett aldrig sinande mingel.

Bilden av mig själv, redigerad exakt som jag vill ha den.
Mitt sanna jag.
Eller i alla fall den mask jag väljer ur den stora godispåsen.
En logga för den som är jag.

Och så tvärtom: undanhållandet.
Ihopkurandet.
Avståndstagandet.
Ensamhet och tomhet.
Saknaden av en relation som går djupare än swipe, klick och kick.

Jag tror vårt moderna high-tech liv gör det ganska krångligt för oss ...

Min inre kompass

Det finns några riktigt vilsna varelser där ute.

Irrande själar som inte hittar sin hållplats, övergivna barn vars mamma dragit vidare, stolta tonåringar som slagit igen dörren med full kraft. Självbevarelsedrift, försvar, strategi - men också sorg och rädsla.

Jag kurar ihop mig under mängder av dun, insvept i len plysch, omhuldad av mjuka stearinljuslågor. Vill värme, kärlek, närhet och sanning.

Vill ljus.
Vill knyta stadiga knopar som löper - inte låser.
Vill förstå utan att älta.
Vill vidare.

Visa mig en väg som inte är dunkel ...

Ta mig som jag är

Jag fick ett brev.

Inledningen fick mig att skratta högt:
" I 55-års åldern har de flesta utvecklat ålderssynthet ..."
Tänk att det fanns ett namn på det!

Jag bär min ålder och min erfarenhet med samma högburna huvud som läsglasögonen i pannan. Men att jag numera har en diagnos, det hade jag ingen aning om.

Sen fortsatte brevet med ett erbjudande om undersökning och operation, men aldrig att de får stråla eller sticka i mig i onödan. Min farkost är den jag tilldelats, och den ska få åldras naturligt, utan fix och trix.

Jag har inget emot att konstant leta efter Circle K-köpta brillor, alltid kladdiga och ganska ofta med bara en skalm. Så ser mitt liv ut idag. Precis som jag har en mängd andra krångligheter och slitage och tilltufsning.

Men det roligaste av allt, i detta brev, var att de inte ens brytt sig om att förstora fonten till läsbart skick.
Kanske deras bästa försäljningstrick?

Polarnatt

En timmes 'nästandagsljus' mitt på dan, sen faller mörkret.
Och ögonlocken.
Och liksom hela livskraften.

Den makten har mörkret.

Tänk då när den är inuti. När hålet gapar tomt, ödsligt, iskallt. När det svarta, likt tjära, långsamt rinner genom dina sinnen. Kletande, klibbigt. Och hämmande. När leran gör dina steg tunga och vingliga.

Jag tänder ett ljus.
Tänker på det som är bra.
Väljer att se det som gör mig glad.

Sen tar jag på mig kängor och ger mig ut i minusgraderna. Om jag inte kan få ljus, ska jag åtminstone få lite rörelse ...

w.w.marketplace

Det går att tjäna väldigt mycket pengar på människors oro. Eller smärta. Eller stress. Eller kroppsångest. Eller allt på samma gång.

Internet är som en stor jäkla julmarknad:
- Kom och köp lite mindfulness!
- Här var det prima anti-utmattnings-knep!
- Extra, extra! Specialrabatt på kostråd och måbra-recept!

Öppna din börs, inte ditt hjärta.
Köp ett tillskott, en självhjälpsbok eller varför inte en betallänk till quickfix-site?

Jag häpnar.
Jo, så klart är det bra med kunskapsinhämtning och erfarenhetsutbyte.
Men det är också stora summor som en människa i lågvatten riskerar att bli av med ...

Tid i naturen är gratis.
Livskraftig luft likaså.
En hand på ryggen kostar inget.

Och jag önskar inget hellre än att vi får vara friska.

To be or not to?

På tåget ner luktade det brandrök. På rummet avlopp.

Men på museet, bakom kulisserna, luktade pepparkornen som legat på havets botten i 340 år lika starkt som om de var nyköpta på affären. Och spriten, den som fanns kvar i flaskorna av tenn, doftade starkt av muskot och tjära.

Sen tog han ner en kartong från hyllan och sa; här ska ni få se nåt. Han öppnade locket och vek försiktigt upp ett tunt papper.

Där låg det.
Kraniet.
Från en sjöman som följde regalskeppet till botten, den där dagen 1676, då danskar och holländare sköt med kanoner på svenska flottan, ledd av en amiral som inte visste ett dugg om havet, segling eller militär taktik.

Wow-faktorn var total.
Liksom vissheten att allt tar slut.

Det bästa vi kan göra är att fylla den tid vi tilldelas med så mycket närhet, känsla, djup, skönhet, glädje, njutning och närvaro vi kan ...

Att fånga ett ögonblick

Ett pling i telefonen, ett misstag, och jag blir påmind om en vision som jag glömt. Med fladdrig rörelse i bröstet tar jag chansen. Kanske är det sant, att allt som sker har en mening.

Sen väntar jag i tystnad, fullt medveten om att rädslan är vår största begränsning, och att jag har förlorat nåt på vägen till allt det andra som jag vunnit.

I botten en trötthet; är det inte dags att lägga av snart? På andra vågskålen en viskning; utmana dig själv, och din energi kommer tillbaka!

Det är november och mörkret suger musten ur mig. Det är då jag behöver söka mig vidare, mot nya äventyr. Hur otäckt det än må vara ...

Genom vidderna

Lång tågresa med barnet.
Stora ögon, lätt smutsig ruta.
Titta ett flygplan!
Och titta, en pojke där uppe i molnet!

Solen smeker över landskapet. Snö, rimfrost, dimma mellan trädstammar, dansande älvor och smygande småfolk.

Tågbyte.
Väntan.
Vi trampar sönder is på pölar.

Sen kö till luckan där vi ska köpa lunch. Vänliga medresenärer säger: gå före ni.

Barnet äter polarklämma och delar av min korvrätt.
Solen dalar. Släpljus över skog och skog och återigen skog.

Går solen ner nu? Snart, svarar jag.

Vi är på väg till det stora sjukhuset. Han och jag, hand i hand. Fast just nu har han somnat på sätet, vaggad av tågets rörelser.

Jag ser ut genom fönstret.
Förundrad över skönheten.
Glad över det lilla ljus som finns.

Om bara några timmar ska vi åka hela vägen hem igen.

Söndag

Det finns en katt i min närhet just nu. Vit som snö.
Det finns snö i min närhet också.

Sen finns det bastu, magnesium, ekologiska grönsaker och Mozart. Boots, skivrelease och badkar. Torr näsa, tomflaskor, tomflaskor och åter tomflaskor.

Och mörkret faller; inbäddande och tärande på samma gång. Ögonlocken vill falla ner, benen stillna. Små flämtande ljuslågor. En lågmäld maskin i bakgrunden. Båda sofforna upptagna.

Det är söndag och jag känner att energierna tagit höstlov, samtidigt som det stora tunga faktiskt verkar ha vänt.

... och en liten hoppfull öppning syns där borta, lekande i ljuset.

“Oh, he knows how to play, little bitty baby Potter.”

Jag har alltid haft en genuin ovilja inför Halloween. Tycker det är hemskt med alla dessa köp-upprop, trist med plast-häxhattar och onödigt att skrämmas med blod och benrangel.

Men just idag fick jag en sån enorm lust att vara Bellatrix Lestrange.  Fråga mig inte varför.

Hittade klänning, brett bälte och en peruk med mörkt, i alla högsta grad risigt, hår. Svärtade ögon och lät kinder sjunka in. Till sist blekrött läppstift. (Märket sitter ännu kvar på dotter M's kind.)

Till detta mitt trollspö – tänker att hon tog det från Sirius Black när hon fällde honom. Och speldosan med ledmusiken.

Förvandlad och förtjust.

Sen blev jag mig själv igen.
Snäll, inkännande, empatisk.
Nu kurar jag i en stor tröja, avsminkad och med eget rufs.

Men det var skönt att vara illvillig, om så bara för ett ögonblick.

Jag, en lodis

Det säger nog lite om i vilket skick jag befinner mig i just nu ...

T-bana fredag.
Söders höjder.
Och där en uteliggare, med tidningen som han säljer högt hållen i luften. Stolt och uppmanande på samma gång.

Så ser han mig. Jag är på väg rakt dit.

Då sänker han handen. Ser han rakt in i mina ögon, ler varmt och säger 'hej'. Som om vi var kompisar.  Vi slitna, värkande, smutsiga och lite hemlösa.

Jag borde ha stannat och köpt en tidning, förstås. Men hejade bara snabbt tillbaka och gick förbi. Kände ett stygn av skuld; jag har råd, han behöver sälja sina tidningar, men han trodde nog att jag var en lodis, jag med.

Och så mindes jag den stolhet jag kände den gången när en hippie la en hand om mina axlar och började presentera mig för bohemerna runt Piazza Navone. "Det där är Philippe, han är från Frankrike, och där är José ..."

Jag var 20 år och glad att jag välkomnades av människorna, inte av kapitalet.

En holistisk regissör kanske?

Vi satt och pratade om våra 'låtsaskompisar', de där karaktärerna som blivit till genom bläck på papper och som ska blåsas liv i av oss konstnärer, och plötsligt sa nån:

"Det är det som gör honom så tragisk; han blir bara till i mötet med andra."

Och jag funderar; hur många definierar sig inte i relation till nån annan?

Jag är en sån som har en pojkvän. 
Min roll i livet: förälder. 
Den jag är, och det jag gör, utgör en viktig kugge på min arbetsplats.

Blir vi uteslutande till i sammanhang?
Och tvärtom; kan vi göra oss själva helt oberoende av andra?
Jag vet inte.

Men jag vet att jag mår bäst inuti när jag inte speglar mig själv utifrån. När jag färdas i min farkost med fullt fokus på det jag ser och det som händer här och nu. Mötande människor ger energi, men jag står stadigt utan stödben.

Och nåde den som sätter en etikett på min panna.

Känn ingen sorg för mig ...

Byggen och enkelriktat, vägar över och under varandra. Konstiga korsningar och korsande spår. Obegripliga pilar, plötsliga refuger och så det där begränsade utrymmet ...

Brunt, gult, smutsigt och grått.

Till detta fukt och vind från Nordsjön. Kylan som kryper in under jackan, och så en sista dödsstöt: snö. Stora blöta snöflingor som bara skapar mer otrivsel, inte den ljusa, mjukt dämpande värld som blir till där uppe.

Jag suckar. Än en gång visar den här stan sitt sämsta sida för mig. Jag har verkligen försökt tycka om den. Alla säger ju att den är så go och gla'.

Men där inne, i huset som sjunger, repeteras det i varenda vrå. T-t-t-t, stråkdrag, illvilliga planer och kärlek som offras.

Där är det varmt och tillmötesgående.

Vid midnatt

Alla sover och jag är vaken.
För jag är pigg.

Det är nu jag vill umgås. Prata i telefon eller bredvid varandra i soffan. Låta några ljuslågor fladdra stilla, hålla om en kopp varmt te, och lägga fötterna i nåns knä.

Jag vill berätta om det goda skrattet som gavs mig ikväll, samtala om hur viktigt det är att vi skrattar. Inte dissekera eller genomanalysera, inte låta missöde och svartsyn få utrymme i mitt sinne. Jag vill prata lätt och ljust. Eller bara vara lite tyst.

Det är nu jag vill kramas.
Min hud vill bli smekt och mitt hår rufsat i.
Jag vill känna hjärtslag och andetag tätt intill.

Men alla sover.
Imorgon däremot, då är alla pigga och på väg.

Nästan alla i alla fall;
Mig är det ingen idé att prata med innan klockan 10 ...

Funderingar i dimma och mörker

Drömde lite oroligt, glömde bort allt i dagsljusets virr-varr men insåg plötsligt med klar skärpa vad det var jag hade mått så dåligt av: Nonchalansen.

Lite senare körde jag mil efter mil i mörkret och funderade över livets hinderbana - både den utmattande och den utmanande, och gjorde en grundlig analys över taktiker och förhållningssätt.

Oavsett vilka banor jag än följde kom jag fram till samma slutsats:
Allt annat än just .... nonchalans.
Smärta, glädje, ilska, kättja. Rena känslor. Hela paletten full.

Och att det enda jag själv kan göra är att äga mitt eget liv.
Styra min egen farkost.
Göra aktiva val - där jag väljer goda energier.

Fylla mig med strömmande ljus.
Innerlig tacksamhet.
Kravlös kärlek.

Att slåss med väderkvarnar

Det var en historia om äkta, sann godhet, mitt i galenskap och fantasi. Att vara utanför normen. Jo, temat berörde. Kanske inte framförandet.

Men på gatan vid teatern gick en smutsig man med dåliga tänder och skrek.
- Don Quijote! jublade han.
- Don Quijote!

Folk undvek honom. Tittade på avstånd.
Själv gick jag emot honom. Leendes.
Han såg mig rakt i ögonen. Log tillbaka.
Och när han gick förbi viskade han ett tyst, tydligt '... tack'.

Senare, på väg hem, ramlar en man ihop intill mig i ett epileptiskt anfall. Jag satte mig hos honom, pratade lugnt. La handen på hans rygg. Väktare kom. Bara att vänta ut.

Så åkte jag hem och tänkte att värmen mellan människor är det enda vi har att hålla oss i när det blåser.

På riktigt.

Nät-värk

Nej, du kan inte äga en annan människa.
Inte ha ensamrätt.

Du delar den du älskar.
Med minnen och människor från det som varit.
Och med det och dem som är idag.

Det är som trådar i en stor väv; bakom oss, igenom oss, och på väg vidare. Du själv är där – en av många tåtar – och löper fram och tillbaka i sammanhanget. Sida vid sida med vissa, i kors med andra.

Och aldrig kan du säga;
din tråd är min, och den går dit jag vill.

Krångel och krumbukter

Jo visst är det krångligt med människor ibland.

Små ska skjutsas, matas, tvättas.
Lite större ska stöttas, pratas, peppas.
Sjuka ska vårdas och ledsna tröstas.
Håglösa ska uppmuntras och överaktiva behöver lugnas.

Och så alla behov: se mig, förstå mig, älska mig!
Klura ut vad jag menar när jag är otydlig, och stå ut med min distans när jag är trött. Låt mig vara i fred och behöv mig i perfekt balans. Ta inte åt dig om jag är lite grinig, och inse att du sårar mig om du själv låter irriterad.

Lyssna på mig, ge mig råd – men kontrollera mig aldrig.

Ge mig frihet. Dela min tillvaro.
Få mig att känna tillit och trygghet. Och tillåtande.
Stimulera min utveckling och tillfredsställ min åtrå.
Finns för mig.
Och se till att stå på egna ben.

Ja jösses ...
Vore det inte enklare att bara vara själv?
Ingen som har andra åsikter om vilken film som ska ses, vad vi ska äta till middag eller om vart semestern ska gå?

Mitt svar är NEJ.
Människan blir människa bland andra människor.
Och jag vill inte vara utan en enda av mina människor.

Krångel och krumbukter går hand i hand med kärlek.

They're coming to take me away ha ha

Jag leker.
Och går utanför ramar.
Inget mainstream utan zigzag, snurrar och volter.

Ibland är jag upp och ner.
Ibland är världen upp och ner och jag själv rak som ett spjutspett.

Jag tillåter mig att vara precis den jag är.
Knäpp, ja visst. Också.
Lite skruvad.
Samtidigt rejält förankrad.

Jag är jag.
Den jag är.

C'est tout!

Tak över huvudet

Nu menar jag inte att vara en sån som hurtfriskt säger att det finns men mening med allt som sker, men jag lever ändå efter devisen att alla situationer som uppstår, och alla du möter, de är där som en slags lärare.

Så när jag först - då jag åkte DIT - hamnade utanför en låst dörr mitt i natten, ensam i mörkret och kylan, och sen - när jag återvänt tillbaka HIT - inte kom in i porten på grund av en nyckel som inte fungerade, och det var närmare midnatt, ja då undrade jag:
Vad ska jag lära mig av detta?

Nä, jag blev aldrig låg eller stressad. Jag är en hejare på att lösa problem. Inget hinder får mig ur spår.

Men ändå tänkte jag att; jo ... det kan ju vara så att efter en lång och intensiv arbetsdag ska man helst inte sätta sig i bilen och köra närmare fem timmar. Eller?

Väl inne (båda gångerna) kröp jag upp i sängen med en trygg kopp te i handen. Livet är allt bra intressant ändå.

Shit happens

Maskiner ska fungera. Såsom bilar, dammsugare och espressoapparater.
Människor ska vara hela. Ha fungerande magar och rediga tankar.
Snön ska vara torr, och gräset grönt.
Glaciärer ska ligga där de ligger och solstrålarna ska inte ge cancer till nån.

Fast nu är det inte riktigt så.
Då får vi acceptera, möta och låta ske.
Laga, lösa, lyssna.
Det går.
Allt går.

Utom en sak.
Att du är där och jag är här.

Loop

Man kan stoppa nåt i munnen och sen ångra att man åt. Man kan behöva sova men samtidigt kämpa för att hålla sig vaken. Man kan längta efter förnyelse och stanna där man är.

Man kan skrika efter uppmärksamhet och sen vända på klacken och gå. Man kan kräva fullständig frihet och kärleksfull bekräftelse på samma gång. Man kan vilja äta kakan och ha den kvar.

Eller också släpper man taget. Går ur spår.

Fritt fall.
Okänd mark.

Och en sju-helvetes utveckling.

En varg sörjer sin flock

Att vistas i ett sammanhang.
Att höra till.
Att vara förankrad likt ett träd i dunge – inte stå ensam och oskyddad mitt på savannen.

Det tror jag är grejen.

Och även om vi väljer bort individer då och då under vår resa, så väljer vi inte att hamna utanför sammanhanget. Eller, om vi blir bortvalda, sörjer vi inte bara den förlorade relationen, utan alla de som hör till.

Så tänkte jag när en viktig händelse visade sig generera en mängd olika reaktioner.

Trollflöjten

Skottkärra efter skottkärra lastad.

Rullar till bryggan.

Allt ner i båten.

Inte många centimetrar kvar ...

Då börjar regnet.

Och snålblåsten.

Och kylan.

Fort, fort iväg.

Motorn startar, gasen i botten, teckenspråk mellan akter och för:

”Du hämtar bilen, jag lastar ur båten så länge.”

Över vattnet, teamwork startar, måtte inte packningen bli allt för blöt!

Men så kommer han tillbaka. Utan bil.

Startmotor paj.

Jaha.

Efter en dryg timme på parkeringsplats i regnet kommer bärgar'n och skapar nedförsbacke med sitt flak så att bilen går igång. Sen vet vi båda, utan att ens prata om det, att vi inte får stanna bilen innan den parkerats på verkstad som med omedelbar verkan kan lösa alla våra problem. Så här framåt kvällskvisten. Hela framtiden vilar nu i någon annans händer ...

Ett dygn senare promenerar vi hand i hand på Söder. 

Allt är köpt, ordnat, hämtat. 

Bilen snart klar. Listan avbetad.

Det var som i prövningarnas tempel.

Motstånd.

Vi klarade det.

Nu, starkare än någonsin.

Sleepless in Suburble ...

Det är på natten som min hjärna vill vara mest kreativ.

Då skriver den tal. Krönikor. Noveller.
Då belyser den det som varit och visualiserar det som komma skall.

Då fantiserar den ...
(Under de år jag inte kände mig trygg, ja då spelades de mest thrillerartade situationer upp i mitt inre universum. Nu, när tillit och fördjupning råder, är fantasierna ljusa och jordnära.)

Jag provar djupandning.
Örtte.
Mörker och frisk luft.

Men inget hjälper.
Hjärnan är så glad och uppspelt!

Hej världen - vad sägs om en blogg så här kvart i tre på morgonkvisten?

Adjö, farväl, för denna gång

"Det är då som det stora vemodet rullar in ..."

Texten ringer i mina öron.
Kanske kommer jag ihåg den fel?
Nå, i alla fall. Jag förstår precis.

Rullar, det är just vad det gör. Vemodet.
Som en molnbank, som en flodvåg, som ett godståg.
Rullar mot mig, in över mig, genom mig.

Efteråt är mina ben mjuka och lite skakiga. De vill inte riktigt hålla sig uppe. Eller ta sig framåt. Ögonen bränner en aning, bröstet darrar till, och jag vänder mig mot tryggheten och säger med ynklig röst: du, jag mår piss. Och han förstår.

Sen enas vi om att vi delar känslan. Vemodet över att stänga stugan, lämna ön. Hösten är här på alla sätt och vis, och allt ska snart snurra som om sommaren aldrig hänt.

Och så går vi till en pub, äter gott, skrattar i kapp och landar stadigt på fastlandet. Tillsammans.

Varm choklad

Onda magar och underproducerande körtel.

Viktiga uppdrag, väsentliga beslut. Mail, en masse.

Sinad brunn. Uppgrävd baksida.

Valdag och nycirkus. Eller varför inte valcirkus.
Valvaka med vänner på vacker gård i Sörmlands förtrollande skogskulle-landskap.

Regn. Båtfärd

Strömavbrott.

Och en väldigt lååååååååååång lista inför helgen.

Det är då en kopp O'boy blir till en varm och innerlig kram.
Och inte bara på grund av 35 procentig Mintuu ...

Nödutryckning. Gånger två.

Det blev så, att vi fick hämta med oss den drivna, ljuvliga fyraåringen på vägen till landet. Hopp och skutt i benen, skratt och underfundiga samtal, köpa tandborste och låna Blixten-kläder.
Allt går. Vi har det bra.

Sen är det läggdags.

"Jag önskar att jag hade mitt gosedjur ..."

Liten röst, liten flicka.
Stor flicka, lätt panik.
Ett barn utan gosedjur ... och vi är på en ö och det är mörkt och mamma och pappa är långt bort.

Hjärnan på högvarv. Har vi nåt i stugan? En leksak från förr?

Gräv, gräv i korgen. Hårt, plastigt, kantigt.
Ett flygplan.
En vattenpistol.
Slingrigt hopprep.
En boll.

En boll?!!
Hoppet stiger.

"Du, kan man ha en gose-boll?"

Flickan tar bollen resolut i handen. Väger den under tystnad. Sen provar hon att kasta den beslutsamt mot golvet.

"Nej. Den studsar."

*

Lite senare ligger vi tillsammans under enhörnings-lakandet. Stor flicka läser Bertil och råttan Rutger. Liten flicka kramar Bamse-gosekudde.

Det fanns ett relevant örngott.
Båda är nöjda.

You say goodbye, I say hello

Sommaren drar sina sista andetag och jag stryker sakta över sanden. Kraftfulla vågor, kyliga vindar.  En häger som låtsas vara en torrfura och en trollslända som vilar sina vingar på mitt knä.

Se havet.

Jag är ensam och förundrad över livet.

Lite senare sitter jag på min trappa i solen och knyter strandråg i buketter. Tänker på september 2016, långt upp i norr. Ett samtal i bastun med hon som knöt en annan bukett. Just där och då; tankarna om det enkla, självklara. Torneälvens friska vatten när vi kastade oss i. Den höga luften. Det bleka ljuset.

Då visste jag inte det jag vet idag.

Att jag hade mött mitt öde.

Under två täcken

Stugan är kylig och tyst; mitt livs infravärme har åkt iväg en stund. Kvar är spindlar och en envis fluga, tretton hjortar på gräsmattan, hägrarna och de krafsande fladdermössen i stockarna.

Jag tänker att jag vill skriva nåt klokt om det kommande valet. Skrika ut till alla att skärpa sig, inte vara så egotrippade och bortskämda, lägga av med revirbevakande och kortsiktigt tunnelseende.

Lägg ner nationer och kollektivt styrande religioner! Bygg upp samhällsstrukturer där människor utvecklas intellektuellt och tränas emotionellt: insikt i orsak-verkan-samband och vanlig hederlig empati räcker långt. Älska och vårda planeten på samma sätt som du tar hand om dina barn.

Men jag fryser om tårna.
Och den där flugan är vansinnigt irriterande ...

Att vara ute i god tid

Jag packar gärna fler dagar innan en resa.
På mitt arbete planerar jag ett år i förväg.

Jag gör allt jag kan för att undvika att springa efter bussar, hasta nedför rulltrappor eller rusa rakt till gaten - nej, mycket hellre står jag där och väntar jag en stund, lugnt och stilla.

Och marginaler har jag lärt mig är livsviktiga. Ibland The Hard Way.

Men nu ...

Ibland ska man kanske vänta lite.

Vissa ansökningar behöver möjligen inte skickas in ett halvår innan det smäller, för tänk om bäst-före-datumet, eller ja, tillståndet, helt enkelt hinner passeras innan det är dags för den stora dagen?

Vi tittade på pappret som legat i lådan sen i maj och skrattade gott.
Bara att börja om från början!

Ketos

Först rann 14 kilo av mig. Utifrån och in på något sätt. Jag flög fram.

Sen kom sambokilona. Tänk att krypa upp tillsammans framför en film med lite mandlar och wasabinötter ... Vill du ha en drink? Ja tack; solen gassar, vi vandrar bland fikonlöv i paradiset och tanken på morgondagen försvinner bland kyssar och lek.

Nu vänder jag min blick inåt och låter mage och tarmar vara i fred en stund.

Redan efter några timmar känner jag lättnaden.

Frihet.
Frid.

I valstakt

Gamla spöken, nya spöken, fraser från förr och ord som ligger kvar i munnen. Andar och demoner och allsköns oknytt, likt moln.

Luft som bär något unket, viskningar i fel tonart och oförrätter som aldrig blivit förlåtna.

Världen darrar till och kommer ur balans, kompassen snurrar runt i sin vilsenhet och hjulen glider utanför spåret.

Jag tänker att blicken måste fästas långt fram.

Och inom mig hör jag ljudet av vågorna, lugnt och rytmiskt smekandes stranden ...

Tristessdöden

När man lyckas göra en morotskaka utan varken socker, smör, färskost eller florsocker - och den ändå blir god. När man låtsas vara en hund och slickar sin man på ögonlocken. Eller när mannen bygger bowlingbana med petflaskor som ramlar bara man tittar på dem.

Då är det en regning, kylig augustidag i stugan på ön. Och vi skrattar vilt mitt i tristessdöden, återupplivade efter veckor av arbete och allmänt slitage.

Ge mig en soffa, tystnad och en god bok

Urlakad och urkramad.

Likväl kramad.

Men när det som är fantastiskt bara upplevs med likgiltighet, då är det dags att tänka om. 

Jag ska bara vila hjärnan lite först. 

Den fria viljan

Det finns en sak jag önskar mer än allt.

Jag kan inte säga det.
Inte kräva eller framkalla det.
Det ligger inte i min makt.
Och jag har ingen kontroll över det.

Men jag kan önska.

Naturbarn

Vandrar barfota över tuvorna.
Runt kroppen en lätt sarong.
Så fort jag kan går jag naken;
Ja, jag har blivit nudist. Naturist.

Född ur vattnet, närd av solen, vaggad av suset.

Jag har på ett sätt checkat ut från verkligheten och skapat mig, oss, en tillvaro av skimrande sol, närhet och kärlek, lugn och tystnad, och däremellan kreativt arbete i en egen intensiv bubbla.

Världens oro når mig inte, brandröken går mig förbi. Samhället pågår där borta nånstans, men min blick stannar vid att smeka de mjuka kullarna på andra sidan innanhavet.

Så vill jag leva.
Här och nu i solen.

Och så slutar denna text:
Klippan väntar.

Bird whisperer

Jag räddade en fågel idag.

Livrädd fladdrade den runt i den stora skolan, slog mot glasdörr efter glasdörr, letade efter ett öppet fönster, irrade bland plaststolar och plåtskåp.

Min tid var knapp.
Men livet måste komma först.
Så jag hittade en tung papperskorg och ställde upp den närmsta dörr jag kunde finna. Vid gavel. Där ute frihet, här inne panik.

Sen pratade jag med fågeln.
Stilla och ljust, så där som jag tror att fåglar vill att vi pratar med dem.

Och fågeln lyssnade. Stillnade en stund, landade på golvet. Gick några steg, men vände sen tvärt åt rätt håll. Lyfte, flög upp, flög fram, vände höger, rundade hörnet, tog sikte diagonalt igenom den lilla korridoren och så - mitt emellan öppningen och rakt ut i luften!

Jag stängde sakta och tänkte att nu kan jag fågelspråket. Också.

4-5 liter blod

Yttre hetta, tryck, vibration.
Luften dallrar, jorden gungar en aning.
Alla försvar smälter i 32 grader, och kroppens rörelser mattas av.

Idag är jag ett enkelt offer.

Men det är idag jag sänker ner mig i det klara, friska vattnet. Naken. Kyler mitt blod, det livgivande.

För jag har ynnesten att ha en egen klippa.

... är bara jag

Väver osynliga mönster av längtan.
Tvinnar en tråd mellan det som varit och det som är.

Viskar minnen, målar ögonblick, kommunicerar tyst och trevande; är du där? Finns du kvar?

Så vilar kroppen trött i natten.
Medan tanken vandrar.
Bort.
Långt bort.

Skarpt läge

Sätt mig i karantän.
Eller räkna i alla fall inte med mig just nu.
Jag är i en bubbla.
Ett stadium.
En fas.

Full verksamhet; i huvud, i kropp, i själsliv. Däremellan korta stunder av återhämtning. Med betoning på korta.

Försök inte nå mig.
Stöd mig, om du förmår.
Om inte, vänta på mig.

För jag kommer tillbaka.
Det är bara några veckor kvar.

Den som finns kvar då, den är min vän - på riktigt.

-

Jag pratar.
Jag pratar väldigt mycket.
Jag kanske pratar för mycket till och med.

Hjärnan behöver att munnen kniper igen.
För att utvecklas och skapa nya banor.
Minst två timmar om dan.
Läste jag.

Och med ens visste jag vad jag ska bli när jag blir stor:
Tyst.

Ibland blir man bara så jädrans glad

Sand under fötterna.
Sand mellan tårna.
Sand i sängen.

Och så en lysmask på trappan.

"Romanleva"

Han har helt rätt, professorn som ser ut som en rockstjärna, och som utstrålar ödmjuk klokskap lik en indisk guru. Livet är som att läsa en bok.

Jag har kastat mig in i kapitel efter kapitel. Ibland slarvläst, ivrig att få veta hur det ska gå. Vissa partier har jag läst om och om igen, eftersom jag inte begripit hur det kunde blivit som det blev.

När jag var yngre fantiserade jag om slutet, skrev det själv i gränslandet mellan dag och natt när jag skulle somna. Eller, om något stort pågick, fullt vaken mitt i natten. Scenario efter scenario målade jag upp. Så att jag skulle vara beredd.

Jag har också försökt vara logisk. Orsak och verkan. Samband. Förklaringar. Jag har mött människor som jag försökt nå och situationer som jag trott mig kunna hantera, om och om igen, istället för att bara låta saker och ting vara.

Professorn skriver: ditt liv kan vara en krimbok, eller en roman. I krimboken är storyn: nån död (du) och resten handlar bara om hur. I romanen är det: saker händer (livet). Det finns inget facit. Allt går alltså inte ut på att få svar på gåtan i slutet.

Livet pågår, du fyller sidorna i romanen av egen kraft. Skumma inte, för det är det som pågår nu som är grejen.

Och nu ska jag börja läsa, nej leva, ord för ord. En sida i taget.

Jag börjar med ett morgondopp!

I do, too.

Jag har knackat på hotelldörr och hämtats i båt. Jag har överraskat i vardagsrum och sjungit på tornterass eller NK:s tak. Jag har fått besöka Livrustkammare, herrgårdar och nedlagda fabriker, upptäckt paviljonger och parker, och fått lyssna till en antik orgel i hemligt kapell. Och inte minst; jag har gått i procession ledd av man iklädd kaftan och hatt med fjädrar.

Snart fyra år med hedersuppdraget vigselförrättare och fylld av minnen.

Paret som grälade in i det sista.
De två med den oerhört starka kärleken.
Männen som gav mig en sån fin present.
Musikstycket som aldrig tog slut.
Söndagsmiddagen.
Finaste vännen, vars glädje är min.

Nu börjar jag tycka att mitt mandat ska ta slut. Tiden räcker inte. Jag vill inte bara mata på. Jag vill göra ett bra jobb, skapa nån form av personligt möte.

Och dessutom ...
Nästa gång är det faktiskt min tur.

Trollformel mot mina ovänner

Jag står upp en morgon
ifrån alla mina sorger
jag binder mig med vredens linda
från man och från kvinna
ifrån svärd
ifrån värld
ifrån all min ofärd

Så skall hat och avund smältas på mig
som saltet smältes
i det friska vattnet

Ligga sked

Det sägs att man ska ligga på vänster sida när man sover. Låta hjärtat vila lugnare mot underlaget. Ja, hela kroppen mår lite bättre av att falla ner åt det hållet. Än åt höger.

Jag tänker att allt som har med människor, medmänsklighet och samhörighet behöver falla åt vänster. Att se till helheter, att sträcka sig över gränser, att vara generös. Att ge och hjälpa, utan dold agenda som har med egennyttan att göra.

Så jag faller åt vänster.

Och bakom mig ligger min pusselbit, tätt intill. Inte en skarv, inget som nöter, inget oklart eller outtalat. Bara två kroppar som är skulpterade för varandra.

-->

Vilse i djungeln

Trasig tvättmaskin. Svettig storstad. Härligt intensiv projektstart – många människor, många frågor, många trådar.

Då blir det som det blir. De tar slut, trosorna. Och jag tänker att det är väl bara att knalla in genom första bästa dörr där inne i city. (Nu hör det till saken att jag inte gärna handlar kläder, alltså jag är ovan. Men lite underbyxor ska väl inte vara så svårt? Jag rattar ganska komplicerade saker då och då.)

Hittar standardaffären, letar mig fram genom pastellerna till damavdelningen, siktar en avdelning som tycks erbjuda det jag söker, och gläds åt att snart vara ute i friheten igen.

Men nej.
Icke.

Jag irrar runt, fullkomligt vilse. Här finns string och bling, spets och strass, låga midjor, höga midjor, mellanmidjor, hipsters och boxers och trunks och ännu mera spets, och lite nät till och med, och så en rosett, blompynt, en genomskinlig och så en i nån slags plastimitation. För att inte prata om shapers.

20 minuter senare får jag äntligen syn på ett par enkla, svarta i bomull. Utan tortyrtråd som skär in eller dekorationer som river sönder. Några som mjukt täcker både bakdel och framsida och som vårdar det dolda, inte säljer ut det i värsta Bollywoodstil.

Roffar åt mig tre trosor och tar mig därifrån så fort jag kan.
Lättad.

Nästa gång det blir så här, då gör jag som Marilyn Monroe.

Jag, ett naturbarn. Och en alkemist.

Saknar maj. Redan.

Fåglarnas förälskelse, lusta, längtan - allt som gör att världen kvittrar. Och bo byggs. Och barn blir till.

Blommorna som spränger fram; först de små – starkare och modigare än alla andra. Sen de mer pampiga, som påskliljorna och deras vänner, och så till sist alla träden. Rosa tak, vita tak, rosavita tak! - alla luftiga, mjuka böljande, alla med ljus- och luftinsläpp. Just såsom livet ska vara. (Nej, inte rosa ... men fyllt av ljus- och luftinsläpp alltså.)

Det isande vattnet som biter på huden under de första vårdoppen. Vinterkylan i väggarna, som sakta trängs bort av mänsklig värme. Och av veden i spisen.

Förväntningarna inför sommaren - ibland härligare än själva sommaren själv.

Allt ligger framför oss.
Väntandes.
Lockandes.
Fyllt av outtalade löften.

*

Sen kommer juni & juli. Månader jag absolut kan hoppa över. Eller i alla fall arbeta mig över (vilket jag också gör). Mest regn, kyliga vindar, besvikelser och stress över att sommaren går så fort och ingen stund hinner man fånga ordentligt.

Och så ... I augusti.
Då svallar livet igen. På ett annat sätt.
Försonande. Avtagande. Avskedstagande.

Saknar maj.
Ser fram emot augusti.

Och däremellan ska jag göra guld av idéer.

... the rest is silence

Sådärja!
Nu dog telefonen.
Precis när allt börjar hetta till och alla vill nå mig.

Men jag bara andas ut och tänker:
Så skönt.
En liten stunds tystnad.

Jag har aldrig riktig förlikat mig med telefon-livet ...
Behöver apparaten i tjänst, men föredrar samtal öga mot öga. Samtal där jag ser hur det leker i ögon, rycker i mungipor eller kanske darrar i underläppar. Där jag är delaktig med fler sinnen än hörseln, som ju är lite nedsatt och som konkurrerar med både sus och surr.

Och så tycker jag om att skriva.
Tack och lov för att datorn fungerar!

Nu är jag lite trött ...

Trött på att vara David som slåss mot Goliat. Trött på 50-åriga dokument och hundraåriga traditioner. Trött på att ha fötts in under spinnsidan, den som fick huka, den som ignorerades och förfördelades.

Less på gamla minnen och oförätter från förr. Less på revirbevakande och ägande. Less på att höra att jag brer ut mig, lägger beslag på, gör till mitt, tar över.

Så jag tänker: mitt nu-jag är som vattnet. Friskt, i rörelse, forsande. Vattnet hittar alltid en väg förbi hindren.

Låt andra ägna sig åt dåtid, mitt och ditt. Låt andra stoltsera med titlar, positioner och rättmätigheter.

Jag lämnar VO och seglar mot horisonten.

Måndag. Köksbord. Filosofi.

Är det nåt som livet lärt mig, är det detta:
Tänk utanför dig själv.

Var uppmärksam på dina reflexer.
Tag drömmar och rädslor på allvar.
Låt andningen få ditt fokus, i alla fall en stund varje dag.

Var stolt över din intuition - du är en organism i en värld av energier, och sammanhangen är så mycket större än vi kan begripa från vår egen horisont.

Låt känslorna få fri fart. Vi vet ju att de kommer och går, ändrar klang, riktning, intensitet. Känslor är bra, de är barometrar på hur vi mår. Men de kan vara också vara droger. Eller felkopplingar. Låt dina känslor vara det barn du älskar och vårdar, men ibland också ställer krav på.

Men tankarna ...

Om du tänker "Jag vill ..." riskerar du att bli väldigt ensam.
Om du tänker "Jag behöver ..." hamnar du i egoismens fälla, och den betyder ofta besvikelser. Med självömkan som baksmälla.
Tänker du "Jag ska ..." kan du visserligen komma ganska långt i samhället, men priset du betalar kan bli högt. Vad får närhet kosta? Och samspel?

Var större än dina tankar.
Gå utanför din box.

Kroppen är en farkost, inte en racerbil som ska köras i mål före alla andra.

Dubbelt upp

Det har inte bara seglat in en man i mitt liv. Utan två. Två!

Ni anar kanske ...?

Lyckoruset när två killar kommer ner från rulltrappan på flygplatsen med varsin dragväska i handen. Värmen i hjärtat när båda somnar tryggt, medan bilen rullar i 10 km/h in mot Norrtull. Den självklara kärleken när jag bäddar ner först den ene, sen den andre i varsin säng. Jag sjunger lite för båda och känner den ena kroppen efter den andra bli tung och lugn.

Nu sitter jag i köket. I natten, i mörkret, i tystnaden.
Men inte ensam.
Jag är rikare än rikast.

För inte en, utan två, har idag sagt till mig:
Jag älskar dig.

Den ene sa det bara med lite ljusare röst.
Och på barnspråk ...

www = worship, whirl, waste?

Det borde heta asociala medier.

Av flera skäl. Det är inte ovanligt att nån sitter alldeles intill dig, på klart kel- och smekavstånd (eller prata-lugnt-och-stilla-avstånd) och är helt uppslukad av den lilla skärmen i handen. Om inte det kallas att vara asocial, då vet jag inte.

Men också för att vi borde vara mer asociala på de sociala medierna helt enkelt. Inte mingla där för mycket, för ofta eller med för många.

Skulle du verkligen orka omge dig med hundratals personer varje dag; studsa runt och se vad alla gör, hur de mår, hur de ser ut, och sen dessutom välja att pussa på kinden, göra en glad tumme upp eller kanske till och med stanna upp i en liten hjärtlig gest? Och om nån fyller år behöver du anstränga dig ännu mer och kanske kasta en serpentin, sträcka fram en tårta, vifta med en flagga och öppna en flaska skumpa.

Och skulle du orka kommunicera med alla dina hundratals vänner? I det riktiga livet alltså? Lyssna och sen kommentera, och så kanske kommentera igen på kommentaren som följer, likt ett replikskifte i svensk riksdag?

Jag skulle ta slut om jag behövde sprida ut mig på det viset. Fullkomligt. Har fullt sjå att finna tid för samtal med mina närmaste och samtidigt hinna lyssna på mig själv.

Från och med nu kommer jag vara mer aktiv på asociala medier helt enkelt. Och skulle vi träffas IRL lovar jag att jag sätter mig ner med dig för en pratstund på tu man hand. Utan telefon i handen.

Jag, en flyttfirma

Nu är jag trött. Ganska mycket faktiskt.
För jag har flyttat myror.

Inte en.
Inte hundra.
Utan nästan tusen.
Gissar jag.

Nej, en myra är inte särskilt tung.
Inte ens tusen är någon match för mina rätt vältränade biceps.

Men nu levde myrorna ett glatt liv på och mellan det kasserade taket, det som legat i en hög bakom stugan sen tre år tillbaka. Svart och varmt och böljande vågigt. Jag ser framför mig hur de lekt i nedförsbackarna, vaggat sig i vågdalar och fått schysst myrbensträning på uppåtvägen.

Ergo.
Nu har jag i dagarna tre släpat ner bit för bit av mitt ex-tak till stranden. Fyllt min stora båt tills jag knappt såg fören, kört iväg i två omgångar till återvinnings-bryggan och släpat upp allt på kajen. Inklusive myror.

Och nu sitter jag på min trappa och undrar om de är skitförbannade på mig på grund av denna tvångsutvisning. Eller om de rent av är tacksamma?

Vem vill inte vidga sina vyer lite då och då?

Island living

Koltrasten ligger blick stilla på sina ägg, trygg under tak i vårt vedskjul. Svanen tronar likt en förtrollad kunglighet på sitt bo i vassen. Gudingarna har ännu inte (likt andra pilska fransmän) dragit utomlands för att slippa ta konsekvensen av sitt kuttra-sju.

Myror gillar äppelmust. Helt säkert lika mycket som jag. Ormar trivs under gammal takpapp och spindlar lägger sig hela tiden i min inredningsdesign.

Brorsbarn spelar kort, släkting klyver ved och grannar vill ha det som det alltid har varit.

Själv bara ÄR jag.

Avklippta jeans, mycket rufsig, skitig under naglarna. Jag öppnar en ingefärs-öl och lägger upp fötterna på relingen.

Och jag vet.
Jag har ynnesten att få leva min dröm.

I dur och moll

Kom, möt mig på en gemensam planhalva.
Låt oss vara fria att vara dom vi är, likväl spelare i samma lag.
Altruister. Humanister. Pacifister.

Kan vi skapa balans?
Varken spela aggressivt eller defensivt?
Vi siktar ju mot samma mål.

Och kom, låt oss vara varsin sträng på en gitarr.
Var och en i sin melodi.
Tillsammans i ett klingande ackord.

Så skapas musik.

Mellan hägg och syren

Det regnade blomblad från körsbärsträden i Kungsan.

Kappan över armen. Solglasögon.

Vi pratade om livets törnar. Hur man växer av svårigheter, blir mindre rädd när man kommit ut på andra sidan. Och hur man aktar sig för att riktigt lita på nån igen.

Sen pratade vi om själen som lever i kroppen, inte utanför, om renässansmänniskor och tonartsbetydelser.

På väg hem kändes allt lite lättare.
Ljuset, luften, det goda samtalet.

Maj.

Edge

Mjuk majvind mot mitt ansikte och doft av åker i näsborrarna. Ljud av en biker i fjärran. En intensiv helg är över; benen trötta men glada.

Och jag tänker på marginaler och kraftkällor. På att när mottagningen i min telefon markeras med E, då är det svårt att kommunicera. Att svagt batteri förminskar tryggheten.

Jag fyller gärna källan till bredden. Lagrar, laddar, bygger reserver. En power bank per sinne. Och en för tillitens skull. Jag vill skapa marginaler. Inte leva med distans, skygglappar eller principfast stolthet.

När jag själv är på gränsen, då vet jag att en back-up finns.

On fire

Jag vet inte om jag har nåt häxaktigt över mig, är ett icke-bränt barn eller bara är klantig. Men jag är helt klart brännmärkt.

På ena armen ett långt ärr från en het ugn. På den andra ett sår stort som en femkrona, efter att ha kommit i vägen för het luft, menad att ånga mjölk, inte underarm.

Och häromdagen eldade jag sly i ett stort oljefat. Med stor kraft och lyckoruset över att behärska eldkonsten lyckades jag få glödande kol på ena vaden och en del av den rufsiga kalufsen svedd. Sen vinglade jag till och tog emot mig mot oljefatets övre kant, varpå arbetshandsken brändes fast vid min knoge.

Ändå sjöng jag för full hals - Jag vill bli en man, en människa, och kunna allt ni kan - bröt ner fler kvistar och tänkte att ja, där eld finns, där finns liv, kunskap och makt.

Nu sitter jag inomhus i en kall lägenhet och studerar stolt mina blessyrer.

Eldkysst.

Båt i sjön!

Äntligen.
Äntligen, äntligen, äntligen.

Nu väcker vi stugan.
Nu ligger vi sked för att hålla värmen, medan ännu vinterdraget sitter kvar i stockarna.

Vi röjer och vårdar. Vi eldar. Vi skapar.
Vi skrattar, älskar och andas.

Vi planerar framtida byggen utan nutida stress.
Vi utbyter erfarenheter, för att än mer lära känna varandra.

Nu är det vår.
Vår vår.

All of me

Man kan förstås leva med lager på lager.
Skydda sig mot omvärlden. Hålla distans.

Man kan akta sig för vargen.
Sitta still i båten.
Springa till och stanna vid pass.

Eller så kan man möta farorna.
Utmana sig, utsätta sig – och utvecklas.

En människa, som jag aldrig träffat, sa att jag var modig. Jag tror det var menat som ett litet nålstick, och inte ens till mig. (Ensamhet och besvikelse gör gärna så; kommer ut i besk, syrlig form.) Men jag väljer att höra orden, inte undertext.

Och ja, jag är modig.
Men jag ser ingen annan väg att välja, än att blotta strupen.

Först då kan vi mötas.
Längst inne.

Den tjufemte

Jag försöker något nytt.
Försöker att inte använda plånboken längre. Eller kort. Eller något alls i den riktningen.

Jo, självklart måste jag handla mat. Och tanka bensin eller SL-kort.

Men bortsett från det försöker jag konsumera så lite jag kan.
Tänka bort pengar ur mitt liv. De ska inte styra mig.

Och friheten finns där.

Fast ...

Idag kom lönen.
Det var rätt fint!

Inte för mig, inte

Jag har väldigt svårt för människor som tror sig vara bättre än andra. Vars blick på den överviktige slår fast "dålig karaktär". Eller som i en dialog alltid tittar lite ner, himlar en aning med ögonen och förmedlar undertext på suckande utandning: nu är du där igen ...

Jag håller mig gärna borta för de som anser sig ha finare titel, smakfullare hem och mer väluppfostrade barn. Som positionerar sig. Som entusiastiskt pratar själv, men gäspar när någon annan gör sin röst hörd.

Jag tycker det är knepigt med människor som tycker att tystnad är bästa svaret. Och jag ogillar skarp de som tillåter sig komma med 'sanningar' utan att de efterfrågas. Såsom "du är en bra människa, men du gör dåliga val".

Men till varma, vänliga, ödmjuka människor dras jag som ett bi till söt honung.

Strunt i vett och etikett

Välj en relation som gör dig till den bästa versionen av dig själv.

Det är det enda som är viktigt.
Inte om relationen inleds för tidigt, i fel ände eller för snabbt.

Möter du någon som får dig att må bra, som gör dig lätt och glad och som lockar fram det bästa ur dig - go for it.

Fler regler behövs inte.

Cyberbotox

Tänk om man vore slät. Ja, om man såg ut som på Snapchat.

Len och fin i hyn, ofta med coola glasögon - inte läsglasögonen från bensinmacken. Inte gårdagens mascara, lätt klumpad och utsmetad under ögonen, utan sirligt tecknade ögonfransar som bjuder in till sensationer, såsom en röd matta leder fram till gala-showen.

Och tänk om det flög små skimrande hjärtan runt om mig, vart jag än gick. Eller fåglar, löv, guldflagor - vad som helst, bara det rör sig i sensuell dans.

Jag vägrar botox, pålimmat och annat fusk. Jag vill inte bluffa - ta mig som jag är. Skrynklig och rynkig, dammig och rufsig.

Men ändå ...
Man måste ju prova!

Turnerhimmel och tokiga tankar

Tidig morgon. Tankar. Känslor.
Allt är lagrat. Allt hinner ikapp.

Arbete. Ritsch ratsch fillibombombom på nåt sätt.

Sen iväg, iväg. Hjulen rullar, radion surrar.
Fem timmar med P1 blir rätt tjatigt till slut.

När jag till sist är framme är allt målat i ljust gult, lätt rosa och försiktigt orange. Vårkvällen är andlöst vacker och jag vill vara poet, konstnär och kompositör på samma gång. Jag vill fånga himlen i en ram och lagra allt som kvittrar i graverade spår.

För ett ögonblick blir allt NU.

Sen fortsätter FRAM i full fart.
Och DÅ molar ännu en aning.

Mitt nästa projekt

Jag när en dröm.
Jag har inte förstått hur det blev så här, men jag vet när allt började.
Och sen dess har tanken rört sig i utkanten av mitt sinne, länge.

Det var en het dag.
Solen rev upp damm från marken, de smala asfaltsgångarna ångade.
Vi tog oss upp till toppen av berget och såg ut över det magnifika landskapet. Skikt efter skikt av toppar. Blånande, bländande.

Vi satte oss i en slags amfiteater och väntade.

Sen hördes vingslagen.
Jag slutade nästan andas.
Fullkomligt bergtagen. Hypnotiserad. Och förtrollad.

Efteråt var det som om en drog började spridas i mig.
En tanke. En längtan. En dröm.

Nu har den fått fäste.
Nu vet jag att jag måste lära mig detta en dag.
Jag vet också var.

Och drömmen har fått ett ord:



Falkenering.

Glesbygdsgirl

Aprilkväll.
Pastelligt ljus.
Milt för sinne och öga.
Kristallklar luft.

Världen är krispig och mjuk på samma gång.

Och det är nu jag blir en glesbygdsjänta. Lantis. Naturbarn.
En som vill stoppa fötterna i aningen för stora gummistövlar, dricka en kopp the på egen trätrappa och kanske till och med killa lite på en hund.

En dag, om inte allt för länge, ska det bli så.
Öppet landskap.
Eldstad.
Extern brevlåda.

Jag blundar.
Sen öppnar jag ögonen, söder om söder, och ser alla möjligheter ligga framför mig.

Snuvig söndag 13:10

Värme, vatten, vila.
Vetekudde, vitlök och honung.
Netflix och filt.

Förkylningsknepen är många, men om det är sant att det bara finns omkring 200 förkylningsbaciller, och att man blir immun efter varje överlevd attack, så är detta av godo. Jag fyller mig med goda tankar - heja snuvan! - och njuter av olycksaliga händelser och wordfeud.

Fast egentligen vill jag vandra i skogen, klättra i träd, leta vårtecken och doppa mig i havet (mest av princip).

Godmorgon världen.
Jag är ännu i pyjamas ...

Ljuset alltså, ljuset

Nej, det sitter inte i blodet.
Jag har inte växt upp med det.
Men satan vad jag fascineras av det.

Ljuset i Norrland.

Vit vit vit ligger snön.
Böljande över sjöar och älvar.
Dignande från hustak.
Belastande grenar och toppar.

Lika ljus är himlen.
Solen varm i sitt strålande vita.

Vi plöjer igenom, pulsar över, vilar ovanpå.
Och sakta dalar solen bakom orörd mark.

Idag är jag liten och låg.
För jag måste snart återvända till mitt gråa stenlandskap i söder.

Fylld av ljus, fylld av luft, fylld av närhet.

Fundering över en kopp the

Kan man gå tillbaka?
Kan man vara nånstans där man redan varit?
Kan förändringen ändras, vägen krökas och tiden byta riktning?

Eller är vi i ständig förnyelse, cell för cell, hudflaga för hudflaga?

Är jag ens idag den jag var för bara några år sen?

Mot toppen

Fick en bild i huvudet.

Det är som att åka upp igenom molnen.
Först blir det bara lite mörkare och allt tappar sin lyster.
Sen börjar slöjorna dra förbi.
En efter en.
Sakta intill dig, bärandes löften om det mörka som kommer.

Så blir det helt tjockt. Du ser ingenting. Bara en formlös, utsuddad värld. Du fortsätter styra uppåt och undrar om det nånsin kommer att vara annorlunda. Det går trögt. Du tror inte mer.

Då händer det.
Plötsligt är du igenom.
Allt strålar, färgerna är starkare och mönstren tydligare.
Du är ovan molnen, och det som var mörkt och rått ser bara ut som mjuk böljande grädde under dig.

Du klarade det.
Du nådde toppen.

Inget sudd här inte

Läser om tid. Eller snarare; läser en helt underbar bok av en ekonomie doktor som sätter allt under lupp, ställer allt på sin spets och räknar på precis allt. Hans resonemang är fullkomligt logiska - och helt sagolika. Jag ler.

Så nu går jag runt och undviker 'livssudd'. Skapar lyckostunder (till skillnad från lyckokvartal) och är helt medveten om att tiden varken går fortare eller långsammare.

Men jag måste relatera till de faktiska sekunderna och minuterna på ett aktiv sätt, så att de dagar jag har att uppleva (han räknar bort förkylningar, nätter man sover och de första levnadsåren innan man är fullt medveten, och kommer fram till en summa av möjliga livs-timmar som jag nu glömt, men som fick mig att inse att jag aldrig nånsin vill bränna dyrbar tid på att sitta i bilkö eller vara bakfull) är värdiga och vettiga. (Ja, jag vet att det var en för lång mening, men jag skrev fort för att hinna med allt. Tiden är ju som sagt konstant, och jag vill göra mer idag än att fundera över hur jag ska formulera mig på bloggen.)

Varje dag unik. Varje dag ett äventyr. Friheten ska vara luften jag andas, och möjligheten den stig jag går på. Nyfiket. Jag ska undvika rutiner, gråzoner och lågvatten.

Min tid är begränsad, men oj vad jag tänker fylla den med skratt, upptäckter och innerlig gemenskap.

Rapport från paradisön

Jag hackade sönder en gigantisk kackerlacka med Paulo Coelho. (Förlåt mig alla fans där ute, men för mig är det det enda han duger till.) Sen spolade jag bort hundratals myror med duschslangen, och lät dem rinna ut i avloppet innan jag fortsatte att tappa upp mitt bad.

Vi fann en övergiven gård, en fyr som sett bättre dagar och ett ruckel där vi skämtade om att jag skulle skriva min bok medan han lagade tak och murade om väggar.

Solen hettar i skinnet.
Håret lockar sig mer än nånsin.
Hav och värme och milda vindar.

Jag vill stanna här, naken i paradiset.

Team E - G

Allt har sin tid.
Allt sker när det ska ske.
Allt som händer har en mening.

Och så vidare och så vidare och så vidare.

Fast.
Just så.
Faktiskt.

Ikväll, i bred säng på sydlig breddgrad. Lite svettiga, lite solbrända, aningen ömma i benen efter motsvarande 40 våningar (enligt app). Mätta magar. Varsin skärm; hans liten och pigg, min stor och tillmötesgående. Sida vid sida. Skratt och gäsp och fullkomligt naturlig samvaro.

Och jag fylls av en enda stor glädje.
Så enkelt det kan vara.

Ett tillstånd

Tänkte skriva om djupa saker. Som hemligheter, ytskikt och lager på lager. Hade en rubrik i huvudet; "Det handlar om trygghet". Ville verkligen förmedla nåt av vikt, nåt som läsaren reagerade på med ett "Wow, det är en klok tjej det där."

Så jag gick ut, ensam i trädgården. Satte på kaffe och ställde datorn på det stora bordet av mörkt, tungt trä. Hörde duvor och småfåglar improvisera sina morgonserenader och vände mig mot bergen.

Solen höll på att gå upp. 
Diset låg som en smekning över femtio nyanser av brunt, och strålarna sträckte på sig, långt. Ända till fram mina rufsiga lockar.

Luften var alldeles stilla.
Rik.
Klar.
Och alla tankar försvann.

*

Solen i mig och jag i bergen.

Ett nu. Ett varande.
Kanske det sannaste, det mest värdiga.
Och mest enkla.

Orden sinar, inget klokt kommer till mig.
Men i huvudet rör sig sakta en ny rubrik:

"Det handlar om energi."

Ett hölje som tar emot en pil men bryter lansar

En anekdot om en paxad solstol igår, en rejäl djupdykning i livets roller idag, och lite småhuttrande hoppar jag över snömodd med matkassen i ena handen och inser plötsligt – med full kraft – att det är min förbannade plikt att se till att jag mår bra. Att balansen måste skapas i mig. Av mig. Nu.

Så ska jag gräva ner mina rötter i marken, inte brutalt undanträngande, utan medvetet deltagande. Sen ska stammen lodas in mot jordytan; stadig, utan stöttor eller linor. Och när det stormar rister jag till, men faller inte.

Allt annat är ovärdigt.

Early bird catches the worm (if awake)

Singlade ner som en ivrigt dansande snöflinga, eller möjligen lekfullt virvlande höstlöv, i min säng i går. Tidigt.

Precis lagom mjuk madrass, ljuvligt duntäcke, lena lakan och alldeles perfekt temperatur i sovrummet. Allt var som gjort för en god natts sömn.

Det finns dom som somnar här och nu.
Det finns dom som tycker om att sova.
Jag känner flera.

Jag, jag tycker om att vara vaken.

Vill inte släppa taget om dagen liksom.
Det är ju så roligt att leva.
Och spännande.
Det kan ju hända nåt nytt.
Nåt jag missar.
Om jag somnar alltså.

Så jag ligger där. Vaken. Bara liiiite till.

Som sagt.
Jag tycker om att vara vaken.

Men ...

Just det gills inte klockan 6:30 en söndagsmorgon.
Jag tar tillbaka allt.

Skapelsens krona? No way!

Snöoväder, snöyra, snökaos. Så hette det.
Bilar i krock, bilar i diket.
Isgator och blixthalka.
Stanna inomhus människa - världen ryter!

Själv känner jag mig inbäddad och trygg.
Naturens storhet lugnar mig.

Vi är blott ynk i jämförelse med de väldiga krafterna; människans värsta fiende är människan själv. Ingen eller ingenting annat. Nu smälter hon isen kring polerna och förfäras över resultatet. Balansen är rubbad men människan sörjer mest att hon inte kan köra sin rättmätiga bil i alla lägen. Ja, för det där dramatiska kaoset och den verkligt usla snöröjningen och allting är säkert nån annans fel.

Jag borrar ner fötterna i den mjuka snön.
Älskade natur.
Älskade jord.
Vad kan jag göra för att ta hand om dig lite bättre?

Gele

Mitt skelett är av skumplast, mina muskler spända bultband. Håret är en tuss rostig stålull och munnen fylld av fnöske. Vågorna i bröstet känns som flipperkulor som kastas hit och dit, samtidigt som jag sitter i kontrollhytten med beslutsamt grepp om spakarna.

Med sammanbitna käkar och full styrka försöker jag ratta min farkost så att den kommer på rätt köl igen.

Och hoppas att seglen håller.

Idag, till dig

Du somnade när jag höll en hand på din mage. Du låg på sidan, trygg som ett barn med händerna under hakan. Du hörde min röst, trots djupa drömmar, och mumlade ett obegripligt svar.

Du är den sannaste, mest rakryggade och modiga människa jag mött. Vet hur det blåst runt om, byiga kastvindar från sidan, motvind, kanske också stunder av stiltje. Vet att jag vill vara din natthamn. Nu, och alltid.

Vi är inte så offentliga i sociala medier. Men idag blev texten här till dig. För att jag älskar dig så starkt, så enkelt, så ogrumlat.

Stormen har lagt sig. En varm bris smeker oss.
Läkande.
Sjungande.
Och kärlekande.

Precis vad jag behövde

Knarr, knarr, knarr, knarr.

Går en promenad mellan meterhöga snövallar, solen strålar genom snöklädd skog, husen - alla av trä för uppvärmningens skull - är frostklädda och luften krispig och klar.

Passerar människa efter människa. Alla stirrar de framför sig, ingen säger hej. Jag vet inte om det är så man gör här uppe i glesbygden eller om det står skrivet 08 i min panna. Men jag känner mig främmande. Ovälkommen.

Så ser jag en stor hög med snö. Mycket lockande. Jag gillar ju att gå upp på problemfria höjder.

Sätter fart.

Då kommer två korta och ivrigt pulsande personer över krönet från andra sidan. De ser mig och ropar högt med klara röster:

- Heeeej!
- Vad heter du?

Jag vinkar och ropar mitt namn och frågar efter deras. Vill ju veta.

- Får man komma upp på er kulle? ropar jag sen.
- Jaaa! Det är soligt här.

Jag nästan springer upp, lätt i sinnet. Där står dom, med åk-madrass och rosiga kinder. Världen är plötsligt andäktigt vackert.

Vi pratar, de swichar nedför och skrattar, frågar om jag såg (klart jag gjorde), sen kommer de upp, åker ner, rullar runt, kommer upp igen och åker ner igen. Ja, ni förstår.

När jag till sist vänder neråt och hemåt ropar de efter mig.

- Vi ska åka här länge! Om du vill komma tillbaka.

Jag vinkar.
Och sen:

- Ikväll ska vi äta tacos!!

Hej livet

Igår var en krävande dag. Rent fysiskt.
För jag hatar att kräkas.
Hatar. Att. Kräkas.

Han höll mig i handen, matade mig med vätskeersättning och lyssnade på berättelser om magsjukeupplevelser från förr. Och efteråt slog det mig att jag nu har mer bakom mig än framför. Om jag inte blir 108 år det vill säga, men det har jag ingen lust med.

Så är jag full av minnen, historier, dramatik & romantik, jag har klarat av, orkat med, lyckats, njutit och berikats, jag har lärdomar och erfarenheter och inte så många rädslor för jag vet vad jag går för, och jag har skrattat, skrikit, hulkat, lekt, älskat, misshandlats och missförståtts.

Med allt detta i mig vandrar jag framåt. Jag vill skratta mig in i mål, leka mig stark, älska mig ren och nyfiket fortsätta lära och uppleva. Varje dag räknas.

Utom möjligen framtida vinterkräksjuke-dagar ...

Touch me honey honey ...

Ny dator.

Den är fantastisk. Snabb som en virvelvind. Raffig. Modern.
Jag döpte den genast till Blixten McQueen.

Men mitt i allt det moderna dök det upp en touch-ID funktion. Glatt gjorde jag som datorn önskade, och mitt pekfinger avtecknades, linje efter linje, inför mina ögon. Jag såg fascinerat på och undrade om nån dessutom kodade av mina dolda hemligheter och innersta personlighetsdrag på samma gång. Spåkvinna-on-line liksom. Tänkte att min fingerspets berättade om långa resor, kunglig uppvaktning och osviklig framgång.

Sen var det klart.

Och från den dagen behöver jag alltså pricka med mittt finger på en liten, liten osynlig ruta på en dimmad touch-list där ingen info minsann står skriven på nån näsa, och jag trycker och trycker och jag håller och jag nuddar och gnuggar, ja jag touchar för fullt, men antingen är fingret för blött, för kallt, för torrt, för klibbigt eller helt enkelt fel. För datorn öppnas inte.

Sänder en tacksamhetens tanke till min aldrig sinande plan-B taktik, och slår in lösenordet. Och minns, aningen uppgivet, den gamla goda tiden med en icke-lösenskyddad dator.

Nu är jag ett fort.
Försök att hacka mig den som kan!

Narnia

Jag är tillbaka i Winter Wonderland.
Ett litet spacejump och allt är plötsligt inbäddat i vitt.

Luften är klar.
Ljuset påtagligt (varför packade jag inte solbrillor?).
Jag blir lugn. Och genast sömnig.

Skyfflar bort en rejäl snöhatt på brevlådan, stampar av vitt puder i hallen och kastar mig in i det som också är en del av mitt liv. Ett av de många rummen. Där jag är vi, och vi är ett nav, och från navet går ekrar ut åt alla håll; raka och blanka, lite sköra och vingliga, kreativt färglagda, lekfullt skruvade och stadigt förankrade.

Solen sänker sig bakom skog och berg.
Jag drar ett djupt andetag.

Epicentrum

Det handlar om vad du ger.
För när du behåller det mesta för dig själv, då händer inget.

Magin skapas i det ögonblick du låter en bit av dig själv ge sig iväg, kröka sig runt hörnen och aldrig stanna upp i motvinden. När du öppnar dig utåt och uppåt, spricker en aning och låter skalet sakta falla sönder, bit för bit.

Du är fri. Tillsammans.
Och du är lätt och fylld av strömmar, uppkopplad mot omvärlden och i ständig förändring. Du har lämnat din puppa.

Så flyger tankarna, efter en dag av torktumlar-tillvaro, utan att en enda sekund ha förlorat lugnet, ljuset och balansen där inne.

Ibland

... finns det så mycket att blogga om. Eller i alla fall försöka vrida och vända på. Studera genom olika linser och skriva ner i relativt träffsäkra formuleringar. (Allt är relativt. Det lugnar mig.) Men jag vet inte var jag ska börja ...

Alla dessa tankar som flyger runt likt knott runt i skallen; jag fångar en hastigt och granskar den en stund.

- Hej tanke, visst är det du som handlar om ett aktivt val?

Jag skulle kunna falla ner i gropen, låta trycket i brösten bilda tung front över hela mitt varande, och  släppa efter för klagoropen som vill ut. Eller också se saken från en helt annan vinkel. Se där, den blev inte så farlig. Nästan intressant, till och med.

Får fatt i en tanke till. Inser att den är skrutt och krossar den med nageln.

Och så en sista, den som lite lurigt pirrat där inne, den om telefonen och om hur man kan ändra sig och vidga sina vyer, tänja gränser och allt vad det heter. Fnissar och släpper den lös. Det är kul att utvecklas.

Sneglar på den stora där i hörnet, den om anknytning och tillit. Den finns där, men hotar inte. Let it be.

Istället sänker jag ner mig själv i det stora känslobadet. Hett och flytande. Efter två timmars snyftande, rinnande, snörvlande och gnuggande stänger jag av filmen och känner mig lite renare.

Snurret i huvudet pågår än. Men nu är även ögonen svullna.
Nu kan jag somna gott.

Om det inte vore så j-a kallt

Det var ett urhäftigt kvarter.

Gammal industrilokal, så där högt i tak som jag tycker om, tegel i varm jordfärg och spröjsade fönster. Varsamt renoverat, fyllt av möjligheter.

Stort torg framför. Höga träd, inlindade i lampslingor. Ett café med uteservering. En mysig restaurang. En biograf som såg ut som en riktig biograf, inte en popcornfabrik.

Och allt var öppet.

Och allt var tomt.

I iskall vind med vita fingrar promenerar jag till min bil efter en mycket fin stund av musik och mänsklig värme och tänker att här ... Här hade det kunna vimla av folk. Några gubbar på torget. Trängsel på uteserveringen. Skratt, högljutt sorl och klirrande glas. En skällande hund vid träden, några barn som leker tjurfäktning med sina cyklar och en gatumusikant.

Om det inte varit så förbaskat kallt.

Och mörkt.

Och i Sverige.

Charlize och jag

Jag förstår inte hur jag nånsin kunnat passera en gränskontroll. Begriper inte att jag inte för länge sen haffats och kastats in i ett avskalat förhörsrum med vitt ljus och tonad fönsterruta. Det är ofattbart att jag faktiskt inte sitter inne, misstänkt för människorov, seriemord eller i alla fall lite tung droghandel.

För jag ser brutal ut.
På passfotot.

Så äntligen, efter att ha levt med bilden av mig själv som ett monster, är det dags för förnyelse. Vad jag har längtat!

Laddar länge. Dusch, hårtvätt, lite täckstift på nån blemma, försiktigt puder och lagom med mascara. Se där! En rätt trevlig femtioplusare som möjligen slår ihjäl en och annan kackerlacka på semestern, men inte mer än så.

- Får jag le? frågar jag den glada polisen i luckan.
- Ja, lite som Mona Lisa går bra, svarar hon vänligt.

Maskin, skarpt ljus, lins, bort med hår i pannan och så Mona Lisa. Det här blir fint, tänker jag, hon är fin hon, Mona. Sekunder går. Polisen tittar på sin skärm. Ler.

- Och här kommer din bild.

Ridå.

Drömmen om Da Vinci pulvriseras och försvinner i expeditionsrummet, och jag drar en lätt suck, tänker på Therons fenomenala rollporträtt i Monster och stänger sakta jackan.

- Den blir bra, säger jag. Den tar vi.

Biohacking

Vagusnerven är min mest intressanta vän just nu. Jag hummar, jag stretchar ögonmusklerna, jag ligger på spikmatta och djupandas om vartannat. Jag föreställer mig ett Happy Heart där inne. Och så tar jag en liten, liten hutt varje morgon.

Vagusnerven löper från min hjärnstam ner genom svalget, hjärtat och diafragman. Tar sig till min lever, mage och mina tarmar. 80 000 nervtrådar i givakt. Typ allt det som är jag, samlat i en enda lång ström av sensitivitet.

Min vagusnerv är stressad. Traumatiserad. Det sa en av de häftigaste människor jag mött på länge för ett litet tag sen. Nu stimulerar jag och släpper efter. Känner strömmar av energi rusa och får blod i fingrar och tår.

Varför har ingen presenterat mig för min vagusnerv förut? Min stomme. Kanske är det stoltheten som en gång låst den i visserligen ack så rakryggat läge, men med envist öronsus, hopbitna käkar och en skyddande rustning över bröstkorgen. Eller rädslan?

Det som ändå kom in utifrån fick skjutas ner. Samlas i hullet under naveln. Men det är slut med det nu. För nu håller vi på att bli sams, nerven och jag.

Och när man är riktigt goda vänner, ja då slappnar man av och öppnar sig för allt det magiska livet rymmer.

Gjorde slut

Ibland måste man våga tänka i nya banor.
Ifrågasätta vanor och välkända situationer.
Och man måste väga samman vad man ger ut och vad man får tillbaka.
Beslutet var lätt, men efteråt kände jag mig sorgsen.

Det var ändå här jag fick arbeta med motstånd. Ett motstånd som gjorde mig gott. Det var här svetten kunde bryta ut i pannan men också här som trycket över bröstet lättade. Ja, hela jag blev lättare. Ibland trött, visserligen, men oftast upprymd.

Ändå.
Allt har sin tid tänkte jag.

Och gick sonika iväg och gjorde slut med mitt gym.
Varför betala dyr medlemsavgift när jag bara hinner dit nån gång i månaden?

Jag skriver igen

Ja. Jag gör det.
För jag är nu en gång sån. En skrivande människa.
Och jag har saknat min författarlya, mitt tangentbords-forum och min offentliga dagbok.

Jag slutade blogga för att en person (som jag inte ens känner) läste mina texter och använde dem emot mig. Jag la mig platt. Gav en främmande människa rätt att ta bort nåt från mitt liv som faktiskt gjorde mig glad.

Det var då.
Nu är nu.
Allt händer kanske inte av en orsak, men allt som händer kan leda till en insikt. Ge kunskap, mana till handling.
Och så blev det.

Aktiva val.
Aktivt växande.
Aktivt älskande.

Och nu också: aktivt skrivande.