Inför ett möte

Hur förändras en människa?





Så lätt att lägga sin utveckling i nån annans kundvagn. Hjälp mig, se mig, fixa mig, fyll i mina tomma rutor så att pusslet äntligen blir löst.

Eller att Florence Nightingale-fröjdas vid andemeningen 'att sen han träffade mig ...'. Eller 'bara lite till vid min sida'. Duktiga är vi. Viktiga dessutom. Vi har en roll.

Lika lätt att tänka; sån är jag, sån har jag alltid varit, så kommer jag förbli. Som om ingen eller inget i omgivningen leder till ändring. (Jag undrar lite stillsamt hur vi människor lär oss prata eller gå, om inte dem vi möter är lärare och inspiratörer av högsta rang.)

I min närhet; rörelse.
En älskad människa som förbluffar mig oavbrutet med sin inre resa.

Men den är dold för vissa.
För dem som en gång var.

Jag är nu.

Vila vatten värme

Jag vältrar mig i vitlök och hän-ger mig åt honung.

Tröstar mig med te. Vårdar mig med vatten. Intar ingefära.

Ikväll blir det förkylningsmys med filt och film.

Men om man ska tro Micael Dalén (min favoritprofessor) så kommer jag att vara lite lyckligare än förut när det här till sist går över ...

:-)

Född snäll

Jag tycker om att använda min konsumentmakt.

Sen jag kunde skriva, eller ja i alla fall sen pennan blev min andra tunga, har jag då och då skrivit recensioner, omdömen, klagobrev och reflektioner.

En gång fick min (då ganska fattiga) familj ett halvårs förbrukning av fiskpinnar, efter att jag skrivit ett briljant brev till Findus om hungriga barns blanka ögon uppgivet stirrandes på brända fiskpinnar. "Tillagas utan fett" - tjo pytt.

Jag har fått tillbaka taxikvitton av diverse transportföretag. Och SJ har återbetalat en hel sovvagnsbiljett till både mig och två – inget anande – japanskor efter en natt med insjö i kupén p.g.a läckande tvättställ.

Idag är Tripadvisor min skrivarstuga och lekplats.
Och jag ger mest beröm. Jag är född snäll och bejakande.

Men när det är riktigt illa, då kan jag inte låta bli. Så nu har jag lite ont i magen efter att ha sågat ett matställe till fotknölarna.

Fast å andra sidan: om man betalar för mat som är slut, och alltså inget serveras (inte det vi betalat för och inget annat istället) och man lämnar restaurangen vrålhungrig efter 1,5 timme, är det kanske ett giltigt skäl att vara lite vrång?

Utsätter

Så gjorde vi en roadtrip down the memory lane. Tillbaka till rötterna, kanske också tillbaka till framtiden.

Och jag minns:

Kornas stora ögon när jag sjöng högt och dansade Fred Astaire-dans med en träpinne som käpp.
Flugorna i fönstret.
Katten vid min sida när vi gick till snusboden för att köpa ett-öres godis.
Stupet.
Grönklädda män i skogsbrynet.
Tant Evas godisburk.
Begravningen av vildkatten.
Klippdockorna.
Helga Lindqvist i garderoben, hon som ledde ett rymdskepp.
Wagner på högsta volym bakom stäng dörr.
Klippdockorna med Tudor-kostym.
Stora älskade hunden.
Katterna.
Kaninerna, en kort fröjd. (De åts upp.)
Blommorna som plockades.
Blygheten.
Ensamheten.
Fantasilekarna.

Långa vägen till skolbussen.
Tystnaden i klassrummet.
Och orgeln, psalmerna, bönerna.
Pojkarna som gav sig på min storebror - dem jagade jag med skolväskan högt i luften. De kallade mig "skolans skräck". Men när rektorn jagade min bror, då vågade jag inget.
Saft och bulla i frökens lärarbostad intill.

Tanja fanns inte då - hon som var tuff och stark och vacker. Mört hår. Då benämnde jag henne som zigenerska, idag skulle jag säga romsk. Låtsas-jaget. Hon kom till mig när att blev tufft i småstaden. Där naturen begränsades till skogen bakom villan, och tystnaden i klassrummet byttes till totalt kaos.

Det var en bra tid.
Min ljusa barndom.

Och jag vet: i själ och hjärta är jag en lantis.

Du kanske undrar vad jag gör på mitt jobb?

Just idag har jag:

• Försäkrat ett instrument
• Scannat in recitativ
• Uppdaterat ett manus
• Hämtat på tryckeri
• Mailat en ensemble alla slutgiltiga justeringar
• Köpt rekvisita på nätet
• Betalt och bokfört tågbiljett
• Bollat scenframträdande med två artister
• Bollat instudering med skådespelare
• Skrivit på ett avtal
• Börjat skissa på ett annat avtal
• Listat arbetstid för teknikass
• Beviljat en ledighet
• Påbörjat en inbjudan
• Bokat pressbiljetter
• Lämnat in två stora paket och nio mindre på posten
• Tejpat och bokfört kvitton
• Förmedlat två bostadskontakter
• Pratat i telefon med nyckelperson om känsligt ärende
• Läst en recension som berör mitt fält
• Skrivit en reseräkning

Det var småärendena.

Det stora jag har gjort idag är att sudda.
Sudda.
Sudda.
Sudda.
Sudda.

15 nothäften med massa klotter från tyska musiker. "Kurz" "Ertz 24!" "Vervalle" "in 2". Glasögon och pilar. Kortade noter, förlängda pauser ...

Kramp i handen, armen, axeln.
Tre kvar.

Nästa år beställer jag ett helt oanvänt material från förlaget!

"Vego för alla"

Så står det med stora bokstäver på en skylt där jag svänger in för att tanka.

En gång var bensinstationer ett ställe för bensin. That's it. Eller jo, där fanns spolarvätska också. Men framför allt bensin: man åkte dit för att fylla på sin bil. Så att man kunde köra vidare. Till affären till exempel.

Men nu när Sverige håller på att bli ett land fyllt av icke-köttätare är det de vegetariska mackorna som ska locka in oss från vägen. Smart tänkt. Till och med Coca Cola tecknar nu avtal för att sälja dryck med kombucha.

Är det en trend, det här med veg och hälsokost?
Eller en bestående livsstil, baserad på kunskap och nödvändighet?

Eller är den enorma skylten helt enkelt bara ett försök att få oss att se nåt annat än det höga bensinpriset ...

Ren matematik

Jag tänker på livet resurser.
Vi har 24 timmar per dygn att fylla.

Arbetad tid av dessa ska vara åtta. (Ok att jag räknar upp till 15 per dag ibland, men det är bara de där mest intensiva veckorna varje sommar.)

Sen bör vi sova åtta. Räknar åtta inklusive tandborstning, insomning och uppvaknande. (Godnattsamtalen med the special one tar ofta en timme, men visst räcker sju timmars sömn också.)

Återstår åtta.
Och jag tänker att de skulle kunna fördelas så här:

• Äta (från ax till limpa, dvs även handling, tillagning, disk) 3 timmar
• Motion 1 timme
• Läsa, förkovra sig, intellektuell stimulans (böcker, artiklar, nyheter, dokumentärer osv) 1 timme
• Egentid, egenvård (meditation, badkar, bastu ... because you're worth it) 1 timme
• Leka, älska (mycket kroppskontakt, skratt, njutning) 1 timme
• Transportsträckor som fylls med tankar, reflektion, avslut efter dagens arbete och planering inför kommande 1 timme

Totalt 8 timmar alltså.

Jag tittar på min uträkning.
Och inser, rent logiskt, att det inte finns tid för:

• Sociala medier 3 timmar
• Ältande 2 timmar
• Tvivel 1 timme
• Bråk 1 timme
• Pedant-städning 2 timmar
• Meningslöst slötittande på TV 3 timmar
• Dåligt skrivna böcker 1 timme
• Negativa tankar 1 timme
• Stå i kö 30 minuter 
• Bevaka vad andra (t ex grannar eller kändisar) gör 30 min

Eftertankens kranka blekhet

Vad är det som gör att man förstår först när man ser i backspegeln?

Är det tiden?
Det omvända perspektivet?
Eller för att även mentala muskler tenderar att byggas under återhämtning?

Nuet.
Så värdefullt.
Men så svårt.

Det är som om det alltid är lättare att fokusera på det som känns fel, här och nu, än det som utmanar, pressar, kräver. Det som gör att vi växer. Att nu-uppfattningen är en upplevelse av krångel, medan de svårigheter som pågår förstås är den livsplattform som vävs allt starkare inför framtiden.

Och där framtiden är, känns nuet som var fullkomligt nödvändigt. Då.
Men nu-jaget inser att hon skulle ha uppskattat nuet som var mer.
Fokuserat tvärtom.
Varit tacksam, inte tyngd.

Och medan tankarna far på detta sätt, pågår ett nu som också tynger ...

MItt hem är där jag lägger min hatt

Fast kanske mer keps. Eller basker. Eller stickade mössa. Men ändå ... ni fattar.

För ett tag sen skulle vi presentera oss i en grupp, och bland annat säga varifrån vi kom. Jag sa:

Jag bor i Stockholm, i Kiruna, på Teneriffa och på en ö utanför Nynäshamn. Och så bor jag i en stuga med utsikt över kullen, helt utan grannar runt om.

Det var då.
Idag kan jag lägga till:  
Plus i ett uthyrningsrum i en källare.

Nomaden i mig frodas, logistiskt utmanad att ha ordning på lakan, tepåsar och toapapper.

-

Och så hörs den där lilla rösten djupt där inne.
Väldigt svag. Väldigt skör.

Stanna upp!
Slå rot!

Plantera en hallonbuske och sätt dig på trappan.

Under ytan

Jag dyker.
Drar in all luft jag kan och ger mig av.

Det hade förstås varit tryggare att guppa runt där uppe på ytan. Låta solglittret leka mot min hud. Ryckas med. Plaska till. Simma in mot land när jag blev trött. Eller bara less.

Istället tar jag mig djupare ner.
Mörkret och trycket tätnar.

Men magin är fullkomlig.

Och när jag återvänder är jag rikare än jag nånsin varit.

Going IRL

Jag river pussel.
Bit efter bit.
Ner i kartong efter kartong.
Tusen och åter tusen.

Så har en ung människa pusslat sig frisk.

Hon skulle inte försvinna från oss.
Hon skulle återhämta sig.
Pusselbit för pusselbit.
Över sanddynor, genom blåa himlar och gröna skogar.
Guidad av Jan van Haastereen och impressionister.

Nu packar jag ihop.
Nu börjar ett pusselfritt liv.

Far from the shallow now

Kärlek när den är enkel och självklar.
Hans huvud mot mitt bröst.
Värmen.
Respekten.
Viljan att alltid komma vidare.

Ett par år - eller ett liv.
Vi vägrar följa minsta motståndets lag, och blir starkare för varje dag.

Och så kom den tillbaka igen ...

Längtan.
När ivern att uttrycka sig, springer förbi önskan att ta in.

Kanske också hungern ...

Bekräftelsebehovet skuttar fram ur 'tänk-inte-på-mig-vrån' och hoppar lite upp och ner. Det är som att ha gjort hela sig själv i slöjden.

Jo, jag vet att det är en slags bacill som fått fäste. Kanske för att applåderna inte varit tillräckligt starka, avslag bitit i yrkesfåfängan eller för att spegelbilden saknar förskönings-filter.

Ja, då börjar hungern.
Bara en liten tummen upp ...
Eller ett hjärta ....

Se mig!
Säg att jag är bra, intressant, värd att lägga tid på!

*

Hej bloggen.
Hej läsare.
Jag skriver igen.

Men jag tror inte att det är 'likes' jag jagar.

Nu får det bli så här ett tag ...

Att skriva, berätta, filosofera, välja ord, måla uttryck - det är min glädje, min mentala träning och mitt sätt att vara människa bland människor.

Men ibland tar den slut. Orken. Lusten. Motivationen.
När allt det återvänder, då skriver jag här igen. Tills dess:

Bill och Bull

Jag har en på-knapp som vissa människor har omedelbar access till.

En kram.
Ett ord.
Ett leende.
En fråga.
Eller en berättelse.

Och jag är igång.

Känner ljuset, klarheten, lusten. Homo ludens vaknar, och allt som tyngt mina axlar, min nacke, mina mungipor är borta.

"Jag vill omge mig med människor som får mig att glittra" har jag skrivit här en gång.

Det gäller än.

Little things mean a lot

De där korta stunderna.

Tiden i bilen på väg till brevlådan som ännu inte är tömd. Minuten det tar att gå in i affären. Det korta ögonblick när jag lutar mig mot ryggstödet innan jag startar motorn.

De är otroligt värdefulla.

Ett snabbt möte med mig själv;

Hej Catarina. 
Du finns också. 
Du är inte bara din verksamhet och dina göromål

Missförstå mig inte; jag deltar, stöttar, ansvarar med glädje.
Men jag älskar också ensamheten.

Eftersom den numera är guldkanten i tillvaron.

Livet i norr

I huset där jag bor ibland finns det lampor som rör sig; olika färger som virvlar i taket. Det finns ett antal riggade musikinstrument och mikrofoner, om lusten faller in. Plus en bastu, en crock pot och en miljon värmeljus.

Utanför fanns idag 30 sekundmeters vind, snödrivor som rörde sig och en skyffel vilken blev mitt lördagsgym-redskap.

Torr luft ger stripigt hår.
Sömnbrist ger huvudvärk.
Men det rosa ljuset och allt det vita är vackert.

Om precis en vecka är jag i ett annat hus, där jag också bor ibland. Och utanför det huset finns blommor, ljum havsbris och duvor som ropar.

Fly in, fly out

I ständig rörelse.
Vill gymnastisera mina muskler, mina tankar, min blick.

"Riktning och kraft" fick jag höra, efter en lunch. Glad; riktning har jag alltid uppskattat, i mig själv, i andra. Kraft vet jag inte, men kanske ...? Om det är kraft att också gråta, tvivla, leva sig in.

Fram och tillbaka.
Hit och dit.
Nya människor, nya möten.
Kända människor, fördjupande möten.

Jag packar, på nytt.
För en resa dit, en annan åt andra hållet, en tredje åt norr och en mycket längre. Snusmumriken i mig spelar lätt rusig på munharmonikan. Beduinen känner vinden fläkta. Nomaden bär inte mer än nödvändigt.

Puls och flöde.
Kraft och riktning.

Men mina blommor sloknar, allt mer ...

O ljuvliga synd!

Jag har ett segt, på ytan torrt och knastrande stenugnsbakat bröd hemma. Det ligger där, doftande. Skruvat, lite mjöligt, brungräddat och lockande. (Jag ska inte äta bröd, jag ska inte äta bröd, jag ska inte äta bröd ...)

Jag ser framför mig en gryta mitt på bordet, fylld av rinnande, krämig ostfondue. Det vattnas i min mun - jösses vad länge sen det var! (jag ska inte äta bröd, jag ska inte äta bröd ...)

Jag tänker mig hur jag doppar brödet i osten, hur det ångar, hur jag snurrar på fonduegaffeln. Strängen av ost som sakta lindas upp, och sen hur jag öppnar munnen (jag ska inte äta bröd!) och blundar av vällust medan emmentaler och kirsch smeker min tunga ...

Sen går jag till bänken.
Bryter en bit bröd och bred smör på.

Suckar.


Satan vad gott.

Vit vinter

Det är så vansinnigt vackert, när snön smeker trädgrenarna till ödmjukhet. När lätta flingor leker över mjuka former. När vithet lyser upp hela synfältet.

Narnia i norr, minus 28. Torrt knaster. Torrt hår. Trasmattan på bilrutan skakas lätt, och sikten är klar.

Elsa Beskow i söder, minus 4. Snöbollar far genom luften. Skorna blir genomvåta, för här plogas ingen gångväg.

Gräver fram bilen.
Fastnar i en uppförsbacke.
Slirar som på Gröna Lund varenda gång jag rullar igång vid ett trafikljus.

Men skönheten ...
Den skönheten.
Allt är förlåtet.

-
-
-

Det gäller dock inte människor.