måndag, maj 11, 2015

Äktenskap

Vacker stad på Atlantkusten. Jag var 17 år.

Han tog två grässtrån och sa:  
Titta vad som händer om man knyter ihop dem, och sen drar åt olika håll.
Han knöt. Han drog. De gick av.
Så tog han upp två nya och tvinnade dem mjukt runt varandra.
Titta nu istället.
Han drog på nytt. De gled isär, men inget gick sönder. De båda grässtråna var fortfarande sammanlindade. När han sedan försiktigt sköt tillbaka dem in mot varandra följde de varsamt med, ännu tillsammans.

Han hade blå ögon, lockigt hår och slitna jeans.
Jag älskade så jag knappt kunde andas.
Länge bar jag hans syn på äktenskapet inom mig.

Långt senare flög jag luftballong. Lärde mig vänskap. Förtroende. Kommunikation. Försökte leva så sannfärdigt jag kunde, trots stora val, rejäla lappkast och djupa brännsår. Det var inte på knuten det hängde när det rämnade.

Nu ska jag stå på andra sidan. Vara den som viger.

Och jag vet idag att inget behöver brista bara för att man väljer att knyta ihop sitt strå med någon annans. Knuten kan vara öm, öppen, tillåtande. Och vacker, för två har blivit ett. Mer kraft. Mer kvalitet.

Philippe, förlåt, men jag håller inte med dig längre.
Jag ska utföra mitt ämbete med stolthet.

1 kommentar:

Gunilla sa...

Så spännande! Kan inte tänka mig någon bättre. <3 Och kan tänka mig hur vackert det kommer att bli. <3