Vaknade gråtandes. Kände bröstet skaka, kroppen darra, magen krampa. Jag var så ledsen - men jag är inte säker på om jag grät på riktigt eller inte.
För jag drömde.
Jag drömde om en busschaufför som åkte ifrån mig när jag hade gått ut för att få en nypa luft. Som inte brydde sig när jag sprang efter, knackade på rutorna - ja till och med hoppade upp på kofångaren nedför hans framruta och försökte ropa till honom att jag behövde få komma in. Att alla mina saker var kvar i bussen - och att han kunde väl vara lite snäll mot mig?
Snäll.
Ja, jag tycker att man ska vara snäll. Varför inte? Vad finns att förlora? Prestige? Anseende? Eller är människor rädda för att bli utnyttjade om de är för snälla? Är snällhet ett misslyckande - en motsats till framgång? Är det lättare att vinna respekt via hot än snällhet?
Du är så snäll, säger nån, med en liten nedlåtande ton och en lätt överlägsen klapp på huvudet. Snäll är inte det första vi skriver i våra CV'n. Stresstålig och lösningsfokuserad kanske - men inte snäll.
"Får snälla pojkar kyssa vackra flickor?" frågades jag nyligen. Svar ja. Snälla pojkar är det bästa som finns. Näst efter snälla busschaufförer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar