Vet inte varför, men jag grät en stund i morse.
Kanske var det trötthet, då dagarna och kvällarna är intensiva just nu.
Kanske var det glädje över ett fruktbart och kreativt arbetsklimat.
Kanske längtan efter hans famn. Kanske ett kryddmått nervositet, det där ständiga tvivlet att inte räcka till.
Eller också tanken på att den älskade dottern, hon som nyss borrade sitt huvud mot min hals, nu går ut i vuxenlivet. Rakryggad, god, vacker och stolt. Jag bar henne nära, den lilla, blundade, och vips ska hon nu stå på flak och vråla ut sin frihet över hela city.
Oavsett ... Gråt är bra.
Som Shakespeare skriver:
Inga ansikten är renare än de som blivit tvättade av tårar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar