La ut mig själv som bete.
Agnade med min lust och längtan.
Tvekade, skälvde, avvaktade.
Såg stimmen lystet vända mot det som serverades, drog hastigt in och gömde mig för en stund i vassen.
Men sen ...
Nej, nappet gjorde inte alls ont.
Ingen käft som slöt sig, bara ett mjukt nafsande.
Som en omfamning.
Sakta halar vi nu in tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar